Är konsten verkligen fri? Reflektioner från en badstrand.

När man inte har tillgång till papperstidningen hemma, utan är hänvisad till ”nätet”, kan man hitta en del som man kanske inte hade hittat annars. Som till exempel skriverierna kring Carolina Falkeholt, en känd konstnär med feministisk framtoning, som bla gör muralmålningar och graffitti. Hon dras enligt uppgift mot teman som makt, ondska och sexualitet, och hon blir naturligtvis påhoppad, ifrågasatt och debatterad och hennes verk väcker stor uppmärksamhet.

Som i Halmstad, där hennes målning på en högstadieskola fick lokala politiker att reagera och en nationell debatt att utbryta. Eller i Nyköping, där kommunen ångrade si, g och bad Carolina Falkholt att måla över verket på en skolvägg ”till något mer subtilt”, där ska man täcka över hennes målning med en vägg. Eller i Bengtsfors, där hon ombads lämna en skola efter att ha burit en kavaj med orden ”Min jävla fitta” – titeln på hennes utställning. Från början handlade det om att hon var kontrakterad att gör workshops med eleverna kring frågor om genus, könsord och mobbning.

Vad jag ser här är att det finns en ängslighet hos makthavare när det gäller konsten, en rädsla för att sticka ut, för att ta debatt, ja kanske för att inte vara ”politiskt korrekt”.  Och rädslan för det könsliga får mig att huka mig inför en påverkan från den kristna ultrahögern i USA. Och det är otäckt att enskilda makthavare, rektorer, kommunansvariga etc bara så där kan fatta beslut om censur. Och att det skulle vara så lätt att censurera, så lätt att döma och förbjuda.

Och i förlängningen inte bara konsten, utan alla yttringar i debatt- elleroffentliga sammanhang som kan anses för ”olämpliga” av någon kan då bli censurerade. Är det ett samhälle vi vill ha? Ett samhälle som hukar sig, som ängsligt strävar efter att inte röra upp, att inte sticka ut, att trampa någon på tårna. Ta också till exempel nolltolerans mot graffitti...

Jag blir mer och mer skeptisk.

I Spanien, här Torrevieja, finns mycket graffitti, som livar upp i stadsbilden.

På återseende//Göran

Sångglädje (bra musik!)

Kvinnlig barbershop - i helgen i Karlstad; Nordic Light Region Championships. Jag kunde vara med och se kvartettävlingen, som var bland det bästa jag hört och sett någonsin i den här branschen, oerhört hög nivå, fantastiska sångprestationer och synnerligen hög klass ur ett underhållningsperspektiv. 

Det förväntansfulla sorlet hos publiken, bara avbrutet av hejaramsor till favoritkvartetterna. Det var i det närmaste fullsatt i Karlstad Cultural Conference Centrum, och stämningen var hög och tät.

Lättnaden och glädjen efter fullgjord insats. Nu kunde man sitta och se och höra på de kvartetter som var kvar. 

Yess! We did it!

Och vi också, minsann! Nöjda och glada med insatsen och placeringen.

Och hur coolt är det inte att vara två kvartetter från samma kör bland de fem bästa. 

Den obligatoriska bilden på mina favvokvartetter Twist och krÄm från min favvokör, Stockholm City Voices (som vann körtävlingen och sålunda får åka och representera regionen i de internationella mästerskapen i Las Vegas 2015) med dirigenten Mo Fields i mitten.

(Man fick inte fota privat under tävlingarna, det stör för mycket.)

Det här är så bra musik, förutom att det är direkt högklassig underhållning. Även om jag är inblandad kan jag tycka det är lite synd att det inte når ut till fler.

På återseende//Göran

En bra bild! Och vad är det?

Frågan är ställd tidigare, jag vet. Icke desto mindre giltig. Jag funderar nästan stundligen, ja i alla fall dagligen, över mitt fotograferande, vad jag håller på med, vad jag kan göra för att göra det bättre, och framförallt, vad är det för slags bilder jag tar, egentligen, dvs vad slags fotograf är jag. Är etiketter viktigt då? Eller att hamna i nåt slags fack?

