Trädgård och fotografi 

Min mamma har alltid haft gröna fingrar. Utifrån de mest karga förutsättningar har hon lyckats åstadkomma prunkande oaser. När jag var liten fick jag hjälpa till i trädgården, vilket var outsägligt tråkigt och som jag trodde, vaccinerade mig mot trädgårdsintresse för all framtid. Så, länge upplevde jag trädgården, först i mitt lilla radhus och sedermera i huset där vi bor nu sedan 20 år, som något som bara fanns, och som man skötte lite pliktskyldigast, så där.  

Efter många år av ignorans och okunnighet och faktiskt, relativt ointresse, har jag ändå märkt att trädgården är ett viktigt rum i min tillvaro. Ju mer tid jag fått, ju mer jag levt med trädgården och ju mer jag lärt mig desto större har mitt intresse blivit. Nu är trädgården en stor sak i mitt liv, och inte minst eftersom jag har tid, upptar stor del av min tankevärld och praktiska värld. Och i dessa coronakarantäntider är jag outsägligt tacksam över att ha trädgården att röra mig i, att vistas i och arbeta i. Just nu sitter jag och skriver detta på altanen, det är varmt utan att vara för hett, solen bryter stundtals igenom den växlande molnigheten och luften är fräsch efter nattens regn. Hunden ligger bredvid och bara väntar på att jag ska kasta hennes frisbee eller boll och dagens påtår är avslutad. Mina blickar söker sig ut över gräsmattan där mina spireabuskar av olika färg och form står, bort emot rosenhäcken som fortfarande är i vardande men ändå blommar lite här och där, bort över perennrabatten som kantar altanen med sin mångfald av olika växter, där blomningen undan för undan är på gång, och de stora krukorna som hustrun komponerat med sin överdådiga blomprakt. Snett bakom mig har jag överblick över bärbuskarna och mina pallkragar med potatis och kryddväxter och där några svartvinbärsbuskar, hårt åtgångna av haren (mest sannolikt) sitter på rehab. Tomatplantorna som jag fick av en kompis trängs med en vinranka mot en varm vägg i söderläge, och har vuxit nåt alldeles förskräckligt, liksom vinrankan! Till och med den lilla sommarängen presenterar för en gångs skull lite sommarängsblommor, utöver det långa gräset.  

Det är i övrigt tyst och lugnt här i villaförorten som för bara några decennier sedan var ett sommarstugeområde långt bortom stadens hank och stör, och bara enstaka människor passerar på gatan utanför; hundpromenader, med barnvagn och cykel. Man hör fåglar, humlorna surrar hemtrevligt bland alla blommorna och den enda bilen som hörs och ses är postbilen som nyss for förbi med sina bud från själ till själ. 

Men en trädgård sköter sig inte helt själv. Det krävs praktisk tillsyn, och det finns alltid nåt att göra. Om inte annat så hittar man på, byter ut några blommor här, förlänger en rabatt med nya blommor där, planterar om, rycker lite ogräs och kastar iväg M’s frisbee till hennes oförställda förtjusning. Förr visste jag aldrig vad som skulle göras i trädgården, nu ser jag allt som måste plockas med.  

Sen är ju trädgården en fantastisk källa till motiv att fotografera. Alla blommor, olika ljusförhållanden, skuggor, former, färger. Men det är svårt. Det är lätt att sitta här på altanen, eller gå omkring, och glädjas åt allt detta, men svårt att fånga på bild. Makrobilder av blommor förstås, närbilder av rosor och alla humlor som samlar nektar och pollinerar, men det räcker liksom inte i längden. Översiktsbilder blir ofta intetsägande, den prunkande rabatten blir lätt en formlös vägg av grönt med lite röda och vita prickar, det är svårt att samla ihop intrycken så att de blir bra översatta till vyn man har i verkligheten, det är svårt att göra bilderna intressanta. 

Flora Danica. Tyvärr luktar den inte lika gott/starkt som den ser ut att kunna göra. 

En vit vresros, Rosa Rugosa i min rosrabatt/häck. Jag gillar vresrosorna, en enkel skönhet, och så luktar de gott!

