Poetry In Motion. Eller hur man tar vägen förbi på väg hem och passar på att bränna av några bilder...

Finns det några fåglar som flyger så vackert som tranor? Huvudet med den röda fläcken först, den långa halsen som bakåt vidgar sig i den kompakta, spolformiga kroppen där de mäktiga vingarna breder ut sig i pulssynkron rytm och de långa benen som sträcker sig bakåt och avslutar. En bild av harmoni, fylld av både kraft och elegans. Tranorna flyger oftast i par eller i grupper av flera - man ser mer sällan ensamma fåglar – i perfekt symmetri. Och när de kommer in för landning, gör ett avslutande varv och liksom går upp i vind, fäller ut landningsställen och mjukt sjunker ner och tar mark då är det verkligen Poetry In Motion.

Det är lika fascinerande varje år. Och varje år tänker jag att det egentligen skulle vara kul att göra det på riktigt, dvs att förbereda sig, vara uppe tidigt och få de här bilderna i soluppgången som man ibland ser, men det verkar aldrig bli av.

Vi brukar åka ner till Skövde varje påsk, inte minst  för att vara med på mors födelsedag som infaller i närheten och fira påsk med familjen. Och då brukar vi åka ut till Hornborgasjön för att titta på tranorna. Det blir en mer social utflykt än en fotoutflykt, fast jag har ju kameran med. Nu är det några år sedan mamma var med, med ålderns rätt (92 i år) orkar hon inte längre, men det blir liksom ändå nödvändigt att se tranorna där de samlas innan de fortsätter norrut. Så  nu svängde vi förbi på vägen hem, liksom, och brände av några bilder när vi ändå var där.

För det är ju en folkfest också. Man kommer från när och fjärran (bokstavligen!) för att samlas på Trandansen (som det heter på den här sidan av sjön) och se tranorna dansa. Nu hade det inte hunnit komma så många tranor, det var bara 8 300 enligt den officiella räkningen, men vi har varit med att se uppemot 20 000 fåglar trängas på maderna i den grunda sjön. Det är också folkfest.

Och alltså lika roligt varje år. Fastän det alltid blir lite av snap shots, fastän jag aldrig kommer dit att man går upp tidigt för att få till det där fina ljuset...

På återseende//Göran

Att förgylla dagen med Bildens utställning på ABF-huset i Södertälje

I dessa tider, med inflation, höjda räntor och grått och mulet väder och dessutom ett kallt regn som strilar ner från himlen och förvandlar den snö som finns kvar till livsfarlig höftleds- och handledsfrakturis så värmer det och lyser upp med den (numera) årligen återkommande Bildenutställningen i ABF-huset i Sötälje.

Bilden är alltså ett gäng fotografer (variationen är stor ur alla aspekter) som samlas regelbundet a´la Tårtan, fast i Viksängen i Södertälje, diskuterar livet, världsekonomi, framkallning, gamla ryska objektiv och moderna digitala kameror (företrädesvis Fujifilm) och livet i övrigt. Och varje år, de senaste åren har man en utställning i ABF-huset. Det är minst sagt hög kvalitet på utställningen, nästan med någon slags Gnestaplanketanda över det hela. Således väldigt trevligt.

Och i år var jag publik. Och det var synnerligen roligt att träffa gänget igen - alla de gamla tjommarna var där (för att citera en känd visa) - ta upp diskussionen igen och kolla in och beundra  alstren som var och en bidragit med.

Så det är väl värt en utflykt till Sötälje för att kolla Bildens utställning.

På återseende//Göran

Hundar. Skogspromenad. Och tankar som kommer när man går i skogen, om ords betydelse och så.

Härom dagen verkade det som om våren hade kopplat grepp. Även om det fortfarande är snö kvar i skogen, var det allmänna vädret, med sol och blå himmel, en sol som värmde, och en början till fågelkvitter så tydliga vårtecken. Riktigt härligt.

Vi gjorde vår vanliga skogspromenad, hunden och jag; jag  mest strövande omkring på stigarna medan Mystique sprang fram och tillbaka och nosade och kollade läget sen sist. Så träffade vi på Ludde, den stora leonberger-schäfern, vilket alltid är kul. M hade sin frisbee med sig, en för henne ofantligt viktig grej som fungerar både som den är avsedd för, nämligen att kasta och springa efter och som snuttefilt, eller huvudkudde när hon sen kommer hem och är trött och lägger sig i utdragssoffan i hallen. De gillar varandra, de här hundarna, och det är alltid lika kul att se hur de försöker umgås och leka trots den stora skillnaden i storlek och kynne.

