Trädgårdstankar
Min mamma har alltid haft gröna fingrar. Familjen flyttade till eget hus i slutet av femtiotalet och mamma fick en trädgård, att skapa, att utveckla och ta hand om. Det fortsatte hon med, på ett förbluffande överdådigt sätt, i den karga jordmånen i den blekingska övärlden dit mina föräldrar flyttade i samband med pensionen. Nu på ålderns höst i lägenhet i stan saknar hon egen trädgård så pass att hon inte ens vill titta på trädgårdsprogram på TV.
Jag avskydde trädgårdsarbete när jag var liten, och kände mig vaccinerad mot trädgårdsintressen i många år. Att vara ute i trädgården kändes som plikt, som att städa eller diska eller värre, något man var tvungen att göra men inte behövde tycka om för det.
Sedan flyttade vi till eget hus 2001, och blev alltså ganska plötsligt med trädgård – åren i radhus dessförinnan hade inte hjälpt mot min antiträdgårdskänsla – att skapa och ta hand om.
Men mer och mer har jag börjat tycka om att vara ute i trädgården och försöka se till att den ska vara trevlig att vistas i. Och nu, när jag har mer tid och inga direkta måsten är det bland det bästa jag vet att vara ute och fixa med rabatter, gräva nya, flytta plantor, bygga stödmurar, planera och fundera över hur vi vill ha det.
Jag jobbar i egen takt, tar det lugnt och tillåter mig för en gångs skull vara eftertänksam, pausa när jag vill, ta ett par steg tillbaka och kolla och göra om och sen kolla igen. Och jag känner att det är bra för själen, inte minst.
Vår trädgård är väl fortfarande mer entusiastisk än prydlig, men det växer långsamt fram en idé, som nog ändå aldrig blir färdig. Fast det är väl så det ska vara, en trädgård blir nog aldrig riktigt klar.
På återseende//Göran
Ha de gott
//GöranR
//GöranR
Nu har jag en uppvuxen trädgård som är kanske 3 gånger så stor och den kräver lite mer men bekväm som jag är så anlitar jag professionell hjälp från vår lokala trädgårdsfirma med beskärning av fruktträd och rensning av rabatterna.
Ha det gott/Stig
Ha det//GöranR