Gränder och folkliv i Gamla Stan en fredagskväll

På besök i stan i fredags, en slags AW på Club Jambalaya , O'Learys i Gamla Stan. Som jag tidigare berättat är det en scen för bland annat a capellamusik, med barbershop i grunden, vilket var min ursäkt för att vara där - och dotterns kvartett sjöng!

På hemväg i den inte alltför sena natten - hade ställt bilen lite längre bort - slogs jag av nattlivet. Alltså en sen fredagskväll, enstaka plusgrader, men ändå fullt av folk på gatorna och alla restauranger, och många satt faktiskt utomhus!?! I och för sig med infravärme etc, men ändå. Det var typ rocken-knäppt-ända-upp-väder, och mössa och handskar som gällde. Om det är vi nordbors längtan efter att kunna vara ute som man är nere runt Medelhavet, så fort det blir plusgrader och man inte längre behöver vada i snön...

Och sedan gränderna. Det är något med de här smala gatorna och (relativt) höga husen som fångar blicken, något mystiskt och kanske i någon mån skrämmande som ändå lockar och jag kom att tänka på de labyrinter av smala gränder som jag såg senast i julas, i Grenada och Sevilla i Spanien. Och där försökte jag köra bil efter GPS för att hitta till hotellet.

Blandat färg och svartvitt. Svartvitt ger ju mer nattkänsla, men samtidigt är det nåt med Gamla Stans gula, ockrafärgade och röda hus som manar till färgbilder.

En titt in mot nya Slussen, dvs arbetsplatsen.

På återseende//Göran

Back to the 70-tal

Visst minns man 70-talets musik, där man inte bara fick höra streamlined glamourpop med ABBA utan också, som reaktion till den då för kommersialism ansedda musiken, proggrocken, med Kebnekajse, Träd Gräs och Stenar, Nationalteatern och Nynningen  och alla andra, med rockmusik byggd på folkmusikaliska influenser, en typisk vad man nu kallar för fusion mellan olika musikvärldar, nåt slags psychedelic rock turned cross-culture folk-rock and jamming bandmusik.

Den musiken finns kvar!

Igår var jag på AW på Club Jambalaya som huserar på O’Learys i Gamla Stan i Stockholm en gång i månaden, egentligen en scen för a cappellamusik med barbershop som grund, men som även låter upp scenen för annan musik, särskilt då musik som är lite eljest, som går lite utanför.

Och i går kväll var det som tiden stått stilla när Kalasfolket äntrade scenen! Minnet av Gärdetfesterna, festerna i Slottsskogen, långa kvällar med rinnande ljus i de nyss tömda rödvinsflaskorna , trubadurer, långt hår och skägg, de randiga murarskjortorna och slokhattar, rökelsedoften som låg tung…

Här hos Kalasfolket fanns allt, förutom det tidstypiska bandnamnet den lite vemodiga musiken med rockkänsla blandat med nån slags folkton, dragspel och bas och gitarr och utstyrsel i övrigt. Det kunde lika gärna varit en källarlokal med pubkänsla 1974.

Men det var kul. Och faktiskt bra. Lättlyssnat i sin enkelhet – kanske alla minnen spelade roll…

På återseende//Göran

Sedvanlig rapport från Tårtan

Med sedvanliga porträttbilder, förstås. 

Kallt och blåsigt, typiskt aprilväder och till och med lite snö i luften. Så det var lite tunt med bemanningen, en del saknades, särskilt några från de sydligare regionerna. Men man vet ju hur ömtåliga våra allmänna färdmedel är för väderförhållanden - om det nu var därför deltagandet inte riktigt skapade någon trängsel i lokalen. 

Men vi som var där körde på som vanligt. Och hade trevligt som vanligt, med gott fika och bra diskussioner. Ytterligare några av världens problem löstes - de som har makten skulle besöka verkligheten någon gång, typ hälsa på en Tårtansammankomst, världen skulle bli bättre då, är jag helt övertygad om. 

Och till med bland de andra gästerna var det lite glest, frågan är om man vågade sig ut en sån här dag när vintern gör ett sista försök.

Glömde nästan - Fujifamiljen växte ytterligare ett snäpp, både med hus och kinesiska objektiv tillverkade av 7(?) skickliga hantverkare som gör saker för hand som både är funktionella och dekorativa. 

På återseende//Göran

Onödiga diskussioner?

