Ännu mer från Lissabon

Världsutställningen 1998 i Lissabon - Expo 98 - hade de stora oceanerna som symbol och ideologisk plattform - Oceanerna, ett arv till framtiden - där  Portugal som sjöfararnation celebrerades, med Vasco da Gama som förgrundsfigur. Den gav upphov till en park, Nationernas Park, och en helt ny stadsdel, med bland annat en 30 meter hög linbana genom området och futuristiskt arkitektoniska hus som nu är bostadshus (några sådana finns i föregående blogginlägg). I parken finns också det stora oceanariet, ett gigantiskt akvarium, som symboliserar de stora världshaven. 

Vi tillbringade större delen av en dag där (flera timmar gick i och för sig åt till en lång lunch på ett alldeles utmärkt café i parken), åkte linbanan och beundrade Europas längsta bro, 18 km, över floden Tejo, och gick igenom hela oceanariet med alla fiskar och allehanda vatten- och andra djur från alla jordens (havens?) hörn(?). 

Snittdjupet i oceanerna är obegripliga 4000 m! 4 km, alltså. 90% av allt liv i oceanerna lever i det översta 100 metersskiktet. De stora vattendjupen har en alldeles säregen mystik och charm, vilket faktiskt till viss del blev tydligt i akvariet.

Portugal som sjöfartsnation går igen i övrigt i stan också. Monumentet nedan med Henrik Sjöfararen och hans män är en klassisk symbol och finns med överallt där man skriver och berättar om Portugal och Lissabon.

Egentligen inte så lite ofattbart, att man från den lilla remsan på iberiska halvön som är Portugal kunde vara så dominerande på världshaven, att man kunde erövra (ta i besittning, plundra, döda och förslava) så mycket land så långt borta. Tänk stora delar av Afrika, Sydamerika och  ända bort i Asien; Indien (Goa var till exempel portugisiskt), etc etc. Portugisiska är fortfarande ett av de större språken i världen. Tanken svindlar.

Emellertid, sett i det lilla, idag, så finns det fortfarande mycket att se, och mycket att visa. Men nog om Lissabon för nu. Får återkomma om och med något annat. 

På återseende//Göran

Och dom har mer i Lissabon

Fasader till exempel. När man kommer första gången till Lissabon slås man av hur husen ser ut. Det kanske man gör annars också, men här är det särskilt spännande, det finns en alldeles särskild stil. Man ser många hus med pastellfärgade fasader, man ser hus där fasaderna är kakelklädda, man ser ornamenterade balkonger i smidesjärn, man ser andra nästan svulstiga ornamenteringar blandat med nya, futuristiskt arkitektoniska fasader, starka färger, glas och betong, ibland sida vid sida och mitt inne i stan, men också ute i det tidigare expoområdet där världsutställningen 1998 ägde rum. 

Kaklet på fasaderna har förstås sin historia, förutom att Portugal är ett välkänt och världskänt kakelland. Efter många bränder i stan för länge sedan, bestämdes det att fasaderna skulle kläs med kakel som stod emot brand och hetta, och minskade riskerna för katastrof. 

Sammantaget kan mitt intryck av Lissabon sammanfattas i begreppet "sliten elegans". Man fick känslan av en snygg kostym som använts lite för mycket, med blank ända och lite fransiga ärmar, men fortfarande med stil.

Till slut ett lite udda inslag i stadsbilden, men det fanns fler. Snacka om graffitti!

Det fanns så mycket att se, så mycket att dokumentera. Det kanske kommer mer. På återseende alltså//Göran

Men det dom har, det har dom här i Lissabon...

