Ska man alltid fotografera och visa allt?

OBS: Detta är mina personliga synpunkter och reflektioner. Jag värderar inte här hur andra tänker och agerar, eller har synpunkter på hur andra gör. Det jag ger uttryck för är mina egna funderingar, mitt eget ställningstagande, mina reflektioner i min egen situation.

Jag minns en scen i filmen (och boken) The Hidden War – The Bang Bang Club som handlar om ett gäng unga fotografer i Sydafrika de sista blodiga åren runt apartheidepokens fall; en av fotograferna, Greg Marinovich, besökte en familj i en kåkstad, vars son just hade blivit skjuten och låg inne i ett rum, och Marinovich’s och hans flickväns våndor då han skulle fotografera pojkens lik, hur de flyttade på ljuset som hon skulle hålla, hur de letade vinklar i det lilla mörka rummet med den döde pojken och hur jobbigt allt var, medan familjen satt utanför och sörjde.

Och jag tänker på bilder jag sett i gatufotosammanhang, med utsatta personer i jobbiga situationer.

Det är svårt att fotografera människor i utsatta lägen, särskilt med döden närvarande och kanske särskilt i familjen. Ska man fotografera? Vill man fotografera och varför i så fall? 

Annars och normalt fotar man ju för att det är bra motiv och för minnenas skull, man vill gå tillbaka till bilden och komma ihåg situationen. Men hur kul är det att se människor i utsatta situationer, förnedrade och bortgjorda? Hur mycket vill man dokumentera sin egen sorg? Sin och sina anhörigas smärta? Och visa det på internet?

Jag kan tänka mig att det möjligen skulle vara lättare om man har ett uppdrag, inte är känslomässigt själv engagerad – även om det kan bli jobbigt nog, vilket scenen jag berättade om ovan illustrerar och som alla krigs- och katastroffotografer säkert kan vittna om. Men Marinovich hade en mission att dokumentera och berätta för omvärlden vad som hände i Sydafrika.

Samtidigt är det omvälvande händelser det handlar om, och som sådana kanske värt att dokumentera(?). Det blir ju gripande bilder, fyllda med känslor om än det handlar om sorg och smärta, samtidigt som att fotografera och dokumentera kan bli ett skydd, ett filter. Man sätter kameran emellan sig och det hemska och kanske, kanske blir det lättare då att uthärda… Frågan är bara om det blir bilder man vill minnas, bilder man går tillbaka till för att återväcka situationen och känslorna. Och risken finns att man fjärmar sig från själva saken, sina egna känslor.

De sociala medierna låter oss, om vi vill, bli väldigt personliga och nå ut till så många med våra egna berättelser och våra egna känslor på detaljnivå som det aldrig var tal om tidigare. Men lika väl som vi kan nå så många med glada och positiva detaljer i våra liv kan vi också torgföra vår smärta, vår vånda och våra kriser på ett sätt som vi aldrig kunde eller kanske ens ville förut. Trenden verkar vara att oförbehållsamt visa allt man är med om, vilket kan vara värt en egen diskussion.

Jag har ställts inför en sådan situation, där mitt liv på bråkdelen av en sekund ställdes helt upp och ner och på sin ända; då jag har stått på sjukhuset och i bårhuset och varit helt oförmögen att fotografera, något som jag alltid gör annars. Här var det för mig helt otänkbart. De bilderna, de känslorna bär jag med mig ändå, hela tiden, sedan dess. Och de vill jag egentligen inte heller dela, utom möjligen med mina närmaste. Även om det blir lättare med tiden, även smärta och sorg blir vardag, om än hela tiden med.

Som alltid handlar det om ett personligt ställningstagande. Och kanske det finns någon tröst i att berätta för världen, att dela sin smärta, få trösterika ord tillbaka, samtidigt som andra vill vara med återhållsamma, mer privata. Vi är olika även här.

