Och så har alltså våren officiellt kommit till åtminstone Mälardalen

Sedan urminnes tider och långt före kristendomen har vi firat, vad jag fattar, som förändringar i årets gång. Vi har fester  mitt i vintern för att orka ta oss igenom till våren, vi har flera olika fester och högtider under våren och fram till  sommaren och sedan till hösten som verkar hänga ihop med att vi började odla vår gröda och sålunda blev mer beroende av årstiderna,

I början av maj kommer våren på allvar. Och då firar vi Valborgsmässoafton.

Sankta Valpurgis eller Valborg, var en engelsk överklassflicka eller prinsessa som blev abbedissa i ett kloster i Tyskland på 700-talet. När hon kanoniserades runt 870 flyttades hennes ben till en klippskreva, som det sedan började rinna en mirakulös läkande olja ur, vilket lockade många pilgrimer. Detta hände av allt att döma den 1.a maj och då firar man följaktligen Valborgsmässoafton aftonen före, precis som de andra aftnarna; jul, påsk etc.

Och så tänder man brasa. Det här med eld och stora brasor sträcker sig också långt tillbaka tiden, till förkristen tid och kan här vara ett keltiskt arv. Elden har alltid varit fundamental för oss människor och stora brasor kan ju alltid, som vid påsktid, skrämma iväg allsköns oknytt som häxor och troll, men också, som vid valborg, bränna upp det gamla och lämna plats för nytt, för ny gröda och växtlighet, förutom att också skrämma iväg häxor. Man kan även grilla marshmallows på elden, men det är senare påfund. 

Man får vänta på elden. 

Så igår var det alltså Valborg, Och även här där jag bor, en bit utanför stadens hank och stör, tänder vi brasa. Hos oss är det Tyresö (Trollbäckens?) Folkdansgille som sköter ruljangsen och med den äran; tal till våren, brasa och sjungande av nationalidealistiska sånger. Och med säsongens första grillning tidigare på eftermiddagen.

På återseende//Göran

Möten: Strövarbilder och andra bilder - 4 Fotografer ställer ut igen!

Lite grand vid sidan av de kulturella allfartsvägarna händer det saker. Inte minst på Hornsgatspuckeln på Söder i Stockholm, där ju de små gallerierna ligger vägg i vägg med varandra. 

4 Fotografer är Affe Johansson, Krister Kleréus, Göran Tonström och Per-Erik Åström som  nu flyttat tillbaka till Söder efter en sväng i Gamla Stan. Det handlar om ett gäng som känt varandra länge, som inte minst fikat på Tårtan och som för flera år sedan - tiden går fort - bestämde sig för att hänga tillsamman, dvs inte bara på Tårtan utan också ställa ut. Vilket de alltså gjort i flera år nu och gör igen.

För mig hör det till ett säkert vårtecken, ungefär som Vårsalongen på Liljevalchs, fast lite mindre i formatet och lättare att ta till sig. Och trevligare, mysigare liksom. 

I år är det gemensamma mottot eller sammanhållande temat Möten. Och det blir väldigt intressant att se att hur de olika fotograferna ibland skiljer sig väldigt mycket åt i sin fotografiska stil, men att det ändå finns en slags gemensam nämnare  i Affes nattvandrarbilder, Per-Eriks porträtt, Kristers möten med människor och Görans strövarbilder. Det här är bilder med hög verkshöjd!

Tyvärr var inte Krister tillstädes när jag var där, men utställningen (med Krister) hittar man annars på Galleri Fotografi hela den här veckan. Alltid lika trevligt att besöka. 

På återseende//Göran

Vilka bilder är det vi vill ta? Och vilka bilder vi egentligen vill se?

Tänkte på vilka bilder jag tittar på  när jag nån gång sätter mig vid datorn och kollar bilder, nu när jag senast var ute i skogen med M, vilket jag är mest varje dag. Jag har inte alltid kameran med mig, mina minneskort är ändå fyllda av hundbilder, men nu hade jag det, trots det lite tråkiga, halvmulna vädret. 

Och visst drömmer jag om att ta de här läckra bilderna, med de flashiga färgerna, med det läckra linjespelet, med de dramatiska skuggorna, men sen blir det bilder på hunden när den springer, när den nosar - möjligen kan jag få till nån bild i ett något mer intressant motljus, men annars  blir bilderna lätt  ganska platta, lite intetsägande, så där. Och samma gäller med trädgården och blommorna där, trots att jag ibland får till det med motljuset och det korta skärpedjupet...

Fast, sen när jag kollar bilder är det ändå de bilderna jag stannar upp vid; hur hon sprang, hur hon nosade, hur hon försvann bakom trädet och klättrade upp på stenen.

Och så tänkte jag på intressanta bilder från förr, hur till exempel torparfamiljen klädde upp sig och lät sig avkonterfejas framför sin stuga som ju är väldigt intressanta i sig, som tidsdokument inte minst, och jag går igång på på bilder från resor där jag känner igen var vi var, vilka som var med, om det regnade eller om solen sken och vem som fick den största abborren. Såna bilder kan ibland vara mer värda känslomässigt  fastän de inte har så hög verkshöjd som bilder betraktat.

