Hurra - det regnar

Regn har ett rykte om sig att alltid vara fel; fel mängd, fel tid, fel plats. Men regn behövs, och kommer ibland också alldeles rätt. Som nu, där plantorna helt klart behöver en dusch (utan  att behöva ta av grundvattnet). 

Det enda är väl att jag hade gärna hunnit få ut dressjord för gräsmattan  och lite gräsfrö på sina ställen som blivit slitna i samband med ny planering. Men, känner jag den  svenska sommaren rätt kommer det mer. 

På återseende//Göran

Pion. Sommaräng. Klöver(?).

Det som just nu är "Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv" är framförallt vad som händer i trädgården. Jag bygger och planerar, flyttar gamla plantor till nya ställen, gräver och klipper häck och rensar ogräs etc. Jag skulle säga att den vardagen i hög grad är fest för mig, faktiskt. Det är oerhört rogivande att bara vara i trädgården.

Och understundom sjunker jag ner på gräsmattan för att rensa lite kirschkål under pionerna - vissa saker görs bäst i horisontellt läge - vilket gör att jag plötsligt upplever tillvaron ur ett helt annat perspektiv, vilket de flesta säkert känner till. 

Pion

Pion i motljus. Svag för motljus, när det kommer rätt.

En sommaräng i miniatyr. Jag vet inte vad blommorna heter, det är sådana där som ser ut som pyttesmå vita prästkragar och växer vilt på gräsmattan om de får en chans att göra det. 

Och det här tror jag är klöver (?).

Motljusbilden tagen med vidvinkel, Olympus mZuiko 7-14mm/2,8 Pro vid 14 mm. Resten är Olympus mZuiko 60mm/2,8 macro. 

På återseende//Göran

Jag gillar faktiskt Fotografiska!

Härom kvällen gjorde makan och jag en liten kulturell AW. Vi gick på Fotografiska, där vi först laddade med en bit mat i utomhusserveringen/grillen innan vi gick för att beskåda bland andra Irving Penn, förutom övriga utställningar, där inte minst Like A Horse var en höjdare. Som vanligt trevligt och direkt givande!

Utomhusrestaurangen ombyggd och ny för i år. Läckert!

Övervägande grönt, dvs vegetariskt. Med möjlighet till sideorder - kyckling, kött eller fisk. Synnerligen smakfullt!

Fotografiska Museet är emellertid och uppenbarligen en institution som man/många älskar att hata - av någon anledning som faktiskt undgår mig – vilket inte minst blivit tydligt nu i samband med att Hasselblad ska öppna en egen affärsverksamhet i lokalerna.

Fotografiska är intressant nog en institution vars utställningsverksamhet är helt inriktad på fotografi och fotografisk konst. Jag vet ingen annan institution som gör så, förutom enskilda gallerier. Genom Fotografiska har jag, och många med mig, fått möjlighet att se bilder av fotografer, mer eller mindre okända till direkt berömda, som jag aldrig skulle fått tillfälle till annars. Utställningarna upplever jag i stort sett alltid som intressanta och väl curerade.

Så, bra utställningar (i mina ögon och uppenbarligen många andras), trevliga och för sitt ändamål väldigt lämpade lokaler, restaurang- och kaféverksamhet i absolut framkant förutom kursverksamhet av hög klass. Etc. Vad är det då som renderar så mycken negativitet? Att det är en privat verksamhet? Med vinstintresse, vilket uppenbarligen är en nagel i ögat på många.

OK, men betänk då att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, trots allt. I Sverige finns statliga institutioner såväl som privata – jag skulle väl nästan tro att när det kommer till utställningsverksamhet är merparten privata, ägda av privatpersoner på något sätt och att anledningen till att man driver verksamheten inte bara är altruistisk.

Sen kan det naturligtvis finnas egna, privata skäl till och principer varför man inte vill besöka särskilda ställen, som exempelvis alltså Fotografiska. Jag är också väl införstådd med tveksamheter som framkommit i sammanhanget och verksamheten. Men den här hätskheten förbryllar mig – ibland känns det som man vore på Flashback Forum när man läser kommentarer om Fotografiska. Och då funderar jag också över det här behovet att alltid torgföra sina negativa åsikter, detta att behöva skrika ut för världen vad man tycker om Fotografiska så fort man får chansen…

Så jag går gärna till Fotografiska och tittar på fotografier. Däremot skulle jag aldrig sätta min fot på McDonalds! Men det är jag. Och jag känner inget behov av att i övrigt gå ut med denna min inställning. 

På återseende//Göran

Trädgårdstankar

Min mamma har alltid haft gröna fingrar. Familjen flyttade till eget hus i slutet av femtiotalet och mamma fick en trädgård, att skapa, att utveckla och ta hand om. Det fortsatte hon med, på ett förbluffande överdådigt sätt, i den karga jordmånen i den blekingska övärlden dit mina föräldrar flyttade i samband med pensionen.  Nu på ålderns höst i lägenhet i stan saknar hon egen trädgård så pass att hon inte ens vill titta på trädgårdsprogram på TV.

Jag avskydde trädgårdsarbete när jag var liten, och kände mig vaccinerad mot trädgårdsintressen i många år. Att vara ute i trädgården kändes som plikt, som att städa eller diska eller värre, något man var tvungen att göra men inte behövde tycka om för det.

Sedan flyttade vi till eget hus 2001, och blev alltså ganska plötsligt med trädgård – åren i radhus dessförinnan hade inte hjälpt mot min antiträdgårdskänsla – att skapa och ta hand om. 

Men mer och mer har jag börjat tycka om att vara ute i trädgården och försöka se till att den ska vara trevlig att vistas i. Och nu, när jag har mer tid och inga direkta måsten är det bland det bästa jag vet att vara ute och fixa med rabatter, gräva nya, flytta plantor, bygga stödmurar, planera och fundera över hur vi vill ha det.

Jag jobbar i egen takt, tar det lugnt och tillåter mig för en gångs skull vara eftertänksam, pausa när jag vill, ta ett par steg tillbaka och kolla och göra om och sen kolla igen. Och jag känner att det är bra för själen, inte minst.

Vår trädgård är väl fortfarande mer entusiastisk än prydlig, men det växer långsamt fram en idé, som nog ändå aldrig blir färdig. Fast det är väl så det ska vara, en trädgård blir nog aldrig riktigt klar.

På återseende//Göran

I motljus blir vi alla profiler. Och lite om bänkar och ljus.

Förr såg jag knappt bänkarna längs promenadstråken. Nu inte bara ser jag dem, utan använder dem också. Finns det något trevligare och mer rogivande att sitta på en bänk i solen och kolla på  människor som passerar, titta ut över vattnet som blänker i solen, iaktta träden och blommorna och då och då ta upp kameran och ta en bild.

Och i motljus blir alla profiler. På något sätt. 

Ljuset behöver vi för att fotografera. Men skuggorna behövs också, för att lugna ner ljuset om det blir för mycket, och kanske att gömma sig i för att fotografera?

Och så kan man gå ut i ljuset och titta ut över Mälardrottningens pärla, Riddarfjärden - nästan lika bra som att sitta på en bänk och kolla. 

På återseende//Göran