Barbershopmusik och esperanto

Två universella språk, som skär rätt igenom alla kultur- och språkbarriärer, över hela världen.

Esperanto är ett påhittat språk, som grundades med syfte att det skulle fungera som andraspråk för alla människor och leda till ökad förståelse och minskad risk för krig och konflikter mellan olika länder och folk. Nu blev det inte så, esperanto har inte antagits officiellt av någon stat men har framför allt kommit att användas av människor i olika delar av världen för mellanfolkliga träffar, resor, brevväxling och olika kulturella syften som litteratur, radiosändningar och Internet. Jag har sett det här på nära håll, och kan intyga hur kraftfullt det är som brobyggare mellan människor.

Barbershop är en musikstil som är speciell. Den bygger, till skillnad från många andra musikgenrer på kvinter i sin harmonik, och arrangeras annorlunda. Så till exempel är inte melodistämman den högsta, som i typisk svensk körmusik, utan ligger mer naturligt, flankerad av överstämmor (också kallade tenor, dvs typ av kontratenor, ofta falsett) och understämmor (bas och bariton). Syftet med arrangemangen är att skapa rena ackord, med resultat övertoner som förstärker ljudbilden.

Barbershopstilen att sjunga finns i hela världen, även om USA har de starkaste fästena, vilket är förståeligt, då genren skapades här. Det finns många historier om hur sångstilen fick sitt namn, men det är nog faktiskt så att det började i rakstugorna i Amerikas storstäder för drygt 100 år sedan. Man samlades, fr a invandrarna från de brittiska öarna i veckans slut efter jobbet, och när man samlades så sjöng man. Någon tog upp en melodi, andra följde efter och föll in i olika stämmor, och det blev till slut ett typiskt sätt att sjunga; as they sing in the barber shops – barbershop singing.

Om ni nu tänker halmhatt, randiga västar och ett allmänt käckt uppträdande, så glöm det. Musiken har utvecklats enormt de senaste decennierna, och handlar nu mest om smakfulla a capella arrangemang av kända och okända melodier.

Så, kopplingen mellan ett påhittat språk och en musikstil då? Jo, om man nu är esperantist så kan man hitta andra esperantister över hela världen, man hamnar i ett sammanhang på ett annat sätt än vad man skulle kunna annars. Och likadant är det med barbershopen. Och eftersom det finns en grundrepertoar i barbershoppen som är likadan i hela världen, kan man också alltid sjunga med varandra, och sålunda knyta kontakter.

Jag glömmer aldrig när vi med en körresa med min tidigare barbershopkör, Vocal Vikings, kom till Nya Zeeland, och träffade en kör där, i Auckland, och direkt kunde börja sjunga tillsammans med dem. Och det finns knappast något mer befrämjande för vänskap och kontakskapande än att just sjunga ihop.

Så, jag kollade efter barbershop här på Costa Blanca nu när jag är här, och hittade mycket riktigt en kör!?! Den visade sig i och för sig bestå av mestadels äldre gentlemän från de brittiska öarna, som alla bodde här i Spanien sedan många år. När jag kontaktade dem togs jag som barbershoppare från Sverige, emot med öppna famnar, och blev inbjuden att vara med på deras repetition och sjunga med dem. Vänlighet, gästfrihet och värme var bara förnamnet. 

The Harmonisers från Torrevieja! Även om det ibland var lite svårt att stå och gå, så var det inte något som fattades i sångarglädjen. 

På återseende//Göran

Olympus OM D E M1, lätt redigerat i Lr (på min laptop, så jag har noll koll på hur bilderna egentligen ter sig....)

Ett eget fotografiskt språk?

Många etablerade fotografer pratar om, och pratar sig varma för att man ska ha eller tillägna sig ett eget fotografiskt språk, en egen stil om man så vill. Göran Segeholm till exempel jämför den egna fotografiska stilen med (den personliga) handstilen, och Magnus Fröderberg skrev för inte så länge sedan i Fs Magasin att man har svårt att komma vidare kvalitetsmässigt om man inte fortsättningsvis rensar bland och väljer sina motiv och koncentrerar sig på dem. Och man kan gå till både de gamla och nya mästarna, med sina typiska signaturer bildmässigt för att se att det stämmer i hög grad.

