Om betraktningsavstånd, igen... Eller vad man vill se
Inte sällan ser man på utställningar, inte minst fotoutställningar, hur en del besökare ställer sig och nästan kör upp ansiktet i bilden. Det ser nästan ut som om de önskade att de hade med sig förstoringsglas, eller lupp.
Frågan är vad de tittar efter. Skärpa? Brus? Kromatisk aberration eller andra objektivproblem? Detaljer?
Missar de inte bilden då?
Den man ser bäst när man får en överblick men ändå kan kolla in detaljer?
Och vad spelar lite brus för roll, eller att inte skärpan sitter helt perfekt om man ser på bilden på ett lagom avstånd?
Jag kommer ihåg Zornutställningen i Mora. På lite avstånd var skärpan, till exempel, på ögonen krispigt bra. Gick man närmare var det bara kludd, eller penseldrag. Vilket gjorde mig lite häpen, faktiskt.
Här ser man exempel på hur viktigt det kan vara, i mina ögon , att på lite avstånd skaffa sig en överblick över bilden, i det här fallet nån slags skulptur eller installation. Går man nära ser man de olika elementen verket är gjort av. På lite avstånd, med överblick ser i alla fall jag en stad, med hus och gator...
Frågan är vad man vill se.
På återseende//Göran
Jag är en sån där som tittar nära ibland. Och kommer jag åt tittar jag på kanterna också. Och baksidan, men då frågar jag förstår om lov först. Skälet: Jag vill försöka förstå tillkomsten och lära mig lite om inramning och presentation också. Viktigast för mig är förstås ändå att titta på helheten!
man som Måns säger intresserad av passepartout eller inramning! :)
B)
Just de bilderna illustrerar snarare hur perspektivet skiftar mellan närhetsbetraktning och att titta på lite håll. Helhet kontra detaljer.
Och visst kan detaljerna vara nog så viktiga, och intressanta, ibland.
Samtidigt, som skapare av en bild vill jag förmedla något som är större än enskilda detaljer. Då blir helheten viktigare, i mina ögon.
Jag tror att de flesta konstverk, inklusive fotografiska bilder, vinner på att ses på ett lite längre betraktningsavstånd.
//GöranR
alltså i det här fallet 4 m och då var bilden otrolig skarp. Den var så bra från håll, så det kunde räckt med det, men ändå frestades jag att gå nära för att kolla av ren fotografisk nyfikenhet. Det ena utesluter ju inte det andra! Däremot om bilderna har vanlig storlek, t ex 24x30. då går jag inte för nära. Men tittar jag på Gerry Johanssons utmärkta små bilder, då måste jag gå nära, och det är ju det han vill.! Mvh Wolfgang
//GöranR