Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Regler för att göra bilder? Behövs de egentligen? Och i så fall när?

Ja, jag vet; manipulering av bilder är diskuterat ad nauseam tidigare. Men det verkar vara ett ämne, liksom den i mina ögon skenbara motsättningen mellan RAW och jpeg, där diskussionen aldrig tar slut. Frågan är inte minst aktuell just nu på Fotosidans Forum, men där man egentligen inte diskuterar manipuleringens i sig så mycket, utan om vederbörande fotograf följt Fotosidans regelverk vad gäller hur mycket man får greja med bilden. Och kanske fr a; att hon inte talat om i detalj hur hon gjort, eller ”erkänt” manipulering från början.

Så, diskussionen handlar om manipulering, men ändå inte, utan kanske snarare om föreliggande regelverk, eller möjligen till slut om man har erkänt att man följt eller inte följt det regelverket. Och då blir debatten patetisk. Då försvinner bilden ur diskussionen. Och bilden är, åtminstone enligt mitt sätt att se på det hela, det viktigaste.

Så, varför ska vi ha regler för bilderna? Jag kan till nöds förstå regler för bildskapande i speciella sammanhang, typ dokumentärfotografering i tidnings/nyhetssammanhang och möjligen när det kommer till naturfoto.

Men, rent allmänt sett har jag svårt att se att det spelar någon roll hur bilden kom till, vilka ölburkar eller kvistar som tagits undan eller vilka spakar man dragit i i exempelvis Ps/CR eller Lr. Och visst, det kan vara bra att deklarera vad man gjort, och inte ljuga a la Terjegate, men annars... 

För, det finns egentligen inga SOOC-bilder, dvs obearbetade bilder rätt ut ur kameran, som på diafilmens dagar. En jpeg-bild är manipulerad via kamerans inställningar, en RAW-bild är ointressant utan viss korrigering i RAW-program – klassiskt avseende färg, kontrast, skärpa, exponering etc - och redan när man lyfter kameran manipulerar man bilden, med utsnitt, zoom (beskäring) etc.

Så, min fråga blir om vi överhuvudtaget behöver regler för våra bilder, exempelvis här på Fs. Om nu naturfotgrafer behöver så dokumentära bilder som möjligt, kan väl de grupperna samsas om regelverk sinsemellan. Men vi andra behöver inga regler för hur bilden kom till, enligt min mening. Intressant nog har man inga regler i de fototävlingar som anordnas i varje nummer i våra största fototidningar - där får bilderna vara hur manipulerade som helst för deltagande.

Och igen, visst är bilden det viktigaste, dvs resultatet. Hur den sen kom till är underordnat.

För inte diskuterar man konstnärens val av medium eller redskap som kriterier för om en bild är bra eller inte; olja eller akvarell? Applikationer? Typ av borst i penslarna? Hårdhetsgraden i blyertsen?

Såg Elliot Erwitt idag på Fotografiska. Underbara bilder, meningsfulla bilder av stunder i livet i olika sammanhang. Han deklarerar frankt, förutom att han gillar barn och hundar, att han älskar Photoshop. Och jag kunde inte låta bli att dokumentera eftertexten till den lilla intervju/presentationsfilm som rullar i lokalen, som jag emellertid inte blev riktigt klok på – för eller emot manipulering?

Och till sist den närmast obligatoriska bilden från Fotografiska. De här ungarna, och vi andra njöt av utsikten.

Även om det för andra fanns distraktioner..

På återseende//Göran

Inlagt 2014-01-05 17:49 | Läst 2427 ggr. | Permalink

"Roligt med bra kommentarer. Men det är ett intressant ämne. Jag tror vi strävar åt samma håll här. Det viktigaste är alltså bilden, egentligen inte hur den kommit till. Och min grundtes är att vi här på Fs inte behöver några regler. Vill man ljuga om sin bild kan man göra det oavsett om det finns checkrutor att fylla i. Sen kan det behövas regler i olika sammanhang ändå. Till exempel tävlingar. Men intressant nog har man inga regler i de återkommande tävlingarna hos FOTO eller Kamera I Bild. Där är det fritt fram för "manipulering". Dvs om man vill eller tycker sig behöva."


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Det är en intressant frågeställning. Faktum är ju att våra mest berömda bilder, bilder som står sig århundrade efter århundrade och representerar enorma mängder pengar, dom är manipulerade till 100% - det vill säga tillkomna med hjälp av palett och pensel.
"För, det finns egentligen inga SOOC-bilder, dvs obearbetade bilder rätt ut ur kameran, som på diafilmens dagar."

De var inte obearbetade då heller. Det går utmärkt att pressa diafilm och/eller förändra färgbalansen med framkallningstemperaturen;-) Fast det är väl ändå det närmaste man kommer om man följer en standardprocedur, vilket inte finns för att räkna upp en digital bildfil till en JPG.

Regler behövs bara när fotografen medelst bilden påstår något som innebär en förvanskning om den manipulerats. För ickejournalister spelar det ingen som helst roll. Jag kan till och med tycka att Terje Hellesö genom sitt fula agerande har skapat ett eget, större konstuttryck. Han har lurat en hel värld med bilder som var väldigt spännande och vackra. Ingen jävel mådde dåligt av det innan han blev avslöjad. Snarare har många fått ut glädje av hans förvanskade verklighetsbeskrivning. Är det bara dåligt verkligen?
Att regler behövs i tävlingar är självklart för att avgränsa kategorier och vilken typ av fotografier som ska få delta.