På återseende//Göran

2018-09-30 16:19   gunte

Knepig frågeställning..vi vet alla att det förekommer jämmer och elände, katastrofer, krig mm men måste det dokumenteras? Dessutom har det förekommit tillrättalagda bilder från eländet och då blir man undrande.
Fin bild som gärna kan visas..
Mv/Gunte..

Besvara

Svar från gorred 2018-09-30 18:15

Visst är det alltid en avvägning - bilder från händelser ute i världen kan ha allmänt informationsintresse, men det blir svårare när det kommer till ens eget privatliv. Undrar om vi inte blir frestade och ibland lurade att lägga upp privata detaljer och känslor på nätet utan att riktigt förstå hur vitt spridda de blir...
Tack Gunte.
//GöranR

Svara

2018-09-30 17:15   gammel smurfen

Jag håller med Gunte Leiswall ang ,knepig frågeställning. I dagens stora bildflöde räcker det inte till att bara dokumentera händelser. Nu känns det som man tar till dagens teknik för att skapa bilder som väcker känslor och som man blir berörd av. I mitt gatufotograferande ser jag mycket sorg och elände där jag ibland överväger mitt fotograferade. Men ibland så blir det bilder som jag själv återkommer till och tänker på deras öde.
Gillar dina tankar i inlägget och bilden super läcker. Den ger mig känslan av när jag står under en tall och bara hör vinden susa i dess krona.
/Sven

Besvara

Svar från gorred 2018-09-30 18:17

Tack Sven. Jo en fråga i detta är ju hur mycket av vårt privata elände vi vill visa allmänt, och hur
mycket man vill veta egentligen. Och om man alltid måste fotografera eländessituationer, oavsett om det är den egna sfären eller inte. Och det är en knepig frågeställning.
//GöranR

Svara

2018-09-30 17:19   syntax

På din grundläggande fråga: ”Ska man alltid fotografera och visa allt?” - blir mitt svar ett entydigt nej.
Jag är lite gammaldags, och jag omhuldar med glädje de värderingar och förhållningssätt som har tjänat mig väl under ett långt liv. Vissa saker håller jag på ett självklart sätt i den privata sfären. Det är omständigheter som ”Kreti und Pleti” inte har med att göra.
Ibland när jag har blivit ansatt för att redovisa privata omständigheter har jag sagt rakt ut: ”Det kan jag inte svara på, det är hemligt” - varvid folk ser så långa i ansiktet ut.
Det här med att allt skall fotograferas och läggas ut på nätet omedelbart tar sig ibland groteska uttryck. Jag tänker då på exempelvis människor som tränger sig fram till en trafikolycka för att få blodiga bilder att genast lägga ut – och inkassera likes. Har världen blivit galen??

Besvara

Svar från gorred 2018-09-30 18:23

Instämmer. Jag är också direkt tveksam till att visa världen alla eländesdetaljer i mitt liv, liksom jag inte alltid vill veta så mycket som visas på internet. Och sen är det frågan om man alltid måste dokumentera svåra händelser, sorg och smärta som man drabbas av, och om man gör det - måste man visa det för alla andra?
Det är svåra frågor, och man måste väl skapa sin egen strategi.
Tack för kommentaren//GöranR
PS: Och det är ibland förfärligt, när privatpersoner med sina mobiler hindrar räddningsarbete, vilket har hänt... Och publicerar smaklösa bilder på nätet, som hände vid terrorattentatet på Drottninggatan

Svara

syntax 2018-09-30 18:35

Den sortens fotografering är (dessbättre) olaglig enligt den nya fotolagen - men det tycks inte besvära de fotografiska hyenorna.

Svara

2018-10-01 09:03   per-erik åström

Diane Arbus - som aldrig vek undan för någon bild - fick en gång frågan om vad hon absolut inte kunde tänka sig att fotografera. "Hundar i regn", svarade hon. "Det är bara fegt".
Jag tycker det ligger en del i det.

