Fotofika och pandemitankar.

Fotofika på Viksängen, nu nästan lika etablerat som Tårtan. Men det var längesedan, alldeles för längesedan för mig. Jag har lite skojat om hur pandemin lockade fram det värsta hos oss, och hos mig; inte minst tendensen att liksom isolera sig, att trappa ner. Det värsta är då att det nästan har blivit sant, det har varit alldeles för lätt att låta bli att göra saker, att komma ut som förut. Jag har fotograferat mindre, och inte heller  besökt fototräffarna, som varit så viktiga.

Men nu alltså där igen, och precis som förut väldigt trevligt och givande. Diskussionerna vilt över bordet, japanska objektiv vs kinesiska nya  vs gamla ryska eller tyska linser. Det stod en Leica på bordet, en M6 om jag inte missminner mig, vilket bara det gav upphov till animerade meningsutbyten, plus förstås allt snack om den nya politiken, nya reservdelar och den allmänna hälsan. Precis som jag minns det, precis som det ska vara och som ger så mycket socialt och mellanmänskligt.

Och mitt i diskussionerna om nya kinesiska objektiv slog det mig att jag inte  köpt nya fotogrejor på länge, inte sedan pandemin! Förut har jag alltid  försökt ligga i framkant, men nu känns det som jag är nöjd. De grejor jag har täcker mer än väl mina behov och jag har egentligen inte behov av fler fotoprylar, om jag ska vara ärlig.  Men de senaste åren har jag inte heller orkat bry mig på samma sätt som tidigare om alla nyheter som ju ändå har kommit ut. Frågan är om det är bra eller tecken på något annat…

Men jag hann också med en lite skogspromenad med Mystique, vår lilla labradoodle. Det vill jag ändå inte missa, det är också en sån där grej som direkt förhöjer livssituationen, tillfälle till att kunna tänka ifred, att uppleva färgerna, dofterna och stillheten i skogen tillsammans med en som i hög grad blivit en viktig del av familjen.

Sammantaget tror jag att pandemin, åtminstone för mig men säkert för många andra, innebar en mer omvälvande situation än vad vi anat eller, igen åtminstone för mig, velat ta till mig. Förhoppningsvis har det ändå vänt nu, jag kan känna det, så förhoppningsvis är vi på gång mot nya fotoäventyr och givande diskussioner över en kopp kaffe i Viksängen.

På återseende//Göran

Idag var jag på fotoutställning, vernissage – 3+3 fotografer

En vernissage är en öppningsceremoni för en utställning på museum, konstgalleri eller liknande institution. Ordet vernissage är franska och betyder "fernissning, lackering". Ordet kommer från den tiden då konstnärerna fernissade sina målningar, när de gjorde detta precis innan öppningen av en utställning luktade det fernissa om utställningslokalen, därav namnet. (Wikipedia och avdelningen onödig men lite rolig information…)

Men det luktade inte fernissa idag då 3+3 Fotografer ställde ut sina alster på Galleri Fotografi på Söder i Stockholm, på den kända Hornsgatspuckeln, granne med det i fotokretsar illustra fiket Tårtan och en mängd andra små affärer och ateljéer. Däremot var det en fröjd för ögat och förstås väldigt trevligt att träffa gamla fotokompisar.

3+3 Fotografer betyder i sammanhanget Krister Kleréus, Per-Erik Åström och Göran Tonström, som nu ställer ut tillsammans med Annelie von Wowern, Anna Lithander och Anna Eklund.

Detta innebär, som Per-Erik så träffande uttrycker det: ” Sex fotografer, sex olika sätt att fotografera men med en gemensam passion för gestaltning och bildberättande.”

Och precis så är det. Precis så uppfattar jag det när jag går omkring och trängs med alla andra i den ganska lilla, men ändamålsenliga lokalen. Det är väldigt hög klass på bilderna; i mina ögon intressanta motiv och projekt som berör och fångar och inspirerar. Det är överlag ett bildberättande som verkligen betyder.

Sammantaget en trevlig eftermiddag på Stockholms Söder. Jag vill gärna komma tillbaka när det kanske inte är så trångt, inte är så mycket folk för att ytterligare kunna ta till mig och njuta av bilderna.