Om man deltar i en tävling, är det ett eget ansvar att ta reda på reglerna och följa dem. Väljer man att inte säkerställa att man följer reglerna får man räkna med att bli ifrågasatt i händelse av vinst.

Däremot är fotografi en konstform som inte nödvändigtvis behöver avbilda verkligheten på ett sant sätt.

Bara för att man kan fotografera en sak/händelse utan manipulation innebär inte det att alla motiv måste vara sanna. Frågan är om de ens kan vara det?

Alla fotografier är utsnitt, faktiskt ett derivat av ljusinformation under en given tidsrymd. Vilken tidsrymd är sann?

Ett motiv eller foto som visar en bäck med exponerad i 5s eller 1/250s?

Ett motiv eller foto som visar en cyklist på stan exponerad i 5s eller 1/250?

Är en skarp bild mer sann än en oskarp?

Är ett fotografi som inte återger ett motiv i ett känt sammanhang osant?

Din jämförelse mellan RAW och JPEG är relevant. Om jag går i skogen och tar ett fotografi på en skog och tar en JPEG/RAWfil. Är den ena mer sann än den andra?

För att få ett bra resultat måste RAWfilen bearbetas. Är en bild mer sann om en programmerare hos kameratillverkaren gör tolkningen än att du som fotograf försöker återge känslan från promenaden hemma?

Nej, jag menar att frågan om manipulerade motiv har fått för stora propotioner och att det borde diskuteras mer om bra och dåligt foto. Oavsett om det gäller estetisk eller teknisk kvalitet är det mer utvecklande för foto som konstform än att tala för eller emot manipulation.
Roligt med bra kommentarer. Men det är ett intressant ämne. Jag tror vi strävar åt samma håll här. Det viktigaste är alltså bilden, egentligen inte hur den kommit till. Och min grundtes är att vi här på Fs inte behöver några regler. Vill man ljuga om sin bild kan man göra det oavsett om det finns checkrutor att fylla i.
Sen kan det behövas regler i olika sammanhang ändå. Till exempel tävlingar.
Men intressant nog har man inga regler i de återkommande tävlingarna hos FOTO eller Kamera I Bild. Där är det fritt fram för "manipulering". Dvs om man vill eller tycker sig behöva.
Om en bild har som syfte att förmedla fakta, som t.ex. en röntgenbild på ett sjukhus, så vill man ju att den ska ge betraktaren möjlighet att se "verkligheten." -Det vore ju dåligt om röntgenläkaren piffade upp bilden av ett benbrott....

Men annars tycker jag att vi bör betrakta bilder, vare sig de är fotografier eller andra typer av bilder, enbart som ett budskap från upphovsmannen.

Apropå regler för foton: Hur skulle det vara om fotografen satte regler för hur en bild får betraktas? "Bara med solglasögon", "Efter tre groggar", "Endast i gryningsljus" eller "Med ena ögat stängt och stående på huvudet."

Eller kanske bara en regel om hur man får tycka, om det mesta.

Ha det gott! /Thomas
Svar från gorred 2014-01-06 11:36
Precis - LOL!
Nej, man ska aldrig ljuga, dvs få något att framstå som något det egentligen inte är. Typ lodjur i Mullsjöskogarna.
Sen tycker jag inte alltid att man ska kunna avkrävas receptet, alltid, dvs jag måste för varje bild jag lägger ut redogöra i detalj hur jag gjort i LR och kanske PS. Däremot, om någon frågar, så svarar jag. Förstås.
Ordvalet som kopplar till mig lät ju vitsigt...

Annars håller jag med dig i dina funderingar. För mig som naturfotograf finns det enbart två regler att alltid ha i huvudet:
1) Att inte skada naturen
2) Att inte ljuga

Sedan får man där utöver göra precis vad man vill!
Och att jag gjorde det jag gjorde innebär inte att jag försvarar det. För det gör jag inte!
Svar från gorred 2014-09-12 23:52
Terje. Det blir alltid stort, och större när en känd, duktig och aktad fotograf ljuger om sina bilder. Och själva grejen fick ju en stor symbolisk betydelse på grund av det. Men det är ju historia nu.

Samtidigt styrker det min tes om att det är bilden som är viktig, egentligen inte hur den kom till. Och man måste inte alltid deklarera i detalj vad som ligger bakom. Men, om frågan uppstår får man inte ljuga, dvs inte påstå eller göra sken av att bilden visar något den inte gör. Det är då det blir fel.

Intressant nog torde dina bilder vara lika bra nu och ändå, eller hur?
Jag har alltid varit tydlig under hela min karriär var jag står, så även idag. Alla mer eller mindre fantastiska spekulationer som jag läst och hört lämnar jag därhän.

Visste nog inte hur stor jag var som fotograf, hade nog aldrig drömt om att uppståndelsen skulle "ta av" så fullkomligt. Men, men. Gjort är gjort - nu går jag vidare.

Om jag lärt mig ett och annat? Självklart! Vad man inte ska göra visste jag sedan innan, ändå gjorde jag det. Häri ligger min största utveckling som fotograf de senaste tre år; att aldrig göra något som jag inte kan stå för till ett hundra procent. Och att ännu mer inte bry mig om gängse trender, förväntningar och krav. Utan alltid lyssna till den inre rösten.
Svar från gorred 2014-09-13 16:44
Att lära sig och sen gå vidare är ju själva finessen, kvintessensen av vad vi håller på med i livet såväl som vad gäller fotograferingen. Och att alltid lyssna till den inre rösten, den inre kompassen. Och med det förflutna i tydligt minne ändå lägga det bakom sig och gå vidare.