Att gå omkring så där i skogen, med eller utan hund, är en lisa för själen. Och man får utrymme för tankar. Till exempel tankar om ords betydelse i olika sammanhang, om en händelse, en gärning, som uppenbarligen var helt otvetydig men där ett ord inte kunde tolkas som vad det betyder, och som då ledde till helt galna konsekvenser. Även inom juridiken måste det finnas ett mått av sunt förnuft, och jag tycker inte att gubbarna i fråga egentligen  kommer undan, trots juridiska spetsfundigheter. Nu har det som tur är blivit en livlig och öppen debatt, och man kan alltid hoppas på att frågan tas vidare till nästa instans. 

Vi får väl se! På återseende//Göran

Att gå i skogen

En av fördelarna med att ha hund är att man kommer ut. Hunden måste rastas, helt oavsett. Och där jag bor har jag tillgång till flera små skogspartier  (och stora skogar, Tyrestareservatet bland annat), där vi går mer eller mindre långa promenader varje dag.

M springer för det mesta lös, dvs utan koppel. Hon har inte det minsta jakt i sig och stör ingen, hennes mål i livet är att springa med nosen i marken och kolla vad som hänt när hon senast var där. Om vi möter någon springer hon tillbaka till mig så vi får ta itu med det tillsammans. Dvs om det inte är någon vi känner, vilket vi för det mesta gör. Vi lär känna varandra, vi och våra hundar där vi går i skogen.

Vintern har ju varit väldigt till och från, inte minst nu i dagarna. Efter en kort period av regn och uppehåll blandat, med nästan vårkänsla, snöade det förstås. Inte mycket, men så det täcker marken.  I morse var i stort sett första gången jag hörde fågelsång, vilket rimmade dåligt med vinterutseendet i övrigt.

Och idag hade jag med nig kameran på vår promenad. Jag har börjat hitta tillbaka till fotograferandet mer och mer, efter pandemin. Det är skönt att strosa omkring i skogen, bland träden, kolla hunden som springer fram och tillbaka framför, runt och bakom mig och ta någon bild lite då och då och i övrigt bara låta tankarna vandra.

Nästan osökt funderar jag ju då (bland annat) på fotograferandet. En stor fråga är fortfarande, vad jag förstår, det här med analogt vs digitalt fotograferande. Är det ena verkligen roligare än det andra?  Ibland så verkar det också som det ena skulle vara bättre än det andra.

Jag förstår inte riktigt det där. Jag tänker; sanningen ligger i betraktarens ögon, så det finns säkert många som tycker att det kan vara roligare och bättre att fotografera på ett särskilt vis, men det finns ju ingen överordnad värdering i det. Huvudsaken är ju att det blir en bild, och om det då är silverkristaller på en gelatinemulsion (eller nåt) eller bytes i en dator….

Jag gillar det digitala av flera anledningar (och då har jag analog bakgrund). Dels är det för mig ingen skillnad när jag fotograferar; jag hanterar min kamera på samma sätt som tidigare – exponering, slutartid och ljuskänslighet.  Dels är det mycket lättare att spara och arkivera och hitta tillbaka till bilder (jag har fortfarande lådor med osorterade negativremsor liggande).

Så idag blev det  digitala bilder. Och efter promenaden åkte vi till Sussie och Linnea och fick klorna klippta.

På återseende//Göran

LANDSBYGDEN LEVER

Igår var jag på konsert. I Västerlövsta kyrka, i Heby. För mig som Stockholmsbo, eller ja, nästan – Tyresö – så är det här väldigt mycket landet, eller landsbygden. Jag tror att det är Uppsalaslätten; man   åker genom klassisk jordbruksbygd, vida slätter och åkrar som breder ut sig, genom byar med trevliga namn som inte sällan slutar på -tibble, eller- tuna (man kommer ju tämligen osökt att tänka på Murre från Skogstibble, eller hur?).

Och alla byar har en kyrka. Som står mitt i byn. Vilket också gäller Heby, centralort i Uppsala län, tillika kyrkby i Västerlövsta socken. Enligt Wikipedia byggdes orten upp runt kyrkan, efter att ha  blivit ett stationssamhälle på dåvarande Norra Stambanans delsträcka Uppsala – Krylbo.

De här kyrkorna har sina musikstiftelser, till dels vad jag förstår sponsrade av finansmannen Anders Wall, som för övrigt är född i närheten, i Giresta. Och här ordnas då konserter av hög klass.

Det blev en underbar konsert med ett synnerligen trevligt program som innehöll såväl Beethoven som Rachmaninov, bland annat. Och även om kyrkan inte var helt fullsatt, så var det tillräckligt fullt för att ana ett stort intresse (flera hade åkt från Uppsala).

Och att höra musiken verkligen blomma  ut och få liv efter att ha hört låtarna tragglas på pianot i vardagsrummet i flera dagar (vilket jag tar som en ynnest och bonus när min bonusdotter kommer hem till Sverige för sådana här engagemang) är något alldeles speciellt!

På återseende//Göran