...och julen varar än till påska! Men det var inte sant...

Nej, det är inte sant, det stämmer inte riktigt. Julen varar så länge julskinkan finns kvar. Och den är slut nu. 

Det var en fin skinka, avlångt rundad, så där som skinkor ska se ut, lite drygt 4 kilo och precis lagom med fett på ovansidan. Den kommer från Skövde där grisarna föds upp väldigt naturligt, gårdsslakteri och allt och den är väldigt god, krymper inte så mycket vid tillagningen och behåller en slags saftig spänst hela julprocessen igenom. 

Tillagad på relativt låg värme under lång tid, till lite knappt 70 grader, i ugnen insvept i aluminiumfolie garanteras också en saftighet som jag gillar. Jag brukar ha lite svårt för de där torra julskinkebitarna mot slutet.

Men nu är alltså dess saga all. Nu kan man inte längre smyga ner i köket och skära några skivor, nån direkt i munnen och nån på vörtbröd med senap, vilket väl är lika bra, även om det är en speciell känsla, liksom känslan av de första, varma bitarna, nästan direkt efter att den tagits ut ugnen efter griljeringen. Till slut fick den göra tjänst som bas i en pyttipanna, och det gjorde den förtjänstfullt. Någon ny blir det inte. Det är inte samma magi.

Fast riktigt slut är inte julen. Granen står kvar, liksom de flesta julprydnaderna, och fortfarande står adventsljusstakarna kvar i fönstren och lyser upp i mörkret.  Det är när man tar ner dem som det brukar kännas mer som en definitiv avslutning. Och dit är det fortfarande ett tag. 

Många av prylarna i granen är alltså souvenirer från resor vi gjort, platser vi besökt, ofta lite speciella grejor (som alltid finns, året om, i souvenirbutikerna). Det här vet jag emellertid  varken vad det är, var vi köpte den eller vad den betyder. Däremot får den hänga med för att jag är så imponerad av hantverket. Det är av allt att döma ett ljus på en grangren, utskuret ur ett helt stycke trä, och med tanke på dess storlek, ungefär 4 cm hög, ett verk som skvallrar om hög hantverksskicklighet, vilket jag uppskattar i alla former. Tålamod och kontroll över vad fingrarna gör, och vassa verktyg, bara det gör det värt att ha den i granen. 

Och så får vi väl hoppas på lite snö, vi får se. På återseende//Göran