Cyklarna i trädgården

Livet är förgängligt och allt kött är hö som det heter i den stora boken och visan. Rhododendron har blommat över, pionen är som mest praktfull nu och sir Eidric har precis börjat knoppas. Var och en har sin egen livscykel! Man ser det tydligt i trädgården, när de olika växterna och blommorna tar över efter varandra, som i en ändlös stafett.

Och det är ju precis det här som är så fantastiskt med juni. Allt händer, och det går i ett, och runt. Så det är väl inte så underligt att sommarsolståndet sker i de här tiderna, då nattens mörker blivit naggat i kanten av dagen ända tills det vänder. Hittills har det varit ett gigantiskt projekt i naturen, nu stundar en tid av mer förvaltning liksom, inte mindre härlig men inte lika explosiv.

Trädgården är ju ett utsnitt av naturen. Och det händer hela tiden saker i naturen. Och således också i trädgården. Det är nya vyer mest varje morgon när man går ut på altanen. Vilket är inte så lite häftigt.

Cyklarna när det gäller vår fotografiska utrustning går emellertid långsammare. Utvecklingstakten tycks ha stannat av en smula, det är inte lika hetsigt längre och skönt är väl det. Och till och med gamla fotografiska blomster, som analoga Leicor och Olympus och till och med Contax  blommar upp igen, likt torpets akvilejor från svunna tider, och Digitalis Purpurea som återkommer med något till några års mellanrum vid husknuten. Så även förgängligheten är cyklisk, det är ett evigt kretslopp överallt.

Nu har jag ingen analog Leica, eller ens Olympus, men jag har aklejor i trädgården . Och Fingerborgsblomma. Våra respektive trädgårdar är olika, och tur är väl det. Även här handlar det om vikten av artrikedom och olikheter. 

Och snart kommer höstsilveraxen!

På återseende//Göran

Blommor i trädgården - Piontime

Pionen är en av mina favoritblommor. En magnifik blomma ur många avseenden, som ändå inte är skrytsam eller beskäftig - den återkommer varje år vid den här tiden och är en sommarens förebärare. Med sina maffiga blommor; de fyllda blommorna med röda kronblad och den vita fyllningen och sitt kraftiga buskigt upprättväxande  växtsätt är de en kontrapunkt i min trädgård. Och eftersom det inte är så lätt med pioner, de gillar ju inte att flyttas till exempel, så är jag glad att de tydligen trivs här.

Lite historia (enligt Wikipedia):

Pioner har odlats i Kina i minst 1500 år, först främst för rötternas medicinska egenskaper men på 600-talet e.Kr. även som exklusiv prydnadsväxt. Buskpioner fick bara odlas i de kejserliga trädgårdarna. Buskpionen kallades "blommornas konung" och luktpionen "kungens ministrar". Kineserna förädlade fram fyllda blommor medan japanerna istället gick in för enkla och halvfyllda blommor.

I Grekland omnämns pionen första gången av den filosofen och naturforskaren Theofrastos som levde cirka 370 till 285 f.Kr. De arter han kände till var sannolik bergpion och korallpion. Den mest kända kulturformen var länge den dubbla röda bondpionen 'Rubra plena'. 1789 kom den första buskpionen till Europa från Kina. Den planterades i Royal Botanical Gardens i Kew, England. Allt fler pioner letade sig till Europa och franska odlare fick tidigt fram korsningar mellan den europeiska bergpionen och den kinesiska luktpionen. På en utställning i Paris 1824 presenterade Nicolas Lemon den fyllda rosa pionen 'Edualis Superba' och i efter utställningen var en formlig pionfeber igång. Luktpionerna blev allt mer populära och trängde undan bondpionerna.

Utvandrarna från Europa tog med sig tåliga pionrötter till det nya landet och vid mitten på 1800-talet kom de europeiska luktpionerna till USA och startade en pionrush och stora pionodlingar växte fram.

Deras blomning är emellertid ganska kort, så man får passa på att njuta!

Glad midsommar och på återseende//Göran

Och varför skaffar man sig hund?

Hunden är det djur som tidigast domesticerades av människan. Det finns uppgifter om att människan redan för 30 000 år sedan började använda eller följa, möjligen på håll, vargflockar i jakten. Hunden blev sen mer och mer både ett nyttodjur på flera sätt, utöver jakten som sällskap och vakt. Så det ligger djupt inom oss att ha hund, om så mest för sällskap.

Det finns naturligtvis mycket skrivet om det här med att ha hund, i vår moderna och civiliserade värld. Bland annat har man noterat att hundägare är gladare och skrattar mer än andra människor. Att ha hund förbättrar hälsan på flera sätt, barn som växer upp i hundfamilj får mindre allergier och astma, man får motion och håller sig i form med att vara ute med hunden och att umgås med djur, dvs här hund, ökar livsglädjen och motverkar depression. Här är det faktiskt fysiologiska förändringar som spelar in, med ökad halt av ett hormon, oxytocin, som friges i kontakten med hunden och som ger glädje- och lyckokänsla.  

