En street- eller snarare restaurangserie

Man är väl lite skadad som amatörfotograf - alltid trevligt att sitta och iaktta sin omgivning genom kamerans sökare. Och jag är svag för serier, bilder som skildrar ett skeende. 

Och vad gjorde vi innan mobiltelefonerna?

På återseende//GöranR

Funderingar kring det här med gatufotografi

Har börjat fundera mer och mer över det här med gatufotografi. Uppenbarligen är gatufoto populärt; liksom ”alla är fotografer” så verkar det som om nästan lika många är gatufotografer. Och jag har inte riktigt fattat, inte insett vad det handlat om eller egentligen blivit berörd. 

Det verkar enkelt det här med gatufoto. Det borde väl bara vara att gå ut på stan och fota några intressanta fysionomier, roliga människor eller spännande situationer, gärna i svartvitt – och det verkar vara det de flesta gör. Men det räcker inte. De flesta av de bilder jag sett, inte bara här på Fs, har ändå inte gett mig nånting, ofta ganska platta och rätt så intetsägande.  Så för mig har det blivit en hajp (hype?), där det verkar vara för lätt att ta sig själv och det här med gatufotografi på för stort allvar.

Jag hörde en gång en känd fotograf och fotolärare som uppmanade till att titta igen på bilder man inte gillade, just för att utmana sig själv. Och ju mer jag tittat på gatufotobilder, desto mer har jag sett som har blivit bättre och bättre. Jag ska väl inte säga att jag nu plötsligt förstått och sett storheten i gatufoto, men det är begripligare nu, och jag ser fler bra bilder.  Inte minst Vivian Myers utställning på kulturhuset var en ”eye opener”.

Samtidigt har det blivit svårare, inte minst att själv ta bra bilder som är (bra) gatufoto. Det räcker inte med en situation eller intressant fysionomi, det måste till mer.  När det är som bäst samverkar motiv och komposition till en helhet, där man måste fundera lite,  där det finns flera lager eller nyanser, där inte allting är givet eller bara avbildat. Och det är svårt. Och det räcker inte att göra svartvitt av bilden heller.

Men intressant. Så det är bara ett ge sig i kast med uppgiften och köra hårt! Fast ännu kallar jag mig inte för gatufotograf!

På återseende//Göran

Gränsöverskridande

Det finns vissa saker som så direkt skär genom såväl tid som rum. Ta till exempel ett par pojkar i tioårsåldern, ge dem en lina med en krok och en håv, addera lite vatten - insjön, havet, stranden - och vips så har man en situation som gäller idag, hemma som utomlands och som också vara lika aktuell för både en och flera generationer sedan. 

Och solen skiner, och det är kortärmat och shorts som gäller. 

På återseende//Göran

Öl eller kaffe? Eller en öl i solen...

Det är varmt ute. Och mycket folk. Då sitter det ju fint med en kall pilsner. Men, så står det ju en kaffe här också - frågan är hur man löser det, kanske kaffet först, åtminstone en klunk, eller?

Facit: Det blev en klunk kaffe, men sedan fick ölen släcka törsten. 

På återseende//Göran

Majväder och gatufoto

Nånstans drömmer i alla fall jag om att månaden maj ska vara solig, kanske inte jättevarm men ändå så att man kan stoppa undan vinterjackan, fåglarna kvittrar och alla blommor och blad slår ut i en skir vårgrönska.

Sen vet jag ju att det vi upplever nu, och har gjort i perioder i år inte är ovanligt, det är väl snarare så här det är.

Och det är då man kan drömma sig tillbaka till sydligare nejder – det kan se ut så här också i maj, om än kanske inte alltid i Sverige.

Har funderat över det här fotot. Det diskuteras återkommande om gatufoto här och överallt annars på fotosajter. Väldigt mycket av diskussionen går ut på att fotografering i det offentliga rummet är, med kända undantag, lagligt. Då det är lagligt är det alltså tillåtet, och är det tillåtet är det en rättighet att få fotografera vad och vem man vill, fortfarande givet undantagen. Den som inte vill bli fotograferad i det offentliga rummet ska hålla sig undan (och nej, jag överdriver inte, snarare citerar).

Jag har svårt för det där, den bristande respekten för eventuella motiv, det där med att hävda rättigheter snarare än respekt och grad av skyldigheter.

Samtidigt kan jag ju förstås inte låta bli att fotografera världen runt om mig, som exempelvis den här damen på stranden. Och då frågar jag mig om jag är en hycklare, som å ena sidan fördömer, å andra sidan ”utnyttjar mina rättigheter”.

Som försvar för just den här bilden kan anföras att jag dels är väldigt tydlig med vad jag gör, jag är tydlig med att jag fotar, jag ställer in kameran och håller den i en tydlig fotoposition och här var det flera människor med i sällskapet som alla såg vad jag gjorde utan att reagera, men också dels att jag försöker att hålla identiteten gömd när det är så här lite utlämnande bilder.

Mobilkameran….

På återseende//Göran