Långsamhetens lov II Och gömda skatter...
2014 gjorde jag ett blogginlägg med samma rubrik som ovan (minus ”II”). Det handlade delvis om inträde i pensionsåldern, att kunna och vilja ta det lugnt, ta en sak i taget och inte stressa, men också om analogt jämfört med digitalt fotograferande.
När det gäller livet i stort kan jag väl säga att jag är långsammare nu än för tio år sedan. Å andra sidan är jag nästan tio år äldre, och orkar kanske inte på samma sätt som tidigare, men jag vill ändå hävda att jag på något sätt lever lite smartare nu, med en sak i taget, inte samma behov av att göra klart allting NU etc etc.
Jag tänkte då, att jag möjligen skulle vara mer analog nu, men det har kommit på skam. Jag fotograferar mindre nu - men fortfarande digitalt – fast det tror jag är en effekt av pandemin som sitter i.
Att vara analog fotograf är inte bara om kameran med celluloidremsor i, det handlar också om hela processen, att framkalla själv, att slabba med vätskor, och kopiera, och även om det hörde till mitt fotograferande för många år sedan, så överväger den digitala processen nuförtiden ändå.
Men osvuret är bäst, jag har en analog kamera med film i sedan en tid, min drömkamera sedan barndomen, den jag inte hade råd med då, men som jag hittade på en loppis för några år sedan, en Voigtländer Vito CLR från slutet av 1950-talet. Vi får väl se.
En annan aspekt av långsamhet, eller snarare passivitet; jag hittade ett plommonträd på baksidan av trädgården! Det har ju naturligtvis funnits där en längre tid, flera år, men det är ett hörn där jag inte varit så uppmärksam, där buskar och små träd (som jag inte riktigt vetat vad det har varit) vuxit lite fritt så där. Så idag när jag klippte gräset såg jag något som såg ut som plommon på marken, vilket gjorde mig konfunderad. Och när jag tittade upp såg jag mycket riktigt hela trädet, eller snarare liksom en kraftig buske inne bland de andra buskagen, komplett med små gula, söta och välsmakande plommon på grenarna. Så där ser man vad naturen ställer till med när vi inte är med.
På återseende//Göran
Jag ser det analoga fotograferandet som ett sätt (av flera) att sjunga långsamhetens lov, dvs att streta emot de snabba belöningarnas värld, det hetsiga livet som är vårt, eller i alla fall mångas, nuförtiden. Att låta saker och ting få ta sin tid, den tid som behövs och inte alltid sträva efter effektivitet, snabbhet etc är viktigt, inte minst för själen.
Och det är naturligtvis lönlöst att försöka streta emot det naturliga insaktandet, utan istället välkomna det.
Hälsningar//GöranR
Om ett tag kommer jag med några bloggar där jag vältrar mig i sådant. Jag plåtar med film för att jag älskar gamla kameror - och dom går nu en gång på film!
//GöranR