Och mycket, eller kanske det mesta av det jag fotograferar är egentligen bilder från min vardag, strövarbilder (tack för det uttrycket Göran T!), och  äger sitt värde just i det, som minnen.

Vi var ute vid Nyfors, Mystique och jag -  ett litet vattenfall mellan två sjöar i Tyrestaområdet. Det var ett tag sedan, men det är svårt att bli mätt där, det finns alltid något att fotografera, Och för M var det paradiset att springa och hoppa på stenarna, att balansera på spängerna och och nästan bada.

Och det fanns ju annat att fotografera också.

På återseende//Göran

Trädgårdsdax och fotopodd - spelar storleken nån roll, egentligen?

Det börjar bli dags att städa i trädgården. Uppenbarligen är det ingen som tagit bort löven från i fjol, inte ens att de var täckta med snö så sent som för någon/några veckor sedan har hjälpt. Men så är det ju varje år. Jag låter löven ligga kvar på hösten, till och med slår sönder dem i småbitar med min gräsklippare, i hopp om att åtminstone några ska bli nerdragna i jorden av de små djuren som bor där, förutom alla maskarna, för att bli näring åt jorden och gräsmattan. Men det blir ändå mycket löv att kratta ihop. Och det var fint väder för sådant arbete, solen sken och faktiskt värmde en smula. 

Och så lyssnade jag på Fotosidans poddradio; Formatkriget - måste man ha fullformat? Perfekt att ha i öronen när jag gick omkring på tomten och krattade löv och ibland slängde iväg en frisbee åt hunden, lagom fängslande men faktiskt ganska intressant. Bra samtal mellan tre duktiga och insatta fotografer, även om deras tekniknörderi ibland stack iväg. Jag tycker alltid att de här diskussionerna om sensorstorleken är intressant, inte minst för att jag själv kör Olympus, dvs m43, där man alltid får höra att formatet inte räcker till, sensorn är för liten och skärpedjupet blir inte tillräckligt litet eller grunt eller hur man ska säga. Och lite så blev det även nu, även om man var överens om att det är inte bara storleken det hänger på. Pixlarna konstruktion spelar roll, liksom processorn och en del andra parametrar. Och så måste man komma ihåg att samtalet fördes av tre proffs med teknisk bakgrund och mycket höga krav; jag menar pratar man med någon som köper en skärm för flera (många!) tiotals tusen kronor så är det ju respekt, typ. 

Så, i hög grad handlar det om vilka krav man ställer. Och hur bra tillräckligt bra är. Och hur man betraktar bilden, inte minst det här med betraktningsavstånd. Står man tillräckligt långt ifrån/lagom långt ifrån bilden jämfört med att granska den med lupp så är det förstås skillnad. Och bilden är ju naturligtvis mycket mer än dess tekniska prestanda!

Men det var inte bara krattande av löv. Det börjar ju faktiskt komma upp en del blommor också. Det har inte hänt så mycket här hemma ännu, fast lite grönt, och någon enstaka blomma  kunde skönjas bland de torra och bruna grässtråna, och roligt att se små knoppar som håller på att springa ut. Så kameran var med.

Och jag hade ju god hjälp (nåja), även om frekvensen av frisbeekast kritiserades tydligt!

Till slut blev det dags för bastun och middag som avslutning av en bra dag. Och jag sitter nöjd med mina Olympusgrejor. 

På återseende//Göran

Möt våren - inte i Södertälje - utan i Trollbäcken!

Finnes: Nyproduktion, ett rum. Högt och fritt läge med trevlig utsikt över nejden. Ledigt för omgående inflyttning. Svar till Möt våren och bilda familj i Trollbäcken. 

Där den här holken sitter satt förut en annan holk, som jag köpte för många år sedan vid ett besök på Trandansen, Hornborgasjön. En dag för inte så länge sedan hittade jag den holken på marken, alltför tärd av tidens tand för att kunna hålla sig kvar och fungera som bostad. Så då gick jag in i garaget, engagerade mina power tools och så gjorde jag en ny.

Det är så trevligt att ha småfåglar omkring sig och höra deras sång, så här på våren och sedan försommaren. Och nu när katten är borta sedan flera år har de börjat komma tillbaka igen. När det gäller den aktuella hunden har de lärt sig att inte behöva frukta henne, hon är totalt ointresserad! 

Nu är det förstås nyproduktion, och då vet man aldrig när det gäller inflyttning. Ibland kan det ta flera säsonger innan en ny holk blir bebodd. Men, jag tänker att nyproduktion är bättre än att behöva bo i rivningslägenhet, särskilt om hyran är densamma. Och den resan har vi ju gjort själva, under studietiden till exempel.  

En annan viktig sak, eller andra viktiga saker att tänka på när det gäller nya hyresgäster, är diametern på ingångshålet. Och hur högt hålet sitter över botten i holken. Det är av allt att döma, och enligt uppgift, väldigt viktigt, fåglarna är kräsna där. Samtidigt säger samma uppgiftslämnare att det inte är så väldigt viktigt - bättre fel holk än ingen holk. Bostadsmarknaden är tuff för småfåglar!

Den här holken är byggd för talgoxe och andra mesfåglar. Så vi får väl se. Det har redan varit en spekulant, men ännu har ingen flyttat in. Väntar med spänning!

På återseende//Göran