På återseende//GöranR

Bara lite  (mer) om det här med varför och hur vi bloggar här på Fotosidan. Och fika i Varnhem

Av och till kommer frågan upp när det gäller våra bloggar här på fotosidan, våra fotobloggar alltså; Vad får vi skriva? Vad ska vi skriva? Hur ska vi göra med bilder, dvs ska det nödvändigtvis vara ett foto (läs en bild) med? Måste det i så fall var ett foto vi själva har tagit? Bildkritik? Etc Etc. Jag har tidigare skrivit om detta, vilket väl vi alla har gjort någon gång på  något sätt, alltså vi som bloggar här.

Frågan aktualiseras för mig genom ett (som vanligt välskrivet och välfotograferat) blogginlägg av Erik Madsen (https://www.fotosidan.se/blogs/emfoto43/roskilde-bloggen-2910-varfor-bloggar-vi.htm). Jag kunde svarat honom direkt i kommentarsfältet (vilket jag också gjorde i och för sig), men ville fundera vidare över frågan, även om den möjligen tidigare till leda  blivit uttjatad här på Fotosidan.

Jag tycker alltså; förutom att jag håller med Erik och Fotosidan som skriver så här om bloggarna:  ”Bloggar är till för vardagliga betraktelser, ungefär som en dagbok. Eftersom detta är en fotosida så bör bloggarna i huvudsak handla om foto. Bloggarna är inte politiska verktyg eller användas för reklam och detsamma gäller för övrig text man skriver".

Det ska vara  bilder med i  bloggen. Det är ju en fotoblogg. Texten bör ha någon slags anknytning till bilden, eller i all fall fotografi i allmänhet. Vad texten i övrigt handlar om bryr jag mig inte om så länge det inte är stötande – eller vänta här: Det är klar att jag bryr mig om texten, men alltså att jag inte har några kritiska tankar  i övrigt på innehållet (se vad Fotosidan skriver här ovan).

Bilderna behöver inte nödvändigtvis vara egentagna. Ibland kan bilden illustrera en text, en tanke, ibland kan texten förklara eller diskutera vad man ser på en bild. Bilden ska dock vara sådan att den kan publiceras fritt utan problem, dvs om den inte är egentagen.

Bildkritik hör inte hemma här i bloggvärlden! Det finns andra fora för  synpunkter och kritik på motiv, skärpa. ljussättning etc etc.

För min egen del handlar det, som tydligen det gör för flera, om ett slags dagbok, eller kanske till och med loggbok; jag fotograferar, jag har tankar om fotografi och jag vill visa mina bilder och föra till torgs mina tankar om fotografi. Vidare handlar det om minnen, förstås. 

Nu slår jag ju in alla öppna dörrar som finns här med det här blogginlägget, men det är ju min  blogg, jag bestämmer ju vad som skrivs och visas…

Åsså bilden då, för den ska ju vara med enligt ovan: Fika i Varnhems klosterkyrkas trädgård med min mor, 93. Gott fika, mysiga omgivningar och så får man ha med sig hunden. Och jag gillar att ta såna här lite snapshotaktiga porträtt (även om morsan skulle säga: - Snälla Göran hur du får mig att se ut! Fast det säger hon alltid).

På återseende//Göran

Det är – förstås – en folkfest, som vanligt!

Planket, den nu närmast legendariska fotoutställningen i kulturkvarteren på Stockholms Söder, ägde (äger?) som vanligt rum en helg i augusti (tempus lite osäkert; när jag skriver detta är det fortfarande lördag vilket är den dagen då jag kunde komma, men där ju utställningen fortgår ytterligare en dag, dvs i morgon söndag…)

Och som vanligt (för visst är det så?) vackert väder, åtminstone idag lördag där de beskäftiga råden till utställarna att ta med sig ett plastskynke och nåla upp det ovanför bilderna så man vid eventuellt regn kan fälla ner och skydda sina alster kom på skam. Solen sken över folk och fotografier, och det var riktigt varmt!

Det var alltså (som vanligt) mycket folk, många som tagit sig dit från både när och fjärran, många som man känner som både ställde ut och som var publik, så det tog – som vanligt – jämförelsevis lång tid att förflytta sig även korta sträckor längs planket; så mycket att titta på, så många att prata med.