Besvara

Svar från gorred 2018-10-01 11:07

Det ligger mycket i det. Det finns inte mycket man inte kan fotografera.
Men jag märker att mina funderingar fördelar sig på minst två linjer; vad man kan med att fotografera (utom hundar i regn då ;) ) respektive vad man gör med bilden sedan, dvs lägger ut den på internet. Sedan löper till dels dessa linjer parallellt.
Så för mig då; människor i nöd, exempelvis i olyckssammanhang eller för vederbörande förnedrande situation, människor i sorg, kanske särskilt anhöriga - dvs utsatta människor som inte kan värja sig har jag oftast svårt att se varför,man skulle fotografera. Och visa de bilderna för andra.
Sen, många lägger ut sina liv och vad som händer dem, vad de är med om för total betraktelse på nätet, utan urskiljning får vi andra ta del av minsta detalj och vi får reda på mycket som vi (=jag) inte vill veta. Många presenterar saker ur sin livssituation som tidigare varit förbehållet några få av de närmaste, om ens det, vi bjuds in under skinnet på människor vi knappt känner, vilket möjliggjorts med internet och sociala medier.
För mig finns en, möjligen flytande, gräns för vad jag dels skulle fotografera, dels skulle visa upp för en bredare allmänhet. Försåvitt det inte ägde något slags allmänintresse.
Men det handlar om avvägningar, det är inte lätt och jag märker att jag tenderar att trassla in mig, det blir mer än fråga om vad jag känner i situationen.
Privatlivets helgd är en parameter, att undvika sensationsmakeri för sin egen skull en annan, respekt för människors situation ytterligare en... Sen finns det massor av exempel.
Jag fortsätter gärna diskussionen IRL.

Svara

2018-10-01 14:23   mombasa

Hej
Ett intressant resonemang. Hos mig väcks en tanke. Någon här bland bloggarna skrev att man skulle kunna göra skilllnaden mellan yrkesfotograf ooch fritidsfotograf i stället för som nu när man talar om proffs, entusiaster, amatörer m.m. Det problem som du närmar dig i dina tankar är nog inte vare sig fritidsfotografens eller yrkesfotografens huvudvärk. Det finns numer en kategori fotografi och fotografer som ligger utanför och då tänker jag på ”selfie-kulturen”. Jag var där, jag är på bild-alltså finns jag, en bekräftelsemani baserad på fotografisk teknik. Bilder utan annat värde än att de är personliga bekräftelser. Ganska långt från fritidsfotografens oftast mer medvetna bildskapande. Sen finns det såklart en gråzon däremellan.
En del fotografi är säkert terapeutiskt, sånt som sker vid personliga tragedier och liknande. Och i så mening fyller väl bilden ett gott syfte. Hur det ligger till med det sensationslystna fotograferandet av olyckor och allmänt lidande. Är det terapeutiskt? Ja, kanske i någon mening är det en underliggande drivkraft. Naturligtvis inte önskvärd. Hur många sådana bilder ser man för övrigt i sociala medier? Antagligen högst olika beroende på var man är nånstans, vilka ”vänner” man har och så vidare.
Ha det gott!

Besvara

Svar från gorred 2018-10-01 22:27

Tack för din kommentar med intressanta tankar. Det finns många sidor av den här frågeställningen. Och i den här kategorin du nämner finns sensationsmakeriet, typ de som lade ut väldigt smaklösa bilder på offren för terrordådet i stan...
Men jag tänkte också på hur privat man kan vara när man lägger ut bilder på nätet, och vilka bilder man kan ta överhuvudtaget. Och visst kan det finnas en terapeutisk touch i dokumentationen, helt klart. Jag är mer tveksam när det gäller sensationsfotograferandet.
//GöranR

