Våra viktiga julritualer

De viktigaste ingredienserna vad gäller julmaten är utan tvekan skinkan och julbrödet. Det finns många rituella bottnar här; skinkan som julmat går till baka till förkristen tid, man offrade en gris, egentligen en galt, till vinterblotet eller den högtiden som man använde för att fira att mörkret var ändligt och att ljusare tider skulle komma, dvs det som sedan blev jul i mer eller mindre modern mening. Grishuvudet hade alltid en viktig symbolisk mening, vilket avspeglat sig i tidigare julbord med det kända grishuvudet mitt på bordet med ett äpple i munnen. Skinkan som sådan kom upp på bordet på 1700-talet, den griljerade julvarianten på 1800-talet.

Brödet som symbolbärare är ju direkt oomtvistat. I hela det gamla Mellanöstern utgjorde malandet av säd och bakandet en mycket viktig del av livet. Brödet var basfödan i området, och det fungerade inte bara som näringskälla utan bidrog dessutom med färgstarka liknelser för att beskriva olika sidor av livet och historien. Bröd har ju också, sedan vi blev bönder och började odla marken, varit stommen i maten.

Det rituella finns också här på hemmaplan. I vår familj har det bakats julbröd och kokats skinka ända sedan äldsta dotterns tillkomst, då vi så att säga blev en egen familj. Och det har fortsatt genom åren, oavsett hur familjen sett ut.

Dofterna av den färdiga skinkan och det fortfarande varma brödet, smaken av den första skinksmörgåsen, i år med Apotekets nya senap för 2016 – oemotståndligt.

God Jul på er alla därute!

På återseende//Göran

Årets sista Tårtan

Tårtan - fritidsgården för fotografer. Samling varannan onsdag; bilder, prylar, bilddiskussion och prylsnack, nya objektiv, gamla objektiv (på nya eller halvgamla kameror), nutidsorientering och tillbakablickar och umgänge, kort sagt en direkt kulturbärande tillställning!

Och snapshotporträttens förlovade land, inte minst ;)

Och till och med en bild på mig. Vi träffade en liten härlig kille där, i femårsåldern, som intresserade sig för oss och våra kameror, och satt med oss, och spelade nåt slags spel på sin telefon. Han lånade min kamera och tog den här bilden. Jag fick å andra sidan många väldigt fina bilder på honom, men hans mamma ville inte ha dem publicerade på nätet, vilket bara är att respektera. Hon ska få bilderna skickade till sig!

På återseende//Göran

Idag kom Tomten till Tårtan

Paketutdelning och presenter som blandades med bullarna och latten. Bland annat delades ut sådana här VR - glasögon som var som gjorda för telefoner av iPhonekaraktär. 

VR - Virtual Reality, att titta på något som alltså nästan är som verkligheten, fast inte riktigt, inte på riktigt, men nästan, alltså. Uppenbarligen väldigt populärt, och kanske aspirerar på Årets Julklapp?

Kommer osökt att tänka på den gamla View Mastern - minns ni den? En apparat som man kunde titta på tredimensionella bilder genom sk stereoskopi. Det såg också verkligt ut, ett annat djup i bilden, fast det var ju inte heller på riktigt, även om det var vackra bilder. Fast den  försvann ju efterhand, blev omkullsprungen av nyare och modernare och mer elektroniska apparater. Och nu är vi där igen, nästan .

Och Bengan läser DN - papperstidningen förstås, eller är det bruksanvisning för det nya sättet att berätta och uppleva?

Och i sammanhanget kan jag inte låta bli att skicka med en länk till något liknande, fast helt annorlunda; Natural Reality. Det ni! https://www.youtube.com/watch?v=nhspLX0_r6k  Amazing!

På återseende//Göran

Att konterfeja och bli avkonterfejad

Det är just det vi som ofta har en kamera i näven ägnar åt oss. Så normalt är det alltså min lott att vara den avkonterfejande, eller kanske bara den som ägnar mig åt att konterfeja, dvs ta bilder, inte sällan porträtt. 

När man är i Boston bör man gå på museum. Alldeles i närheten av Isabella Stewart Gardners fantastiska museum, som man kan läsa om i en av mina bloggar helt nyligen, ligger MFA, dvs Museum of Fine Arts, dvs Bostons Moderna museum. Boston håller stilen när det gäller muséer och kultur, och MFA är fantastiskt. Förutom aktuella utställningar har man en fantastisk skatt av både gammalt, nytt och aktuellt. För dagen är det William Merrit Chase som hänger här, en samtida med många av våra skandinaviska och europeiska konstnärer som Zorn, Skagenmålarna etc, och eftersom Chase tillbringade långa tider i bl a Paris (förstås) så kan man faktiskt se influenser i hans målningar. 

Museet som sådant är också värt ett besök, helt oavsett. Och det var här jag blev avbildad, efter att faktiskt varit först med att avbilda. 

Ner till utställningen, eller upp till stora hallen med b la en flådig restaurang.

En konstnär som tecknade ljusspelet på väggen.

Ljus och linjer, väl värda att försöka fånga, i kameran eller på papperet.

Och sen visade det sig att han alltså (också?) hade ritat av mig där jag satt med kameran och fotade runt om. Vi skrattade gott åt mötet och gick vidare, var och en åt sitt håll.

På återseende//GöranR

Små korn av lycka i vardagen.

På väg hem från jobbet, stannade till vid affären för den eviga frågan: ”Vad ska vi ha till middag idag.” Trött och hungrig.

Det är farliga stunder. Det är då man köper halvfabrikat, processad mat som går fort att laga, även om den inte smakar så gott. Nu blev det inte riktigt så, det blev renskav, fryst i paket som går ganska fort att laga, kan vara riktigt gott och egentligen inte är processat mer än frysningen.

Men sen när jag öppnade dörren hem med de tunga kassarna i händerna möttes jag av de mest härliga dofter av mat – den nyss hemkomna och i sitt gamla hem tillfällighetsboende dottern (får tillgång till sin egen lägenhet om några dagar) hade lagat kåldolmar! Hon hade inte gjort dem själv, de var frysta, men de var hemgjorda innan de frystes (vi känner en tant som lagar rysk mat på beställning, helt underbara grejor) och de smakade väldigt gott.

Och känslan att få sätta sig vid dukat bord var obetalbar. Renskavet får vänta!

På återseende//Göran