Trappor som leder till - ja, vart?
Jag är en sådan där som går igång på ruiner, lämningar efter bebyggelse, spår av tidigare liv som man kan stöta på lite varstans ute i markerna. Jag kan aldrig låta bli att fundera och fantisera över hur det var att leva på ett litet torp i skogen, när jag hittar ett gammalt äppelträd och resterna av en stenmur, och jag ryser när historiens vingslag flaxar kring mina axlar.
Där jag bor nu är ett rätt så standard villaområde, om än ganska nytt - bara för ett par tiotal år sedan var här sommar- och fritidsbebyggelse, och några av de gamla sportstugorna finns faktiskt kvar insprängda bland de nyare husen. Den här omvandlingen innebär ändå att många trädgårdar bär spår av tidigare kultivering, det är gott om uppväxta träd och buskar och häckar, och alla husen är inte likadana, så även om området alltså inte är så gammalt finns en själ och en historia som känns bra.
Det finns mycket att se när man strövar runt bland kvarteren och husen, och en del rester alltså efter tidigare bebyggelse. Som de här trapporna till exempel, som nu bara finns kvar.
En gång fyllde de en funktion.
På återseende//Göran
/ Bengt
//Göran R
//GöranR
Mycket välformulerat – och passar precis även på mig. Jag förhåller mig alltid ”hysteriskt historisk”. Sedan blev även historia och kulturgeografri mina huvudämnen i examen. Jag har bedrivit kulturgeografisk forskning inom profilen agrart kulturlandskap. Jag ryser när jag står inför en vikingatida boplatå som ingen annan har sett (vanligare än man tror ute i kulturlandskapet).
Och jag minns också den alldeles speciella känslan, nästan av bävan, när jag gick i Forum Romanum och visste att de stenar jag gick på på hade beträtts flera tusen år tidigare - och nu trampade jag på samma stenar....
//GöranR
//GöranR