Barbershopmusik och esperanto

Två universella språk, som skär rätt igenom alla kultur- och språkbarriärer, över hela världen.

Esperanto är ett påhittat språk, som grundades med syfte att det skulle fungera som andraspråk för alla människor och leda till ökad förståelse och minskad risk för krig och konflikter mellan olika länder och folk. Nu blev det inte så, esperanto har inte antagits officiellt av någon stat men har framför allt kommit att användas av människor i olika delar av världen för mellanfolkliga träffar, resor, brevväxling och olika kulturella syften som litteratur, radiosändningar och Internet. Jag har sett det här på nära håll, och kan intyga hur kraftfullt det är som brobyggare mellan människor.

Barbershop är en musikstil som är speciell. Den bygger, till skillnad från många andra musikgenrer på kvinter i sin harmonik, och arrangeras annorlunda. Så till exempel är inte melodistämman den högsta, som i typisk svensk körmusik, utan ligger mer naturligt, flankerad av överstämmor (också kallade tenor, dvs typ av kontratenor, ofta falsett) och understämmor (bas och bariton). Syftet med arrangemangen är att skapa rena ackord, med resultat övertoner som förstärker ljudbilden.

Barbershopstilen att sjunga finns i hela världen, även om USA har de starkaste fästena, vilket är förståeligt, då genren skapades här. Det finns många historier om hur sångstilen fick sitt namn, men det är nog faktiskt så att det började i rakstugorna i Amerikas storstäder för drygt 100 år sedan. Man samlades, fr a invandrarna från de brittiska öarna i veckans slut efter jobbet, och när man samlades så sjöng man. Någon tog upp en melodi, andra följde efter och föll in i olika stämmor, och det blev till slut ett typiskt sätt att sjunga; as they sing in the barber shops – barbershop singing.

Om ni nu tänker halmhatt, randiga västar och ett allmänt käckt uppträdande, så glöm det. Musiken har utvecklats enormt de senaste decennierna, och handlar nu mest om smakfulla a capella arrangemang av kända och okända melodier.

Så, kopplingen mellan ett påhittat språk och en musikstil då? Jo, om man nu är esperantist så kan man hitta andra esperantister över hela världen, man hamnar i ett sammanhang på ett annat sätt än vad man skulle kunna annars. Och likadant är det med barbershopen. Och eftersom det finns en grundrepertoar i barbershoppen som är likadan i hela världen, kan man också alltid sjunga med varandra, och sålunda knyta kontakter.

Jag glömmer aldrig när vi med en körresa med min tidigare barbershopkör, Vocal Vikings, kom till Nya Zeeland, och träffade en kör där, i Auckland, och direkt kunde börja sjunga tillsammans med dem. Och det finns knappast något mer befrämjande för vänskap och kontakskapande än att just sjunga ihop.

Så, jag kollade efter barbershop här på Costa Blanca nu när jag är här, och hittade mycket riktigt en kör!?! Den visade sig i och för sig bestå av mestadels äldre gentlemän från de brittiska öarna, som alla bodde här i Spanien sedan många år. När jag kontaktade dem togs jag som barbershoppare från Sverige, emot med öppna famnar, och blev inbjuden att vara med på deras repetition och sjunga med dem. Vänlighet, gästfrihet och värme var bara förnamnet. 

The Harmonisers från Torrevieja! Även om det ibland var lite svårt att stå och gå, så var det inte något som fattades i sångarglädjen. 

På återseende//Göran

Olympus OM D E M1, lätt redigerat i Lr (på min laptop, så jag har noll koll på hur bilderna egentligen ter sig....)

Time Out och Carpe Diem

Planerad time out – två veckor på Spaniens östra kust, Costa Blanca. Välbehövlig ledighet efter ett långt arbetsliv, innan jag fortsätter jobba, med reducerad fart. Tänkte att jag nu och framöver skulle ägna mig åt mina intressen fullt ut, dvs fotografering, körsång, flugfiske när säsongen sätter in, men sen kom jag på att mitt jobb också faktiskt hör till mina intressen. Och kan man ha det i en annan takt tar det inte så mycket tid från det andra.

