Mer om vad är en bra bild, och för vem?

Stötte på begreppen ”wu” respektive ”wabi” i en annan blogg, relaterat till bild, bildupplevelse och bildkvalitet. Det gav näring åt mina allestädes närvarande tankar om själva den här grejen med ”vad är en bra bild”, som jag reflekterat över tidigare.

Det var lite svårt att riktigt greppa innehållet i wu/wabi. Som jag förstår det handlar wu om hantverk, hantverksskicklighet, men inte bara om det, utan också om någon slags känsla i detta, att liksom lägga ner sin själ i själva utförandet. Wabi skulle innebära ännu mer av känsla, nostalgi eller att ingå i ett sammanhang, att det skulle liksom finnas en själ i bilden (i det här fallet), möjligen något som skulle bli mer universellt. Det finns av allt att döma ytterligare ett begrepp, sabi, som används tillsammans med wabi och som då är ytterligare dimension av känsloupplevelsen, ännu mer av nostalgikaraktär. (I detta ska sägas att jag är fortfarande inte alls hemma med begreppen, jag kan mycket väl ha både missuppfattat och hamnat snett i övrigt med tolkningen)

En direkt sanning är att en bild hör hemma i sin kontext. Upplevelsen, och i samband med detta, värderingen av bilden ligger i betraktarens ögon. När jag tar bilder från ”min värld”, kan jag lägga ner min känsla i bilderna, de betyder mycket för mig. Likaså, mina vänner, som finns i den här världen, kan på samma sätt se betydelsen av bilden, värdet av den, eftersom den är hämtad från vår gemensamma värld, och finns i den kontexten, i det sammanhanget som vi delar.

Bilden kan i detta äga grad av kvalitet, någon slags hantverksskicklighet – komposition, skärpa, färgrymd, dynamik etc, men det räcker inte för alla andra, för att göra bilden bra, eller intressant i ett större perspektiv. Det som ger en djupare upplevelse är då själva delaktigheten, känslan av sammanhang, att man, när man ser bilden, ingår i ett större helt tillsammans.

Så, jag var och hälsade på min gamla kör häromdagen, men mitt nya objektiv Olympus mZuiko 40-150/2,8. De här människorna känner jag väl, sedan långt tillbaka. Världen vi delar, barbershopsång, är likaledes bekant av oss, vi tillhör den tillsammans. Det finns en hög grad av igenkänningsfaktor för oss i vår gemensamma värld, vi ser och känner igen känslan, och då är bilden bra, för oss, även om den inte räcker till i ett ännu större sammanhang. Och mer och mer räcker det för mig. Den här typen av dokumentation blir mer och mer mitt fotograferande. 

Sen måste jag uttrycka min glädje med mitt nya objektiv. Värdelösa förhållanden ur ljushänseende, färg/vitbalans etc, fick jobba med höga ISO-värden, men ändå, alltså. 

På återseende//Göran

Apropå kulturdebatten

Vår nya kulturminister har fått ta emot mycket kritik, och mycket skit, om jag ska vara ärlig, hon var ju till och med avrättad och borträknad innan hon ens hade tillträtt. Personligen kan jag tycka att kritiken delvis har varit grundlös, och också till stor del orättvis - jag menar, hur mycket hinner man uträtta på den korta tid som stått till buds hittills? 

Emellertid: Det finns en myckenhet kultur i det lilla, som pågår oavsett och kanske trots alla skriverier i media. I Årsta till exempel, med torget och centrum från sent 40-tal och tidigt 50-tal lever allmänkulturen i allra högsta välmåga. Där finns små affärer och fik, i teatern och bion är det en hög aktivitetsnivå i stort sett alla dagar och kvällar; körer och ensembler av alla slag samsas med aktiviteter i övrigt för både barn och vuxna, det är dans och musik och jag vet inte vad - jämt och överallt. En barbershopkör övar i teaterlokalen, efter att ha plockat undan rekvisita från teatergruppen som var där före, samtidigt med ukuleleundervisning i foajén, bredvid trapporna ner till toaletterna, och utanför trängs föräldrar med barnvagnar med alla andra, på väg hem efter dagens aktiviteter för sig själva och sina barn. 

Så, här finns en levande kultur för folket. Idéerna om en plats, där bostäder kunde samsas med affärer, samtidigt som det fanns lokaler för såväl arbetsplatser som för sociala och kulturella ändamål lever än idag.

Och så här kan det alltså se ut i den lokalen som jag var i, Årsta Teater:

Jag vet inte något bättre sätt att tillbringa mina måndagskvällar.  Och underbart att vara med i ett levande större sammanhang.

På återseende//Göran