Ytterligare en buskros.

En Funkia som fått en ny plats.

Här har jag använt mitt makroobjektiv, 60mm/2,8, vilket också begränsar en smula, samtidigt som det är ett underbart objektiv för att komma nära och fånga detaljer. Jag kommer också att pröva lite mer vidvinkligt, och återkommer sannolikt! 

Min trädgårdsassistent, nöjd med att vara med, bara jag kastar bollen eller frisbeen nån gång då och då. Hon är ett underbart sällskap, inte minst i dessa tider

På återseende alltså//Göran 

Olympus kameror lägger ner, på nåt sätt. Hur går det för mig då?

Olympus ska sälja sin kameradivision till ett riskkapitalbolag. Lönsamheten är för dålig. Redan är det mängder med spekulationer om hur det kommer att bli i fortsättningen – kommer det nya Olympuskameror? Blir det några uppgraderingar? Nya objektiv? Hur går det med de planer på utveckling och nya grejor som finns på roadmapparna? Kommer Olympus överhuvudtaget att finnas kvar?

Och hur ska jag göra, som kört med enbart Olympus sedan flera år och investerat ganska kraftigt i både kameror och objektiv? Att sälja torde ju inte gå så bra. Köpa nytt, dvs annat system (har hört att Fujifilm är populärt!) är knappast möjligt, framförallt av kostnadsskäl.

Men vänta – jag har hittills varit nöjd med Olympus. Visst har systemet sina begränsningar, men inga som inte är överkomliga. Så jag kanske kan fortsätta att fotografera med mina kameror och mina objektiv, jag tror inte att de kommer att sluta fungera för det här. Och de kameror och objektiv jag har är så pass bra, att de säkert håller ytterligare många år.

Jag tror nämligen, helt seriöst, att den kamera man har idag håller i många år utöver eventuella uppgraderingar, och att man kan fortsätta ta lika bra bilder även om kameran har några år på nacken.

Blir kamerorna verkligen bättre och bättre med nya modeller? Egentligen tveksamt, åtminstone i bemärkelsen att man skulle kunna ta bättre bilder med den nya kameran jämfört med den man har. Man ändrar design något, det blir bekvämare kanske, den blir snabbare, får kraftigare processor, flera pixlar, bättre ögonigenkänning etc, men jag tror fortfarande att man egentligen inte tar bättre bilder.   

Så, givet att jag har en drös med bra objektiv och några stycken bra kamerahus, så tror jag att jag står mig så länge jag behöver. 

Och jag är nöjd med sensorn. Jag behöver inte fullformat eller ens APS-C. Jag tycker ärligt att man inte kan se skillnad på den färdiga bilden, givet normalt betraktningsavstånd, kontext (skärm, sociala medier på datorn etc) och förstoringar som inte innebär bilder i annonspelarstorlek på stan…

Så, jag sitter nöjd än så länge. De grejor jag har får räcka ett tag till. Så får vi se hur det går för Olympus.     

På återseende//Göran                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         

Rapport från den lilla världen

Och funderingar kring magnolia.

Jag har ett lite tveksamt förhållande till magnolia, blomman alltså. Jag tycker den är jättefin, jag gillar dess historia, att den är flera hundratusen år gammal och var samtida med dinosaurerna, men jag har aldrig tidigare lyckats med den i trädgården. Den ska ju inte vara så svår ändå, sägs det, samtidigt som man beskriver vad den behöver och klarar respektive inte klarar: Den ska stå på en skyddad plats i trädgården som inte är för torr, för solig eller för skuggig. Platsen ska dessutom vara väldränerad.

Magnolian växer i naturen i regniga områden med varma somrar. Och det är väl där jag missat. Plus att jag inte räknat med inhemska rådjur och harar. Förra våren hittade jag en bra plats för magnolian i trädgården, och räknade med att den skulle blomma, trots att jag varken kunde garantera torra varma somrar med regn. Och knopparna utvecklade sig lovande – jag tror till och med jag skrev om det här på Fotosidan – tills jag en kväll kom hem från en sen hundpromenad, den sista skvättrundan, och tyckte att det fattades nånting i hörnan där magnolian stod, eller skulle stå. Och mycket riktigt, den var sönderäten, möjligen och sannolikt av haren. Kvar var bara en patetisk pinne i marken, visserligen med några blad, men inga blommor, inga knoppar.