Planket är ju en exposé över många stilar och många typer av fotografi, i mina ögon en styrka och glädje med utställningen. Det finns något åt alla; natur, porträtt, färg respektive svartvitt, suddigt och experimenterande och knivskarpa linjer och former. Bilderna är analoga och digitala, och jag tror till och med jag hittade bilder tagna med  mobilen 😎

Jag tyckte mig höra något om att göra speciella platser, grupper, för just analoga respektive digitala bilder, vilket jag emellertid inte kunde verifiera. Och tur var väl det. I min värld vore det en smärre katastrof. I min värld är en bild en bild, helt oavsett vilket verktyg den är gjord med, vore det så en hålkamera, en automatisk Kodak Brownie, en gammal SLR eller en modernare DSLR, eller till och med en mobilkamera. Att var och en hittar sin egen stil, använder sina verktyg är ju bara positivt och roligt, och det gäller att akta sig för en missriktad snobbism här.

Det är med beklagande jag nödgas konstatera att jag inte kan komma i morgon, söndag! För det här är väldigt roligt, ur många avseenden.

På återseende//Göran

En epok som (möjligen) kommit till sin ände

Maj 1973; Lasse, Mon och jag sitter hemma hos mig i Västra Frölunda och diskuterar att åka och fiska. Mon har fått en fiskerulle i present för sin nyvunna doktorsgrad, Lasse är fritidsfiskare sen barndomen och jag har ganska nyligen upptäckt det här med att fiska, så sagt och gjort, utan större tvekan eller ens förberedelse far vi iväg till Norge. Den veckan, skulle det visa sig, blev sedan startpunkten för fortsatta årliga fiskeresor tillsammans. I år firade vi vår femtionde fiskeresa.

Lasse och jag var kompisar från universitetet då vi träffade en amerikansk doktorand som var i Sverige för att göra del av sina studier – jämförande studie av barn på daghem respektive i hemmiljö - och behövde medhjälpare för datainsamling. Vi hakade på, inte minst för att vi skulle få använda data helt fritt för vår egen trebetygsuppsats, men också för att ämnet som sådant var väldigt intressant. Det här med daghem var ganska nytt även i Sverige, inte minst med en allt större del kvinnor ute på arbetsmarknaden. Så vi blev en grupp studenter från pedagogiska och psykologiska institutionerna som  jobbade tillsammans med vår amerikanske vän, Mon, i stort sett ett år, ett år fyllt med en väldig massa jobb, men också glädje och kamratskap.

Mon som ju normalt och annars bodde (och bor) i USA kom i början regelbundet till Sverige på somrarna på grund av sin dåvarande svenska fru som passade på att hälsa på släkten. Efter Norgeresan blev det naturligt att  fortsätta planera en fiskevecka då Mon var i Sverige, och så fortsatte det under årens lopp. Genom åren har det utkristalliserats favoriter, som Jormområdet, Vojmån och förstås Tjuonajokk. Vi har också fiskat i USA; i Yellowstone, Glazier National Park i Montana, i Klippiga Bergen i Colorado och i Addirondacksbergen i norra delen av staten New York, bland annat. Vi har sett andra delar av våra respektive länder än om  vi varit ”vanliga” turister och upplevt mycket som man annars inte får vara med om.

I år var det alltså vår femtionde (50!) fiskeresa tillsammans. Tidens tand gnager på våra liv vare sig vi vill eller ej, så möjligen var det den sista, i alla fall i nuvarande form. Resandet tär, inte minst på klimatet, men också på oss, och det är inte lika lätt att vada på ojämn botten  i strömmande vatten som tidigare, eller orka långa dagsmarscher i oländig terräng för att komma till fiskevattnen.

Årets resa blev en flopp ur fiskehänseende; vädrets makter spelade in med inte minst mycket regn vilket innebar betydligt mer vatten i åar och älvar, med högre vattenstånd som följd och sålunda en situation då fisken inte nappar normalt. Men fiskeresan blev en höjdare ur andra avseenden; vi kunde återigen och en gång till njuta av vår samvaro, av att vara ute i skog och mark och bli trötta på det där naturliga sättet, och även om man inte får något eller om fångsten inte är lika stor som förväntat är själva fisket ändå en eftersträvansvärd situation, något som är bra både för kropp och själ.

På återseende//Göran