Egentligen inte. Men, om jag skulle vara mer medveten om vad jag håller på med, kanske det finns en större potential för att bli bättre på det jag gör, större möjlighet att bilderna blir intressanta inte bara för mig och närmast sörjande utan får en större allmängiltighet. Blir spretigheten för stor finns möjligen risk för att det riktigt allmängiltigt intressanta går förlorad.

Tittar jag tillbaka på mina bilder ser jag att det framförallt är mitt liv i vardag och fest jag fotograferar, dvs det jag är med om, det jag ser; mitt liv, min familj och mina intressen. Jag går sällan ut och försöker hitta bilder bara för sakens skull, jag försöker sällan ta exempelvis konstbilder. Jag har lite svårt för gatufoto – ser sällan det intressanta i slumpmässiga bilder på människor som är totalt okända och ointressanta för mig, för så vitt inte det handlar om särskilda situationer som kan äga allmänintresse.

Exempel: Att ta en bra bild på en barbershopkvartett låter sig göras, kompositionsmässigt, färgmässigt, uttrycksmässigt. Vi som var där vet hur kvartetten låter, vi känner dessutom oftast sångarna och kommer ihåg stämningen i ögonblicket. Men vad behöver en sådan bild för att andra än barbershoppare ska tycka att den är bra och intressant?

En hyfsad sådan bild kan få många ”likes” på Facebook, om man nu är ute efter det. Men jag tror att det då inte är bilden som blir bedömd som bild, utan mer situationen, ögonblicket.

Så, vad är en bra bild? Fantastiska färger? Läcker komposition? Angeläget motiv? Eller vad?

Jag tror att sanningen, som oftast, ligger i betraktarens ögon. Jag, personligen, tycker det är bra som jag är intresserad av, det är det som attraherar mig och som får bilden att riktigt betyda något för mig. Jag kan tycka andra bilder är bra, givet färg, komposition och motiv, men ändå inte särskilt intressanta.

Men det är en svår fråga. Och under tiden får jag fortsätta min strävan efter en ”bra” bild, som blir intressant inte bara för mig eller de mina. 

Här till exempel ett typiskt snapshotporträtt. Jag och vi som känner honom, var där och vet vad vi pratade om kan tycka att bilden i hög grad speglar och uttrycker hans sinnesstämning, vilket jag tycker understryks av den svartvita redigeringen. Men, framgår det för andra?

En sångkvartett (barbershop) i en lite annorlunda, och för oss som var där rolig slutpose. Men sedan?

På återseende//Göran

Barbershop och BarberSoul Music

Det är bråda tider i barbershopvärlden nu. Barbershopsång är, som kanske flera vet, fyrstämmig a cappellasång enligt ett lite annorlunda mönster än vad vi är vana vid i svensk koralmusik. Här ligger melodin inte högst, utan i ett mer bekvämt läge (leadstämman), flankerad av en tenor som ligger över (ofta falsett), en bas i botten och en bariton son tar de "överblivna" tonerna runt melodin. Detta skapar väldigt mycket övertoner - det ringer - vilket är ett mål i den täta harmoniken. Det är väldigt vackert, och det finns mycket glädje i den här sångstilen. Man kan sjunga i både kör och kvartettform, och arrangemangen är lika på herr respektive damsidan.

De bråda tiderna är betingade av de i vår värld vanliga vårkonventen, med tävlingar där kvalificering kan göras till de internationella tävlingarna i USA. Inför dessa tävlingar har körerna ofta sk genrepskonserter, för att pröva sin form och sina låtar, och det kan bli ganska många sådana konserter på kort tid just nu. 

Idag var jag på en sådan genrepskonsert. Stockholm City Voices (SVC), en svensk damkör,  uppträdde på Årsta Teater tillsammans med några kvartetter. Sverige hör till den absoluta gräddan i barbershopvärlden, kanske i mycket beroende på den kör- och sångtradition vi har, och just SVC är med i den högsta ligan tillsammans med Rönninge Show Chorus (som har en egen genrepskonsert inom kort) som faktiskt vann de internationella mästerskapen förra året i Hawaii i konkurrens med de allra bästa amerikanska körerna - barbershop har ju amerikanska rötter.