Gäller i det här fallet spårvagnar. Jag har alltid gillat spårvagnar - den lite långsamma takten, det karakteristiska gnisslandet i kurvorna, att man faktiskt ser var man åker och hinner med att se, kort sagt en upplevelse som är helt annorlunda än T-banan. Jag har bott många år i Göteborg, där spårvagnarna är ett välkänt inslag i stadstrafiken, och tänker ibland på hur den tydligen urgamla rivaliteten mellan huvudstaden och Göteborg yttrade sig, där stockholmaren lite föraktfullt dissade den långsamma spårvagnstrafiken som trängdes med övrig trafik på gatorna och skröt om tunnelbanan som var så snabb och effektiv och gick under jord, och göteborgaren då trankilt svarade; jaja, vi har la inget att dölja.

Nyligen några dagar i Lissabon. En härlig stad, inte minst vädermässigt med fortfarande sommarvärme och sol. Också en inbjudande stad, lättillgänglig och charmig, med en slags sliten elegans som tilltalar. Och spårvagnar alltså. De små, gammaldags spårvagnarna är ett inte bara pittoreskt inslag i trafiken, de fyller sin funktion som transportmedel både för dem som bor i Lissabon och för turisterna. Åker man spårvagn får man se mycket av stan, det är lätt att ta sig dit man vill och man behöver inte åka Hopp On - Hopp Offbussarna.

Men det finns inte bara spårvagnar i Lissabon. Och eftersom kameran var med finns också flera bilder och minnen från resan.

Så, jag återkommer om Lissabon//Göran

Trädgårdshöst

Trädgården och rabatterna lever än, om än lite mer slitna, lite ruffigare. Lite mer patina, som en väl insliten läderjacka.  Eller vissna, om man så vill. Blomflugorna är fortfarande flitiga, och lika snabba och oberäkneliga som tidigare. Ljuset är mer förlåtande, inte så starkt, inte så obarmhärtigt som under de ljusa sommardagarna, ens mitt på dagen. Och ibland passar alla de där gamla klyschorna som att ”alla årstider har sin charm” etc, verkligen. Så, man får inte glömma bort kameran. 

Och över alltihop vakar trädgårdstomten, också han grå och sliten, men ändå fortfarande med. Och jag gillar mer och mer mitt makroobjektiv!

På återseende//Göran

En försmak av Hawaii

Varför åker man till Hawaii (ja förutom andra självklara skäl...)? Ett svar kan vara: Barbershop. Men alltså inte någon frisersalong, utan musikstilen, dvs fyrstämmig a cappellasång. Harmoniserandet, strävandet efter fullödiga ackord med övertoner, förutom show, underhållning och glädje.

Barbershop sjungs av både män och kvinnor, om än inte samtidigt eller så mycket tillsammans, och man tävlar. Nu i november kommer tre körer och fyra kvartetter från Sverige att representera Nordic Light Region i de internationella mästerskapen för kvinnlig barbershop i Honolulu, Hawaii. Vi är också många anhöriga; makar, bröder, pappor (som jag!) – you name it – som åker med, The Scream Team. Det blir ett frossande i att sjunga barbershop och lyssna på andra som sjunger. Förutom de stora framträdandena står små och stora grupper i varje hörn, i varje hotellobby, ja överallt, och sjunger med varandra i total gemenskap, bara för att det är så roligt att sjunga tillsammans.

Innan vi åker kommer det att vara en del konserter, som led i att få kvartetterna och körerna att få praktisera sina framträdanden, att sjunga tävlingssångerna i skarpt läge och samtidigt samla ihop medel för en faktiskt ganska kostsam resa. Igår var det en sådan konsert. Vi fick varsin Lei, dvs den traditionella kransen som inträdesbiljett, och vi fick avnjuta något av det bästa man kan höra i musikväg. Även om man inte vet vad barbershopsång är, även om man inte tror sig gilla stilen som sådan, är det ändå fantastiska musikupplevelser, spännande harmoniserade tolkningar av kända och okända melodier, proffsigt framförda – högklassig musik helt enkelt.

Kvartetten krÄm

Kvartetten Frank

Vocality

Stockholm City Voices

krÄm

En del av detta kan avnjutas på youtube.com - kolla gärna.

På återseende//Göran