Fotopromenad

Eller - är inte alla promenader, dvs för oss som fotograferar, mer eller mindre fotopromenader? Det är ju sällan som man inte har kameran med.

Min tanke är också att fortsätta använda, testa, min nya kamera med lite olika objektiv för att känna in mig, bryta in den liksom. Idag satte jag på Pana Leica 25mm/1,4, ett objektiv jag är väldigt förtjust i överhuvudtaget. Jag gillar bättre 50mm's normalen än den 40 mm's glugg som jag också har, en pannkaka på 20/1,7, faktiskt också Panasonic. Möjligen hänger det ihop med att min första riktiga kamera, Ricoh Singlex, en gång i tiden hade ett normalobjektiv på 50 mm som jag använde i ur och skur. 

Men det var kallt ute idag, riktigt så där isande, en rå kyla där jag gick nere vid Tantolunden på Stockholm Söder, så det blev inte långt. Jag gav rätt snabbt upp och åkte bort till Fotografiska och tog en snabbtitt, det var ju inte längesedan jag var där. 

Ett nästan andligt linjespel under de stora järnvägsbroarna.

Och som en stor urtidsödla som långsamt på grova ben trampar framåt över vattnet...

Årstastrand på andra sidan, i solnedgången - Liljeholmen bakom sedan, under den dramatiska himlen.

Kolonistugorna klättrar upp för backen och leder närmast tanken till någon slags Bullerby.

Utsikten genom Fotografiskas panoramafönster upp i fiket inte så spektakulär när det är mörkt ute, men man ser ändå Gröna Lund i bakgrunden på andra sidan fjärden.

Väldigt vanligt att ha med sin dator - titta på bilder, eller?

Olympus OM-D E-M10 mkII blir en allt mer trevlig bekantskap. Behändig är ordet. Så den åker med lite mer och mer. Och just de här lite mindre objektiven passar väldigt bra. 

På återseende//Göran

Blixtporträtt

Jag gillar att ta sådana här "snap shot portraits" när jag kommer åt. På våra fotofikor blir det gärna sådana, till exempel. Det är inte minst en utmaning att liksom försöka få fram människan bakom, eller i alla fall någon slags bild av att man som betraktare ser lite bortom själva bilden, får lite mer information med hjälp av associationer och fantasi än vad bilden ger egentligen - om ni förstår vad jag menar. 

Och då hamnar vi i det här läget som vi nyss  diskuterade i en annan blogg - är det här en bra bild? Når den nånstans bortom själva bilden? Säger den även en neutral betraktare något, eller har den bara bäring för mig som dels tog bilden och processade den, dels känner personen i fråga?

Den är tagen med blixt. På min nya lilla ögonsten - Olympus OM-D E-M10 MkII - sitter det en, liten blixt på ovansidan. Den riktas rakt fram när den är uppfälld, och är väl egentligen bara tänkt som endera en upplättningsblixt eller en styrmekanism för andra blixtar. Använd bara rakt fram kastar den ett standard hårt ljus rätt på objektet. Men, ikväll, på Fotoklubben där bilden är tagen, bjöds vi bland annat på kola. Och kolapapperet var glansigt på insidan. Så jag slätade ut det så gott det gick och höll kolapapperet under blixten, som en liten haklapp så att säga, så ljuset skog snett uppåt. Och så blev det så här (sv/v konverteringen i Silver Efex pro). 

Och nästan bara ur den aspekten är det en bra eller  intressant bild, i alla fall i mina ögon.

Olympus OM-D E-M10 MkII med kitobjektivet mZuiko 14-42mm 1:3,5-5,6 EZ. Gillar den här kombinationen mer och mer, väldigt händig att ha med, nästan fickvänlig.

På återseende//Göran

Måste man alltid fotografera – respekten för bilden

• Sjukhusen förbjuder fotografering.
• Lagen om kränkande fotografering som kränkte så många fotografer.
• Jag får inte fotografera mitt barns luciatåg på dagis.
• Polis och sjukvårdspersonal har svårt att göra sitt jobb på olyckor på grund av alla som fotograferar.
• Etc.

Vi får fotografera i stort sett vad vi vill, med vissa väldigt bestämda undantag som egentligen inte hämmar oss i vårt bildskapande.

Frågan är bara – måste vi ta alla de bilderna?

Jag har lätt att förstå varför man inte vill att fotografering ska ske inne på sjukhus, trots medgivande från patienter. Att sjukhusen är samhällsfinansierade institutioner innebär inte med självklarhet att de är offentliga. Situationer inne på sjukhus är oförutsägbara, så mycket kan gå snett, även om det egentligen inte finns något som skvallrar om det, minsta lilla nästan obetydliga ingrepp kan få svåra och traumatiska konsekvenser, och då vill man minst av allt ha någon där som (tränger sig emellan och) fotograferar. Patienter är också utsatta och i underläge på sjukhus, närmast definitionsmässigt utsatta. Det blir lätt sensationsmakeri, och sekretessen är svår att bibehålla. Bland annat.

Jag vet också att det gjorts några väldigt finstämda och respektfulla reportage om sjuka människor, människor på sjukhus etc. Men betyder det att det ska vara fritt fram för alla med kamera?

Det verkar som om vi i hög grad har tappat respekten för bilden. Det är så lätt att ta en bild, alla har kameror, och det tar inte ens sekunder innan bilden finns upphängd och publicerad för hela världen i sociala medier.  Och bilderna har tappat i laddning, samtidigt som de paradoxalt nog får ökad spridning och därigenom ökat genomslag. Det verkar som om man inte tänker efter vad ett publicerande kan komma att innebära. Det verkar också som om bilden kommer i första hand, att få ta den sensationella bilden kommer före att det faktiskt exempelvis handlar om en olycka, där människor blivit skadade.

Bara för att vi har en kamera och bara för att det i de allra flesta fall är tillåtet att fotografera betyder det inte att vi måste fotografera. I alla fall inte de flesta av oss.

Det finns naturligtvis några ikoniska bilder som direkt motsäger mitt resonemang; flickan och gamen (Kevin Carter), den napalmbrinnande vietnamesiska flickan och naturligtvis, många gatufotobilder. Men Kevin Carter fick betala dyrt för sin bild, och gränsen för oss vanliga fotografer mellan viktig dokumentation och sensationsmakeri är så väldigt tunn. Så vi måste ha respekt för bilden, och ständigt kalibrera vår etiska kompass.

På återseende//Göran

Tankar om terroristdådet - på förekommen anledning

Det som hänt i Frankrike igår kväll är någonting som är ofattbart, vedervärdigt, och mycket på grund av att det är så nära är det egentligen svårt att ta in fullt ut. 

Men, det är ett terroristdåd. Vi får inte låta oss hamna i unken retorik där vi drar alla över en kam på grund av en annan religion. De som gjorde det här - helt oaktat de gjorde det i islams namn - är terrorister! De har ingenting att göra med alla andra muslimer som finns överallt i världen. 

Alla religioner har ett kärleksbudskap. Men vi har också sett hur det missbrukats för egen vinning i just alla religioner. Om vi sätter alla som bekänner sig åt en viss religion i samma fack, bara för att några bär sig illa åt i just den religionens namn är vi illa ute. 

Mina djupaste tankar går till de som blev offer för det här vansinnesdådet. Och på något sätt är vi alla utsatta. 

På återseende//Göran

Murar

Uppenbarligen har vi en tendens att bygga murar;  för att stänga ute? För att inhägna? Skydda oss? Eller hindra?

Frågan är hur mycket murar vi behöver bygga.

På återseende//Göran