Sen finns det baksidor också förstås. Man blir inte lika flexibel som annars. Man måste hela tiden ta ansvar. Man kommer inte undan rutinerna. Och det är inte gratis!

I fullständig oordning - men inget så kul som att springa efter en boll.  

För mig var det omöjligt att skaffa hund. Ingen tid, reser, borta mycket. Men så hörde jag talas om den här rasen, Labradoodle, och fick möjlighet att titta på den, men ganska nyfödda (helt oemotståndliga) valpar. Två års väntetid och på tok för dyrt – men så hörde jag att hon behövde en fodervärd när valparna var sålda… Och då var jag också såld.

I och för sig löpande utgifter, nya rutiner, men klart värt. Och hon fäller inte!

På återseende//Göran

Hund – eller kattmänniska?

Vi älskar ju att kategorisera, dela in i grupper, hänföra till olika kategorier, vilket också gäller detta med husdjur. Speglar valet av husdjur ägarens kynne eller personlighet?

Som alltid finns naturligtvis forskning på det här, mer eller mindre seriös, och resultaten tycks sammanfalla med de tankar och fördomar vi har om djuren, i vår strävan att ge mänskliga drag åt djurens personligheter och uppförande.

Katten betraktas ju som självständig och fri, nån som inte låter sig underordnas eller kuvas, man styr inte en katt. Hunden däremot ses som den som vill vara till lags, sällskapsbenägen, mån om att vara med och göra som den blir tillsagd – den ensamme rebellen (katten) mot tjänaren (hunden). Följaktligen ger man samma epitet till katt respektive hundägaren; kattägaren som oberoende och sarkastisk, mer introvert medan hundägaren betecknas som öppenhjärtig och glad, mer för sällskap.

Men stämmer detta verkligen? I min värld blir det lite av horoskoptänk; man vill gärna att omdöme ska passa in, man tolkar som man vill och som man tycker passar?

Som jag ser det finns det framförallt djurmänniskor, dvs folk som gillar djur, som uppskattar sällskapet, oavsett om det är katt eller hund eller marsvin eller akvariefiskar.

För den positiva effekten av att ha sällskapsdjur (överhuvudtaget) går över alla gränser, såväl medicinska positiva effekter (exempelvis på blodtrycket) som i övrigt, psykiskt välbefinnande, motion etc.

För stunden är jag hundägare. Jag har varit det förut också, och ser alla fördelar med det. Men jag har också varit kattägare, i många år, vilket också fungerade och kändes rätt. Och det är väl så det är, vi är sällan så förfärligt utmejslade utan det finns alltid lite av varje hos oss; typ vi är ofta gladlynta och positiva, dvs. utom i stunder av nedstämdhet och sorg (eller tvärtom), vi vet precis vad vi vill förutom då vi känner oss tveksamma och tvivlande… etc.

Men ett är säkert; det är väldigt positivt och givande med sällskapsdjur. Utom när det är jobbigt och besvärligt, förstås.

På återseende//Göran

Nya rutiner

Det finns kvällsmänniskor och det finns morgonmänniskor. Jag tillhör de förra, på ett synnerligen påtagligt sätt, vilket påverkat min vardag, inte minst det här med att behöva kliva upp tidigt för att gå till jobb. Det har blivit en krock, minst sagt. Nu har jag emellertid rått över min tid rätt så obekymrat de senaste åren, med betydligt färre måsten. Det har underlättat, men samtidigt ofta gjort att jag hamnat i otakt med vardagen i övrigt.

Nu stundar emellertid en ny era. Jag kommer visserligen fortfarande vara en kvällsmänniska, men jag kommer inte längre att kunna ha de marginaler jag vant mig vid, vilket egentligen är något jag efterlyst, men inte klarat på egen hand.

Efter att ha varit hundägare på 70-talet, och därefter i många år, tills för några år sedan, fått äran att vara undersåte i katten Boris kungarike, har det nu blivit dags igen med husdjur.

Så sedan en knapp vecka omfattas hushållet här på Casa Lavendel av Manor Lake’s Mystique, en treårig labradoodletik, som vi ska vara fodervärd för.

Labradoodle är som namnet antyder en korsning mellan labrador retriever och pudel. Avsikten var att hitta en snäll och intelligent hund som var så icke allergisk som möjligt. Sedan har man fortsatt en riktad avel med just den här kombinationen, så det är ingen gatukorsning vilken som helst (även om det inte hade gjort nåt i sig). 

Det har varit en ganska påtaglig omställning för henne, med det nya hemmet, men hon har anpassat sig mer och mer och den första tidens reserverade hållning har bytts ut mot glädje och tilltro. 

Och jag går ut med henne på morgnarna!

På återseende//Göran

PS: Mobiltelefonbilder. Men den "riktiga" kameran kommer att åka fram vad det lider. Jag menar, det är ju ett självklart motiv, eller hur.