Regler för att göra bilder? Behövs de egentligen? Och i så fall när?

Ja, jag vet; manipulering av bilder är diskuterat ad nauseam tidigare. Men det verkar vara ett ämne, liksom den i mina ögon skenbara motsättningen mellan RAW och jpeg, där diskussionen aldrig tar slut. Frågan är inte minst aktuell just nu på Fotosidans Forum, men där man egentligen inte diskuterar manipuleringens i sig så mycket, utan om vederbörande fotograf följt Fotosidans regelverk vad gäller hur mycket man får greja med bilden. Och kanske fr a; att hon inte talat om i detalj hur hon gjort, eller ”erkänt” manipulering från början.

Så, diskussionen handlar om manipulering, men ändå inte, utan kanske snarare om föreliggande regelverk, eller möjligen till slut om man har erkänt att man följt eller inte följt det regelverket. Och då blir debatten patetisk. Då försvinner bilden ur diskussionen. Och bilden är, åtminstone enligt mitt sätt att se på det hela, det viktigaste.

Så, varför ska vi ha regler för bilderna? Jag kan till nöds förstå regler för bildskapande i speciella sammanhang, typ dokumentärfotografering i tidnings/nyhetssammanhang och möjligen när det kommer till naturfoto.

Men, rent allmänt sett har jag svårt att se att det spelar någon roll hur bilden kom till, vilka ölburkar eller kvistar som tagits undan eller vilka spakar man dragit i i exempelvis Ps/CR eller Lr. Och visst, det kan vara bra att deklarera vad man gjort, och inte ljuga a la Terjegate, men annars... 

För, det finns egentligen inga SOOC-bilder, dvs obearbetade bilder rätt ut ur kameran, som på diafilmens dagar. En jpeg-bild är manipulerad via kamerans inställningar, en RAW-bild är ointressant utan viss korrigering i RAW-program – klassiskt avseende färg, kontrast, skärpa, exponering etc - och redan när man lyfter kameran manipulerar man bilden, med utsnitt, zoom (beskäring) etc.

Så, min fråga blir om vi överhuvudtaget behöver regler för våra bilder, exempelvis här på Fs. Om nu naturfotgrafer behöver så dokumentära bilder som möjligt, kan väl de grupperna samsas om regelverk sinsemellan. Men vi andra behöver inga regler för hur bilden kom till, enligt min mening. Intressant nog har man inga regler i de fototävlingar som anordnas i varje nummer i våra största fototidningar - där får bilderna vara hur manipulerade som helst för deltagande.

Och igen, visst är bilden det viktigaste, dvs resultatet. Hur den sen kom till är underordnat.

För inte diskuterar man konstnärens val av medium eller redskap som kriterier för om en bild är bra eller inte; olja eller akvarell? Applikationer? Typ av borst i penslarna? Hårdhetsgraden i blyertsen?

Såg Elliot Erwitt idag på Fotografiska. Underbara bilder, meningsfulla bilder av stunder i livet i olika sammanhang. Han deklarerar frankt, förutom att han gillar barn och hundar, att han älskar Photoshop. Och jag kunde inte låta bli att dokumentera eftertexten till den lilla intervju/presentationsfilm som rullar i lokalen, som jag emellertid inte blev riktigt klok på – för eller emot manipulering?

Och till sist den närmast obligatoriska bilden från Fotografiska. De här ungarna, och vi andra njöt av utsikten.

Även om det för andra fanns distraktioner..

På återseende//Göran

Det är för lite banala julbilder...

Det är fortfarande jul. Och de flesta av oss har ju dukat upp med våra vanliga julsaker; tomtarna på spiselkransen, julljusstaken på soffbordet, ljusstaken i form av en ren som vi fått från faster Märta och för att inte tala om adventsstjärnorna i våra fönster som lyser hela tiden och skapar sådan fin stämning i vintermörkret, särskilt nu när inte snön lyser upp. Och så granen förstås, med ljus och girlander, och kulorna i grenen.

Och, det är väl inte bara jag som fotograferar det här? Eller? I alla fall för det egna albumet?

Det här är ju en Fotosida. Bilderna här håller högsta klass, såväl tekniskt som motivmässigt, många gånger också ur konstnärliga aspekter. Men, ibland behövs det banala, vår vardag när det är som lite extra, som runt julen och de andra stora högtiderna. Och, skärper man sig lite (oops - ofrivilligt, faktiskt!) blir det ändå inte Instagram eller mobilkamerastuk.

Vi har samlat på oss julgransprydnader från våra resor ut i världen. Inte alltid lätt att hitta, eller komma ihåg, särskilt som man inte alltid reser under säsongen, men det har blivit en del grejor från olika ställen som nu hänger i granen. Och nu är minnen.

Så, här kommer en kavalkad med banala julbilder. (Det blev en del, man samlar på sig, minsann.)

En kungsgran från Lions i Trollbäcken

En ängel från Budapest

En annan ängel - från Wien (tror jag)

IKEA (Kungens Kurva)

En puckellax från Amerikas västkust

En rysk flicka från Nisnij Novgorod

Edinburgh (förstås)

Ängeln från Hawaii - ön Kawaii, komplett med ananas

En klassisk Cable Car från San Francisco

En rysk pojke (man?) från Nisnij Novgorod

En pepparkaksflicka från Skansen

Kermit som tomte (USA)

Salzburg

Och till sist en matrusjka som vi hittade på en Chagallutställning i Paris.

Alla bilderna tagna med Olympus OM D EM 1, Panasonic/Leica Summilux 25mm/1,4 i befintligt ljus.

God fortsättning och på återseende//Göran

Dan före dan, eller julstresskulmen?