Det verkar som vi har en tendens att låsa oss vid olika diskussioner här bland bloggarna. Ett tag är det bara svartvitt vs färg som gäller, andra tider presenterar många som bara skriver om RAW och jpeg, eller om olika format på sensorn. Eller diskuterar prylar.

Nu har det på sistone diskuterats skärpa vs oskärpa i Fotosidans bloggvärld. Och då uppkommer möjligen farhågor om fixering vid begreppet, att man bara uppehåller sig vid vad som är det aktuella ämnet för dagen, underförstått att man borde prata om annat istället, eller, ut och fotografera.

Men det verkar ändå som det finns nya ingångar till diskussionen, hela tiden, eftersom det kommer nya blogginlägg i ämnet. Och till och med de inlägg i diskussionen som dissar diskussionen ger sig in i diskussionen… Och alla verkar ändå vara hyfsat överens om att fotografi är fotografi oavsett vilket, och oskärpa respektive skärpa egentligen inte har så mycket att göra med om bilden är bra eller dålig, dvs det är bilden i sig som är viktig.

Men (med risk att slå in öppna dörrar), vi kan väl aldrig prata ”för mycket” om något ämne? Hur kan det inte vara bra att fixera sig vid något, att göra djupdykningar i det fotografiska samtalet, att snöa in på ett ämne och få en fråga belyst från många håll, att problematisera ur flera aspekter?

Sådana här diskussioner kan föras på många olika sätt, och på många olika fora. Bloggvärlden är ett sådant forum bland alla andra. Finessen här är inte minst att man kan utvidga sina tankar mer än i exempelvis chattrådar, men att det ändå finns möjlighet att respondera direkt.

Jag är av den meningen att vi ska diskutera olika ämnen i våra bloggar, att vi ska kunna dividera kring olika frågor, att det är bra att vi gör det och låter olika meningar komma till tals, att fotografer med olika erfarenheter och kunnande och åsikter får göra sig hörda - det är i min bok själva kvintessensen av det fotografiska samtalet, oavsett om det förs på nätet eller IRL.

Så, just genom att diskutera en fråga så vidgar man sina vyer och kan acceptera att även det jag inte själv ser ändå kan vara fotografi och ha något att ge.

Och våren verkar vara på väg.

Dessutom kan alla som tycker att det blir för mycket vara lugna. Det blåser över. Om ett tag är skärpe-oskärpediskussionen över och vi pratar om nåt annat.

På återseende//Göran

Lite tankar om oskarpa bilder

Det här med oskärpa och suddiga bilder har ju diskuterats nu, även här bland bloggarna. Många kloka ord har blivit sagda. Jag vill här bara  berätta lite kort om hur jag ser på det. 

När jag återupptog fotograferandet på 00-talet, efter att det i flera år legat i träda hos mig, var skärpan viktig. Och möjlig på ett helt annat sätt än på den analoga tiden. Mina svårigheter att sätta fokus med hjälp av ett raster i sökaren… och då blev mina bilder ofta mjuka och suddiga. Det blev de för all del även med digitala grejor, men då kunde jag slänga de bilderna och fokusera på de skarpa.

Det finns många anledningar till att bilder blir suddiga, och gryniga, olyckshändelser men också avsiktligt.  Men, givet att alla suddiga bilder inte är dåliga bilder kan även oavsiktligt suddiga bilder vara bra, i efterhand.

Å andra sidan behöver inte alla suddiga bilder per definition vara bra heller. Man kan inte alltid skylla ifrån sig. 

Allt handlar om bildens budskap. Och då är det varken skärpan eller oskärpan som är det viktiga, utan känslan. Alla bilder behöver inte vara tydliga och skarpa.

Jag vågar behålla fler oskarpa, eller suddiga, bilder nu, vågar se eventuella kvaliteter i dem som jag inte kunde förut.

Exempel kan vara sådana bilder som är svåra att ta, när ljuset inte räcker till och man får skruva upp ISO men ändå inte får tillräckligt snabba slutartider, med suddiga och gryniga bilder som resultat.

Här hade vi i kören stått på gradängerna flera timmar och repat. Och när repet var slut smet de här iväg och fortsatte sjunga i kvartett - snacka om hängivenhet för musiken. 

Och sen handlar det om betraktningsavståndet. Om bilden ser suddig ut – ta ett (eller flera) steg tillbaka!

Men jag måste ändå säga att jag gillar skärpa, skarpa bilder, eller att skärpan åtminstone sitter nånstans i bilden. Och jag har inte kommit så långt att direkt avsiktlig oskärpa är nåt jag kan hantera fullt ut.

På återseende//Göran