Utställning hos Liljevalchs

Saltskog Gård är en herrgård i Södertälje. Gården har anor från 1500-talet, men köptes och ägdes från slutet av 1800-talet av Carl-Fredrik Liljevalch den yngre. Södertälje var ju vid den tiden en kurort med hälsobrunn, och Carl-Fredrik hade problem med sina lungor, så det passade bra att bo där.

Idag är gården inklusive den vackra och innehållsrika parken, efter otaliga äventyr och vändor ett tillhåll för konstnärer och en plats för kulturell verksamhet. Som till exempel utställningar!

Fotogruppen BILDEN har ju tidigare bland annat ställt ut i ABF-huset i Sötälje.  Idag var sista dagen för gruppens utställning  i Saltsjö Gård. Det har av allt att döma varit två intensiva veckor, även om den publika tillströmningen, enligt uppgift, inte varit så jättestor. Gården ligger lite avigt till, och höstvädret har inte varit så inbjudande precis. Synd, för stället är väldigt fint och väldigt passande för utställningar av det är slaget. 

Men de som var där fick sig till livs en utställning av bilder av hög klass (som vanligt), och de som inte var där missade alltså  det. Jag hade tur som hann med; men det var sista dagen...

En rysk Leica (eller motsvarande

Lägg märke till accessoaren! Bilden var tvunget i färg, för att man ska kunna se den röda pricken 😉

Och här är (nästan) hela gänget som ställde ut. Saknas på bilden gör Björn Khalad Thundal.

Nu ser jag fram emot nästa utställning, och till dess torsdagsfikat på Viksängen!

På återseende//Göran

Vart tog alla humlor vägen?

September. Sommarväder, igen med dryga 20 grader på dagarna. Och trädgården prunkar, alla sena blommor är på gång i allra högsta grad, Och till och med rosensnåret, rosenhäcken – med vresrosor – har av allt att döma glömt bort sig och blommar, igen.

Några små bin har uppenbarligen och ändå hittat hit.

Dahliorna prunkar!

Och en liten korsspindel - för det är det väl?

Besök!

Det är häftigt med allt detta prunk och all aktivitet, nu när sommaren sjunger på sista versen! Samtidigt saknar jag humlorna och bina. Nog för att jag ser enstaka komma till blommorna, men vad jag minns var det bara för några år sedan som jag hade fullt hus i perennrabatten vid den här tiden. Och bilrutorna är rena, hur långt man än kör.

Oroväckande!

På  återseende//Göran

Långsamhetens lov II Och gömda skatter...

2014 gjorde jag ett blogginlägg med samma rubrik som ovan (minus ”II”). Det handlade delvis om inträde i pensionsåldern, att kunna och vilja ta det lugnt, ta en sak i taget och inte stressa, men också om analogt jämfört med digitalt fotograferande.

När det gäller livet i stort kan jag väl säga att jag är långsammare nu än för tio år sedan. Å andra sidan är jag nästan tio år äldre, och orkar kanske inte på samma sätt som tidigare, men jag vill ändå hävda att jag på något sätt lever lite smartare nu, med en sak i taget, inte samma behov av att göra klart allting NU etc etc.

Jag tänkte då, att jag möjligen skulle vara mer analog nu, men det har kommit på skam. Jag fotograferar mindre nu - men fortfarande digitalt – fast det tror jag är en effekt av pandemin som sitter i.

Att vara analog fotograf är inte bara om kameran med celluloidremsor i, det handlar också om hela processen, att framkalla själv, att slabba med vätskor, och kopiera, och även om det hörde till mitt fotograferande för många år sedan, så överväger den digitala processen nuförtiden ändå.

Men osvuret är bäst, jag har en analog kamera med film i sedan en tid, min drömkamera sedan barndomen, den jag inte hade råd med då, men som jag hittade på en loppis för några år sedan, en Voigtländer Vito CLR från slutet av 1950-talet. Vi får väl se.

