Ode till en relikt

Tänk er en höstkväll 1955 (eller nåt). Filmen har just börjat, publiken har satt sig i sina bänkar, man tar fram sitt Toy och bjuder, efter att ännu en gång dragit kammen genom den brylkrämade locken, sin bänkgranne. Alla är förväntansfulla, snart är journalfilmen slut och den riktiga rullen bryter fram på duken. 

Se lämningarna från svunna tider, hur den typiska dekoren på väggen, byggnadssättet, hela designen och layouten är så typiska för sin tid - det tidiga 50-talet. Folkhemmet var under uppbyggnad, man ville skapa platser utanför citykärnan där man kunde låta arbetsplatser, bostäder och kulturen samsas och leva tillsammans. 

Den här platsen är i allra högsta grad levande även idag, så titeln här ovan är något missvisande, faktiskt. Fortfarande trängs de små affärerna och affärsrörelserna, och även om bion inte är någon riktig bio idag, så är det fortfarande fullt med liv och rörelse alla dagar och kvällar i Årsta C. 

På återseende//Göran

Apropå kulturdebatten

Vår nya kulturminister har fått ta emot mycket kritik, och mycket skit, om jag ska vara ärlig, hon var ju till och med avrättad och borträknad innan hon ens hade tillträtt. Personligen kan jag tycka att kritiken delvis har varit grundlös, och också till stor del orättvis - jag menar, hur mycket hinner man uträtta på den korta tid som stått till buds hittills? 

Emellertid: Det finns en myckenhet kultur i det lilla, som pågår oavsett och kanske trots alla skriverier i media. I Årsta till exempel, med torget och centrum från sent 40-tal och tidigt 50-tal lever allmänkulturen i allra högsta välmåga. Där finns små affärer och fik, i teatern och bion är det en hög aktivitetsnivå i stort sett alla dagar och kvällar; körer och ensembler av alla slag samsas med aktiviteter i övrigt för både barn och vuxna, det är dans och musik och jag vet inte vad - jämt och överallt. En barbershopkör övar i teaterlokalen, efter att ha plockat undan rekvisita från teatergruppen som var där före, samtidigt med ukuleleundervisning i foajén, bredvid trapporna ner till toaletterna, och utanför trängs föräldrar med barnvagnar med alla andra, på väg hem efter dagens aktiviteter för sig själva och sina barn. 

Så, här finns en levande kultur för folket. Idéerna om en plats, där bostäder kunde samsas med affärer, samtidigt som det fanns lokaler för såväl arbetsplatser som för sociala och kulturella ändamål lever än idag.

Och så här kan det alltså se ut i den lokalen som jag var i, Årsta Teater:

Jag vet inte något bättre sätt att tillbringa mina måndagskvällar.  Och underbart att vara med i ett levande större sammanhang.

På återseende//Göran