Jag har kvar pinnen, den lever fortfarande men har långt till sin forna glans, och långt till den eventuellt blommar igen. Så jag har skaffat en ny magnolia som jag satt på platsen för den gamla, en buskmagnolia, med knoppar som lovade gott. Och det är en bra plats, inte för solig, inte för mycket skugga, väl skyddad och i lä – till och med dräneringen möter kriterierna - så om inte haren får syn på den så ska alla förutsättningar finnas för att den ska överleva och blomma. 

Och nu har den börjat blomma. Och blommorna luktar till och med gott!

 Och när jag ändå kröp omkring på gräsmattan med kameran och mitt macroobjektiv – jag gillar de här sommarblommorna som petunia och tagetes. De lyser upp i rabatten, och, framförallt tagetes, luktar dessutom så rådjuren skyr dem liksom nematoderna i jorden, de mikroskopiska maskarna som äter upp rötter.

Till slut kan jag inte låta bli att presentera den spännande processen när en rosenknopp är på väg att slå ut. Finns det något vackrare? Och årets första humlebild.

Min lilla värld räcker ganska långt ibland. Och det är väl tur det.

På återseende//Göran

Tankar i midsommar- med lite repris

Statistik, virus och blommor i trädgården

Coronasituationen finns runt om oss, överallt och hela tiden. Till och med här på Fotosidan, förstås. Allmänt är det mer och mer hård kritik när det gäller Sveriges sätt att hantera pandemin, man utkräver ansvar, särskilt från regeringen och Stefan Löfvén, men också från Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell – de har gjort fel från början! Fast har vi egentligen gjort så mycket annorlunda än andra länder?

Och visst är överdödligheten beroende på Covid 19, särskilt hos de äldre, förfärligt. Och visst finns det skäl att kritisera vårt hanterande av coronakrisen, men jag tycker samtidigt man ska rikta vreden åt rätt håll. Sveriges hantering av pandemin skiljer sig egentligen inte så väldigt mycket från många andra länders. Skillnaden ligger till stor del i vårt politiska system – vi har inte ministerstyre, till exempel. Sverige har drabbats olika i olika regioner, likaväl som olika länder har drabbats olika mycket. Vårt resande mönster kan vara del av förklaringen här. Överdödligheten hos många av de som är viktiga att skydda, våra äldre, går sannolikt att finna i orsaker till  organisationen hur regioner (landsting) och kommuner fungerar etc. Sen kan man ju också fundera över hur enskilda medborgare hanterar krisen, givet rekommendationer och information.

Sen finns det som bekant -– även om man inte direkt ska utgå från att alla ljuger – minst tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Fast frågan är väl snarare hur man hanterar statistiken. För att en statistisk siffra ska vara intressant jämfört med andra statistiska siffror måste de vara likadana. De måste bestå av samma underlag och vara räknade på samma sätt. Annars blir det meningslöst. Och likaväl som jag kan vara kritisk i skilda stycken när det gäller hur vi hanterat coronakrisen i Sverige kan jag fundera över om alla länder presenterar underlag för siffror i statistiken på exakt samma sätt eller räknar på samma sätt. Så att det inte blir som ”hur många centimeter är 1 liter mjölk”. Och där är vi ute på osäker mark!

Under tiden börjar trädgården prunka. Mer och mer blommor, i rosenhäcken, i perennrabatten, i krukor – allt är på gång. Det är en härlig tid, och jag är väldigt glad att ha trädgården att fullgöra min karantän i. Och då spelar det mindre roll om jag får resa till Norge.

 För det är ju så till slut att jag som enskild person får ta mitt egna ansvar när det gäller att försöka leva så jag inte utsätter mig för virus, för min egen skull där jag ju kvalificerar mig för flera riskgrupper, men också för alla andra.