En annan aspekt av långsamhet, eller snarare passivitet; jag hittade ett plommonträd på baksidan av trädgården! Det har ju naturligtvis funnits där en längre tid, flera år, men det är ett hörn där jag inte varit så uppmärksam, där buskar och små träd (som jag inte riktigt vetat vad det har varit) vuxit lite fritt så där. Så idag när jag klippte gräset såg jag något som såg ut som plommon på marken, vilket gjorde mig konfunderad. Och när jag tittade upp såg jag mycket riktigt hela trädet, eller snarare liksom en kraftig buske inne bland de andra buskagen, komplett med små gula, söta och välsmakande plommon på grenarna. Så där ser man vad naturen ställer till med när vi inte är med.   

På återseende//Göran

PLANKET 2023 – mina personliga intryck och reflexioner på en fotoutställning på stan, dvs My Take.

Lite mer mulet, lite regnigare, inte så varmt som tidigare år, men lika mycket folk (om inte mer), lika många utställare och lika många fotografier (allra minst, åtminstone sett ur ett subjektivt åskådarperspektiv).

Alldeles för många bilder för att jag ska kunna ha nån slags mening om några av dem, egentligen; men, stor variation både när det gällde motiv som kvalitet. Mycket natur, mycket svartvitt – en del lite så där Artsy Photo, många försök till gatufoto, några, men inte så många, riktigt lyckade.

Men alltså många som var där, många som kom och tittade och inte bara många människor, det var väldigt många fler hundar än vad jag minns att det brukade vara. Men det är bara trevligt. Och det fanns kaffe och glass att pausa med när intrycken blev för många, och uppe i parken fanns Kajsas där man kunde få i sig  lite mer substantiell föda, om man behövde.

Sådana här tillställningar är väldigt trevliga ur många avseenden. Chansen att få ställa ut och visa sina bilder offentligt även om man inte är någon etablerad fotograf är värt mycket, och det är något speciellt med att se bilder i verkligheten, och inte bara på sociala media. Och det blir mycket av det fotografiska samtalet, ofta spontant, även med någon man aldrig träffat förut, vilket jag tror är bra för själen.

Den enda baksidan är för mig att jag missade flera som jag känner, som ställde ut, de försvann liksom  i mängden, när jag inte tog fel på dag, förstås.

På återseende//Göran

Åter fotofika...

Det är lätt att ens liv blir en serie av upprepningar. Man gör samma sak om och om igen, även om man tror att man hela tiden förnyar sig, gör annat än man brukar. Man till och med tar samma bilder som man tagit tidigare…

Men, det behöver ju inte betyda något  negativt, eller ens vara fel. Dels ger inte livet särskilt mycket utrymme för att hitta på nya saker hela tiden, dels ligger det ibland (kanske oftast) något vackert i att upprepa sig, göra om och försöka förbättra, och uppleva bra saker igen och igen.

Som det här med fotofika. Att veta att man på  torsdagarna har möjlighet att åter sitta ner och diskutera väsentligheter i livet med trevligt folk, lära sig nåt, kanske bidra med annat, ackompanjerat av ett stilla klickande från diverse kameror, samtidigt som man försöker få i sig en sladdrig köttbullemacka utan att spilla allt för mycket (dom är goda, dvs köttbullemackorna, men brödet är för tunt, det blir liksom ingen stadga).

Det var alldeles för länge sedan jag besökte fotofikat i Sötälje, för länge sedan jag upprepade mig i det. Annat har kommit emellan. Men det var befriande att åter kliva in i Viksängens second hand-affär med tillhörande fik, att låta ögonen fara utefter bokhyllorna som ramar in rummet och ger den där goa känslan av ombonat, och alltså kämpa med den om än  goda, men lite för tunna köttbullemackan och falla in i diskussionen: Skarpt eller suddigt? Svartvitt eller färg? Leica?

Fast såna här snap shot portraits ska vara svartvita, tycker jag.

På återseende//Göran