Nu sitter jag i alla fall här i en liten spansk stad. Inga turister så här års, allt är lugnt och skönt, och stan fungerar faktiskt bättre. Allt är öppet, men det är inga köer, och till och med den allmänna prisnivån är klart drägligare. Och solen skiner, det är riktigt varmt i lä, och det är jätteskönt.

Den svenska vintern i all ära, det kan vara jättefint och det är mycket man kan göra, men jag har mer och mer känt behov av en dosis sol och värme mitt under den mörkaste och kallaste perioden hemma i Sverige.

Det finns inte just nu så mycket att göra här, minst av allt de vanliga vardagsbestyren som annars tenderar att hela tiden komma i vägen. Så jag sitter här och har det hälsosamt tråkigt. Kameran är med förstås, och datorn. Och så tänkte jag att jag äntligen skulle hinna med Moderskeppets Lightroomkurs, och lära mig den nya uptunen till kören. Och det är underbart att rå sig själv, bestämma schemat själv och så – minns ni uttrycket Carpe Diem?

Vi kom sent. Lång väntan vid bagagebandet.

En liten vit häger som inte fick vara ifred för fiskmåsarna.

'

Solnedgång över en helt tom strand. Inget badväder trots allt.

Och glasskiosken öppen, men ingen kö.

Alla bilderna tagna med Olympus OM D E M1, Panasonic Leica Summilux 25mm/1,4. (tänkte jag skulle lära mig kameran ordentligt nu, blir mer  och mer förtjust i den)

På återseende//Göran

Hos fotoklubben

Igår första mötet i min lokala fotoklubb för säsongen. En våldsam uppslutning, många nya - väldigt roligt. Fotointresset höjs undan för undan verkar det som.

Jag har inte varit så flitig att gå på mötena, men vi har en Facebooksida parallellt med den fysiska klubben, där vi också "umgås", visar bilder, diskuterar och planerar där jag varit med mer. Emellertid, alltid trevligt att träffas, prata om bilder, diskutera nya och gamla kameror, vänligt träta om fördelar respektive nackdelar med olika märken och, ja, ni vet. Så, jag tänker nog bli mer aktiv, igen. 

Att träffas i fotoklubben ger också inspiration, vilket behövs i de ofrånkomliga stunderna av fotostiltje som kommer ibland. Jag går alltid därifrån med nyväckt lust att ta bilder, att förändra mitt fotograferande, och även om det alltid inte håller hela vägen ut - man fortsätter oftast som vanligt - mår man bra av inspirationen, och något fastnar alltid. 

En annan rolig sak med klubben är att det är så många tjejer med nu. De gamla garvade medlemmarna berättar om en tid för inte alltför länge sedan, då klubben bestod av en grupp beskäftiga herrar med bara enstaka kvinnligt inslag. Mångfald är också inspirerande, i allra högsta grad, och här möts vi alla; dokumenterande, naturfoto, gatufoto, porträttfotografer,  instagrammare och alla andra.

Fotografering av fotografering, och var ska man inte fota om inte på fotoklubben?

På återseende//Göran

Luau - fest på Hawaii

Om man har varit på Hawaii måste man ha varit med om en luau! En luau är en fest med mat och sång och musik och uppträdanden, med typiska traditionella polynesiska och hawaiianska danser, sånger och berättelser som bygger på ibland urgamla sagor och skrönor.  

Vi var på en sådan fest som ägde rum på en gammal tidigare sockerrörsplantage, Kilohana Estate, nu iordningställd för fester och tillställningar av det här slaget.  Hawaii var berömt för sin sockerproduktion sedan tidigare, men nu finns ingen sockertillverkning kvar, den sista sockerplantagen stängde för bara några år sedan.  I och för sig kvarstår romtillverkningen – rom bygger ju på bland annat rörsocker – och Hawaii har en betydande tillverkning av synnerligen god rom.