Hur man än vänder sig drabbas man av julhysterin, på nåt sätt - det är svårt att komma undan. Som jag ser det består julstressen av två ingredienser, som hör ihop: Man måste ha allt klart innan jul, och, man måste göra allt själv. 

Vilket naturligtvis är nonsens, förstås. Men, det är nu tidningarna svämmar över att alla recept på allt man måste göra: Lägg in din egen sill - gamla mormors recept! Baka julens godaste vörtlimpa, rulla köttbullar som smakar bättre än alla andra, stoppa din egen korv, så här gör du den godaste leverpastejen... Och ska man vara riktigt på ska man väl också helst skida ut i julesnöskogen och hugga sig sin egen gran och dra hem den på pulkan.

Inte underligt om det blir stressigt, allt det här låter sig inte förenas med ett normalt heltidsarbete. Men ändå tror jag det är många som skulle vilja, som längtar efter ursprunglighet, men som får dåligt samvete av att inte hinna, att inte kunna leva upp till egna krav och andras förväntningar.

I ett försök att komma undan, har vi här hemma kokat ner julförberedelserna till två saker; baka skinkan i ugnen och griljera den, och baka vörtbröd. Det har vi gjort i alla år. Och ändå har det varit svårt att inte drabbas av "det borde man också göra, och det, och det...".

Men nu var det som sagt ett tag sedan. Och det var riktigt roligt att fixa med skinkan, och baka familjens julbröd igen. Och det blev lika gott som vanligt. Och den ultimata kombinationen nygriljerad skinka på nybakat vörtbröd blev som det brukar, en succé.

Men det är fortfarande tungt att vi inte längre är fulltaliga. Det går inte att få tillbaka det som varit. Vi försöker gå vidare som det är nu. Ett lite steg till att börja med, känns ändå bra på något sätt.

Till er alla, från oss alla; En riktigt God Jul!

På återseende//Göran

Julpynt igen, eller kan man återta julen?

Snart är alltså julen här. Efterlängtad av många, fruktad av andra. Av många skäl. Det finns väl ingen högtid som så effektivt skiljer på de som har det bra och övriga. Tänker exempelvis på alla ofrivilligt ensamma, eller andra, där saknaden efter en kär vän eller anhörig aldrig blir så tydlig som när det blir jul.

Här hemma var det nu ett tag sedan vi firade jul. Det har liksom inte gått, det har varit – och är förstås fortfarande – ett alldeles för stort tomrum för att det ska ha varit möjligt.

I och för sig har vi inte varit så väldigt puritanska när det gäller julfirande ändå, vi har tagit lätt på stressen, inte fallit offer för hysterin, försökt att sätta oss över alla måsten, inte sällan rest bort, men det har ändå funnits några rutiner; lite julpynt med speciella tomtar, och så förstås skinkan och brödet. Men då har vi valt själva.

Emellertid, efter att ha funderat mycket på det här har vi tänkt försöka inte vara så rädda eller låsta längre. Termen ”återta julen” kom först, men det är egentligen ingen bra term, det går ju inte att återta i betydelsen återskapa eller ta tillbaka; ingenting kan ju någonsin bli som förut igen. Så, snarare handlar det om att fortsätta, inte som förut, men ändå fortsätta, trots att vi kantrat, fortsätta åt ett nytt håll. Om det nu går.

Men jag känner behov av att fixa med skinkan igen, att baka mitt vörtbröd som jag gjort de senaste decennierna, att ta fram våra tomtar som vi hittat runt om i världen. Tomrummet, saknaden, finns kvar, i oförminskad omfattning, men vi måste kunna gå vidare ändå, är det tänkt. I alla fall försöka.

Så, vi planerar gran. Julpyntet är hämtat ner från vinden. Skinkan är beställd. Och, vi i familjen som är kvar får göra lite andra saker, acceptera att det är tomt, men ta med det i vår julsituation och göra det tillsammans, precis som vi tar med det och lever med det i vår övriga vardag. 

Så God Jul alla där ute - på återseende//Göran

Jag har kommit av mig...

Inser att det var ett tag jag gjorde något blogginlägg. Tiden går så fort. Särskilt när man har mycket om sig. Och den här tiden, liksom den i maj, är ju den brådaste på året. 

Jag har just avslutat den grova sorteringen och redigeringen av bilderna från Hawaii. Ibland funderar jag på det här med RAW-fotografering, men inser sedan att jag skulle ta lika många bilder i jpeg, så jag skulle få sortera på samma sätt, och jag skulle dessutom inte kunna låta bli att vara inne och peta i mina bilder ändå. 

Och nu börjar Hawaii bli en dröm, där sol och värme, med kortärmat och shorts mer och mer blir som en illusion - tur att jag har bilderna så jag kan drömma mig bort.

Jag har också, förstås, ändå fotograferat. Och byggt på min bildbank, med ännu fler bilder som ska sorteras och redigeras som följd. 

Och så har skaffat en ny kamera. Inte för att jag egentligen kanske behövde, men jag kunde inte motstå frestelsen, Och den nya kameran är bättre. Det kanske inte märks, men det känns så. 

Så nu sitter jag vid mitt skrivbord och kollar manualen med kameran i handen, och blåser av en bild lite då och då i enlighet med inställningarna jag dribblar med. Det blir en massa rätt så meningslösa kort, men kul. Och så tittar jag ut och ser hur naturen förändras utanför fönstret. Ett tunt snötäcke som väcker tankar om kommande snöskottning! Och märkligt hur naturen förändras och blir annorlunda, med en sådan liten förändring i grunden. 

Men, det kommer nog lite mer minne från Hawaii, kan var gott så här i vintertider. Och så måste jag ju ut med min nya kamera ;).

Så, på återseende//Göran