Svara

mombasa 2018-10-01 23:16

Jag delar dina tvivel runt sensationsfotografiet. Att alla kan fotografera betyder inte med nädvändighet att alla bör fotografera. ( en intressant parallell kan göras med sjuttiotalets musikrörelse där belackarna ofta ondgjorde sig med att musikrörelsen, läs proggen sa att ”alla kan spela”. Vilket rörelsen egentligen inte sa, men däremot ”alla får spela”.) Med dagens teknik får alla fotografera, därmed inte sagt att alla kan fotografera. För det är som du antyder att fotografering handlar också om andra saker. vad kan man moraliskt, etiskt fotografera? Hur kan man publicera det man fotat. Idag är det ett knapptryck, på WeeGees tid var det en betydligt mer komplicerad historia med ett antal gatekeepers innan publicering.
Allt sker idag med sekundsnabbhet. Därför är publicerandet inte alltid genomtänkt. Det finns helt enkelt för få stoppklossar.
Sen vill jag, kanske med en dåres envishet hävda att problemet mycket ligger i att bildkunskap, fotografering och annan bildhantering är sorgligt eftersatt i vårt land. Här överlåts svåra överväganden till dagsform, magkänsla, utan kunskap och vettiga verktyg. Säger jag, en aning luttrad efter fyrtio år i bildkunskapens tjänst. Men det är kanske en annan historia.
Ha det fortsatt gott!

Svara

Svar från gorred 2018-10-01 23:48

Precis!
Du också.
//GöranR

Svara

2018-10-01 14:32   mombasa

Rolf Winquist har tagit en rätt fin bild av en hund i regn. Men det är matte man tycker mest synd om.
/ gunnar S

Besvara

2018-10-01 16:16   per-erik åström

Den kanske mest våldsamma "gatufotografen" var nog Arthur Fellig, verksam från 30-talet fram till 60-talet. Weegee som han kallades sökte medvetet upp blod, död, trafikolycker och allt elände som gick att hitta i New York, särskilt nattetid. Hans bilder handlade om att vara först på plats, höja sin SpeedGraphic och snabbt bränna av en blixt. Hans bilder är även med dagens mått "over the top" och skulle aldrig platsa i dagspressen av etiska skäl. Trots detta, eller kanske tack vare, ställde Fotografiska ut dem häromåret. En bild är jag särskilt förtjust i; en bild av grovt hånglande människor i en biosalong. Obönhörlig blixt pang på bara, så rått det bara kan vara, brutalt närvarande. Och naturligtvis helt hänsynslöst. Men frågan är om det inte är ett ärligare förhållningssätt än att med ett tele smygplåta alkisar på en parkbänk. Weegee var i alla fall närvarande, skämdes inte för vad han gjorde, bad aldrig om ursäkt och tog naturligtvis risken att åka på dyngstryk den där gången han rste sig upp i biosalongen och brände av bilden.

Besvara

elgenper 2018-10-01 16:31

Var det inte den serien han använde infrablixt till?

Svara

Svar från gorred 2018-10-01 22:30

Jag känner till honom, visst var det en film om honom? Fast gatufoto är en egen genre, och där finns ju fler "hänsynslösa" fotografer, det hör ju till bilden så att säga.
Tänkte kanske mer på egna bilder, i den mer privata sfären, och hur man kan visa dem, om man är medveten om vilken spridningskraft det finns med internet och de sociala medierna.
//GöranR

Svara

2018-10-01 18:14   Bjarne

Oj vilken svår fråga! Den har jag inte svar på. Det finns nog inga svar, utan man får känna efter vad som är rätt för tillfället. Å en a sidan kan det kännas fel att skildra det hemska, men ska vi helt ta bort denna sida av livet i våra bilder? Bra fråga. Jag förstår att du varit med om en svår situation själv utifrån din text. Jag vill passa på att skicka mitt deltagande.
Hälsningar, Bjarne

Besvara

Svar från gorred 2018-10-01 22:33

Tack för din kommentar och för ditt deltagande.
Det blir mer och mer tydligt för mig att vi har våra egna gränser för vad vi kan och vill fotografera och dokumentera, och framförallt visa alla andra. Så det finns inget "rätt" eller "fel" i detta.
//GöranR

Svara