Och då tänker jag; hur många av oss har en egen stil, eller snarare, har jag det? Och vad har jag då, egentligen, för fotografiskt språk, vad utmärker mina bilder så att de blir lätt igenkänningsbara för andra? Se där, en typisk bild, måste ha varit Göran Redmo som tog den. Typ.

Jag ser många personliga bilder här bland bloggarna. Typiska nattbilder av hög kvalitet till exempel, en del broar, av likaledes hög kvalitet, och de skira, lite pastellartade makrobilderna hos några andra.

Och så ser jag tillbaka på mina bilder och försöker hitta en röd tråd, något som binder ihop dem, och misslyckas i någon mån. Motivmässsigt? Nae, det verkar vara väldigt skilda motiv, från porträtt, över försök till makro över till naturbilder, med lite action och konsert in emellan… Färg då, eller svartvitt? Egentligen inte där heller. Och inte när det gäller bildbehandling, eller intresseområden. Här finns istället bilder från väldigt många områden; lite stadsbilder med gatufotokaraktär från städer jag besökt, ögonblicksbilder från exempelvis mina resor, som också försett min bildbank med naturbilder, vyer, och för att inte tala om snapshots av olika slag, inte minst porträtt, vilda djur. Det finns lite trädgård, några makrobilder, lite konsertbilder etc etc etc. Och så en del familjebilder, förstås. Således snarare en pyttipannablandning än koncentration på specifika motiv. Och jag funderar; jag blir aldrig någon stor fotograf, suck. Jag är dömd att vara en dilettant, att ständigt pröva mig fram och aldrig nå riktigt dit, eftersom jag är så allmän i mitt fotande, inte har någon personlig stil eller eget fotografiskt språk.

Men, så tittar jag på mina bilder från alla områden och känner mig ändå ganska glad och nöjd med dem. Se här kommer jag ihåg hur det var; där är Boris, min katt (salig i åminnelse), där står min dotter och sjunger barbershop, där spelar min som på en pub med sitt band, och titta där, vilken vacker natur i Vietnam, på La Gomera, där är min fru på stranden, i stan, min mamma sitter där i soffan – just det – jag kommer ihåg och kan spela upp situationen igen. Som när min fiskekompis fick den där stora harren, eller plumsade i vattnet …   

Alla de där bilderna, alla de där albumen är minnen, ett dokumenterande av mitt liv, mina resor, mina vänner och min familj, mina intressen, och det, precis det, måste vara mitt egna personliga fotografiska språk, min stil; dokumenterande bilder som är minnen, närmast av reportagebildskaraktär.

OK, skilda motiv, ibland färg, ibland sv/v, blandat natur och ögonblicksbilder, men ändå med en ambition av att göra hantverket så bra som möjligt, så att bilderna går att njuta av, och ibland till och med sätta upp på väggen eller på kylskåpet. Och så strävar jag alltid efter att försöka se en story i mina bilder, de ska kunna ses som ett bildspel med en berättelse i, bilderna i mina album ska hänga ihop. Det är då bara enstaka bilder som så att säga står för sig själv, men tillsammans med de andra blir de förhoppningsvis mer begripliga. Jag inser att jag inte sticker ut, som gatufotograferna eller de stämningsfulla nattvandrarbilderna, eller ens som de vackra linjerna i broarna (jag avundas er ändå, klart imponerad!), jag blir möjligen lite ”tråkigare”.

Men, så får det vara då. Det dokumenterande, bilderna från mitt liv i fest och i vardag, från olika håll, det rapporterande får bli mitt signum. På gott och ont, kanske, men ändå för minnenas skull, nåt slags bilddagbok. Och åtminstone för mig själv och mina närmaste.

Och bloggen då? Jo, jag tycker ibland att jag lyckas, att jag kanske har nåt att berätta, och visa bilder för andra. Förstås.

På återseende//Göran