Den luau som vi besökte var magnifik. Massor med god mat, en fantastisk buffe med många hawaiianska specialiteter, och en mäktig föreställning med dans, musik och sång, där man beskrev i sagoform tillblivelsen av öriket Hawaii, hur man färdades mellan örikena i Polynesien, och varför. Som i så många andra sammanhang byggde det på kärlek, revirstrider och påverkan av högre, mer andliga makter. Föreställningen var en upplevelse!

Ukulele och rom - väldigt typiskt för Hawaii.

Graciös huladans, på riktigt.

Det fanns en genuin glädje i framförandet, även om det i högsta grad var professionellt.

När jag skulle åka till Kauai sa man; - Du måste kolla soluppgången. Den är fantastisk. Och det var den, förstås. Man gjorde också en ritual till den. Jag har tidigare varit med om att man ritualiserat solnedgången, men aldrig soluppgången. Väldigt trevligt, ändå.

Och det var inte bara jag som var uppe och skulle föreviga det hela. Undrar i hur många smartphones, eller på hur många hårddiskar det finns soluppgång på Kauai, runt om i världen?

Det är långt att resa till Hawaii. Men det är värt det, och kan rekommenderas. I allra högsta grad. Längtar tillbaka.

På återseende//Göran

Bilderna tagna med Olympus OM D E M5 och diverse objektiv, samt med Olympus Tough TG-810.

Brasfotografi, eller mer minnen från Hawaii

I min flugfiskevärld finns ett begrepp som heter brasfiske. När säsongen är slut (för de flesta) ägnar man de långa mörka vinterkvällarna att sitta framför brasan och läsa goda böcker om flugfiske, gå igenom utrustningen, binda flugor  och drömma om nästa säsong då man ska ta den där stora öringen …  

Undrar om man kan tillämpa samma begrepp på fotografering?  Märker i så fall att jag sista tiden mest ägnat mig åt brasfotografi. Har inte fotat så mycket på länge – trots min nya kamera -  mer än mat som jag lagat, lite slött så där, men mera suttit med Lightroom för att gå igenom alla bilder från Hawaii i höstas.  Rätt skönt, faktiskt att i vårt sura vinterväder minnas och drömma sig tillbaka till solen, stränderna och bad och alla upplevelser.

Vi avslutade vår Hawaiiresa på ön Kauai, den gröna ön, också känd för att väldigt många kända filmer spelats in här, som Jurassic Park, The Descendants och många fler. Kauai var betydligt mer ”på landet” än Oahu och Honululu, mer avspänt, lite enklare.  Vi åkte runt, paddlade kanot på floderna, gick i djungeln och hittade The Secret Waterfall, som kanske inte var så hemligt, vi badade och gjorde utflykter till inspelningsområdena. Och så var vi på en Luau, en polynesisk/Hawaiiansk fest, med mat,  dans, sång och musik av ursprungskaraktär. 

Först en aktuell bild; Baconlindad hjortfärslimpa på en bädd av rödkålssallad, med äppelssmörsås. Väldigt gott, men inte så nöjd med bilden, fr a inte med kompositionen.

Men över till Kauai, då.

Kanoting på en av floderna, dubbelkanot med min dotter, ett vågspel som fungerade över förväntan.

Det hemliga vattenfallet som vi hittade efter en timmes vandring genom djungeln. Allt sådant här vatten är ackumulerat regnvatten, det finns inte något grundvatten.

Stränderna var fina, men på sina ställen var havet lite lurigt. Fungerade i alla fall bra för både vanlig surfing och som här kitesurfing. 

Sådana här tuppar sprang omkring överallt. Ingen brydde sig om dem. 

Och det fanns också fina badstränder, förstås....

som vi delade med sköldpaddorna, som kom ända in till strandkanten ibland. Mäktigt!

Fortsättning följer - på återseende//Göran