Det där med husdjur

För länge sedan, i början av 70-talet hade vi, den dåvarande familjen hund. Saida var en korsning, två tredjedelar gråhund och en tredjedel jämthund. Hon vägde 20 kg, lite drygt och såg ut som en liten jämthund i kroppen, välproportionerlig och vacker, med spetsig nos och en svans som krullade upp sig över ryggen. Hon skällde nästan aldrig (sic!), fällde något kopiöst och var vänlig mot alla vilket fick oss att tro att hon var en värdelös vakthund. Detta kom emellertid på skam, inte minst när matte en gång blev lite antastad av en go gôbbe vid Frölunda torg, eller när vi på prov lämnade henne vid barnvagnen med vår ganska så nyfödda dotter och gick åt varsitt håll. När hon märkte att hon inte fick oss tillbaka, lade hon sig helt sonika vid barnvagnen – min mening är att det inte hade varit lämpligt för någon främmande att närma sig där…. Vår livssituation tillät emellertid inte hund då, så hon fick gå vidare, till en pojke i Tillhättan, där hon vad jag förstått passade in väldigt bra.

Sen var det inte några djur aktuella i många år, tills katten Boris gjorde entré i slutet av 1990-talet. Han kom att prägla familjen ända fram till för några år sedan då han vandrade vidare till sin katthimmel, märkt av tiden, vid 19 års ålder. Katten Boris var en stor personlighet, och gjorde sig, som den utekatt han var, känd hos alla grannarna. Minnena av Boris är många och starka.

Och då var det väl slut på det där med husdjur. Trodde jag! Tills jag kom i kontakt med Mystique, av en slump, jag ville bara titta på hennes valpar och kolla in hunden som jag läst och hört om, labradoodlen. Valparna var alla tingade, och dessutom alldeles för dyra, vilket gladde mig, då slapp jag fundera (även om jag skulle kunnat ta med allihopa hem, så bedårande var de), men när jag skulle gå sa u9ppfödaren: -Hon (dvs M) behöver en värdfamilj när valparna är levererade. Och på den vägen är det.

Mystique, en medium Australian Multigeneration Labradoodle, har nu varit hos oss i drygt tre år, inklusive våren 2020 hon fick sin tredje och sista valpkull, men det känns som hon alltid varit hos oss. Hon är ett fullständigt självklart inslag i vår familj. Jag är ju, som pensionär, hemma de flesta dagarna, och hon följer med vart jag än ska.

Det här med hund som husdjur går tillbaka mer än 15 000 år, så det kanske inte är så underligt att den här samhörigheten som finns fortfarande är stark, trots att hundarna inte längre ser ut som vargar och trots att vårt samhälle är totalt annorlunda och att det är helt andra lägereldar som vaktas.

Och nu är hon i soffan bakom mig i arbetsrummet, där hon håller mig sällskap, eller koll på. Och det är ett så tydligt sällskap, en så varm gemenskap som betyder så mycket.

 I morgon ska vi gå ut och kasta frisbee i snön. Det är bland det roligaste hon vet. Och jag också.

På återseende//Göran

2023-01-06 09:25   gunte

Jo hehe..känner igen bilderna. Har en Sunny bakom mig som snarkar gott i en korgstol när hon inte håller ett öga på vad man sysslar med, sover räv som det heter.
Bestämd blick hon har, Mystique..
HaD/Gunte..

Besvara

Svar från gorred 2023-01-06 12:52

Jo, att sova räv är de duktiga på, till synes borta från omvärlden men ändå väldigt alerta vid minsta misstanke om att nånting spännande ska hända... Och viktigt att hålla koll! Men hela tiden, och oavsett ett väldigt sällskap!
Och hon är bestämd, även om blicken delvis är en funktion av frisyren.
//GöranR

Svara