När själva barbershopkonserten var slut, kom en överraskning. Några av de kvinnliga dirigenterna och sångarna hade tillsammans med andra, manliga, barbershopsångare bildat ett soulband. Det finns gott om allmänt väldig duktiga musiker i vår värld, så det var ingen större grej i sig, men det var ändå kul att se de här musikerna i en helt annan roll. Hela Årsta rockade loss till The Soul Providers - riktigt läckert.

Kören Stockholm City Voices med dirigent Mo Fields

Koreografi är viktigt - här slutposen i en ballad. Budskapet - kärlek -. går väl fram tydligt...

Så var det dags för paradigmskifte ur musikhänseende. Vin ser här en av världens främsta dirigenter på bas, en annan dirigent som vokalissa tillsammans med en duktig körsångerska. Bakom trummorna sitter en medlem av kvartetten Ringmasters, en svensk kvartett som är internationella mästare från för två år sedan och gitarren trakteras av en annan körsångare i den manliga barbershopkören Zero8.

Fighting face i konferens med vokalissorna.

Och hela Årsta - dvs hela publiken, som i och för sig mest bestod av andra barbershopsångare med anhöriga - dansade. Stämningen blev snabbt väldigt tät.

På återseende//Göran

Dokumentärt - dokumenterande bilder (utan begränsningar).

Jag fotograferar min vardag i mycket, jag dokumenterar alltså vad som händer i mitt liv. I någon mån bör väl det göra mig till en dokumentärfotograf. Och även om bilderna nu inte röner så stor uppmärksamhet, kanske man en gång i framtiden hittar min a filer med bilder, och får reda på vad som hände i början på 2000-talet. Men det är inte målet. Målet är att ta bilder av som händer runt omkring mig.

Ett av mina stora intressen förutom fotografering är att sjunga barbershop (vilket kanske framgått av tidigare blogginlägg). Detta ger mig också osökta tillfällen att fotografera, i körens vardag, men också fest, scen/konsertbilder.

Sistlidna helg var det stor invasion av barbershoppare i Nyköping - årets stora vårkonvent med tävlingar för att kvalificera sig till de stora mästerskapen i USA. Det var barbershopsångare överallt i stan, man hörde sång på hotellet (i smatten utanför hissarna) när man skulle gå och äta frukost, och det hela kulminerade med en sk massinging mitt i stan, då (nästan) alla barbershoppare från hela landet samlades och sjöng på stadens gator och torg

Kvartetten Absolut sjunger upp i hotellkorridorerna.

Och vad är väl körsbärsblommorna i Kungsan mot de som finns utanför Scandic Hotel? Och den skira grönskan utefter Nyköpingsån, magnoliorna i Hellmans trädgård. Nyköping är en lite gullig stad, välkomnande och hanterbar, och särskilt nu på tröskeln till våren.

Två kvinnliga dirigenter i den manliga barbershopvärlden.

Massinging - dvs precis vad ordet betyder.!

Det är trevligt att ha sådana här event i mindre städer. Kulturen på den här nivån har ett betydligt större genomslag. Och det är nästan alltid vackert väder under våra konvent när de ligger så här i tiden. Vårens ankomst är för mig mer det här, än första maj och Valborg.

Det vackra vädret försvårar emellertid att fotografera mitt på dagen, solen har börjat bli väldigt stark och rå. Det blir så skarpa skuggor. Men, inga begränsningar, zoom-objektiv, allt fotat i raw och efterbehandlat, en del till och med beskurna ;).

Får försöka komma tillbaka till min teman i Fotoutmaningen, Har svårt att hitta något som passar, utan att man behöver krysta alltför mycket, så det projektet har fått ligga nere för ett tag. Men, jag återkommer i detta. 

På återseende//Göran