Annars en vanlig runda i närområdet

Måste passa på innan det stora höstregnet kommer som dom lovat, ja alltså att ta med kameran på den dagliga rundan. Visst går det att fotografera i regn, och det kan bli väldigt stämningsfullt och fint, men det är inte så kul, och alla kameror pallar ju inte att bli våta.

Så kameran följde med i dag också. Bra höstväder med solglimtar mellan träden, lite krispigt i luften men egentligen inte så kallt. Härligt väder att vara ute i, och det är vackert i skogen nu. Och som vanligt trevligt sällskap.

Olympus OM-D E-M 10 mkII med mZuiko 25mm/f1,8 - en pålitlig följeslagarkombination.

På återseende//Göran

Mera skogsbad

Termen ”skogsbad” vinner alltmer hos mig, ett egentligen rätt underbart sätt att beskriva känslan av att gå ute i skogen, fjärran från det urbana samhället, höra vindens sus i träden, se alla färgerna som det blir alltmer av nu, känna hur det luktar höst ute i markerna och få göra det tillsammans med familjen, dvs hustru och hund. Hunden som vi har är en typisk noshund, hon går med näsan i backen mest hela tiden och hon tycker uppenbarligen att det här med skogspromenader är en bit av himmelriket – så mycket som finns att lukta på längs vägen…

Idag var det ett sånt där underbart höstväder med en sol som sken från en ganska klar himmel, lite kallt och krispigt men klart i luften – en bra dag för skogsbad alltså, eller om man vill vara lite mer prosaisk, skogspromenad.

VI bor ganska nära Tyresta nationalpark, där det finns massor av alternativa promenad- eller vandringsstråk, med närhet till Sörmlandsleden, så vi for dit och som det också visade sig, i gott sällskap av väldigt många andra.  Men svenskarna är ett ute- och skogsmullefolk, inte minst barnfamiljerna, så annat var ju inte att vänta. Och vi fick plats.

Vi valde en slinga att gå som kallas Barnvagnsleden , cirka 5 km, en bra stig med mer av liten skogsvägskaraktär, så det var lättgånget. Leden vindlar sig fram genom skogen, förbi små sjöar och kommer fram vid Tyresta By, med möjlighet till allehanda aktiviteter som korvgrillning, ponnyridning och vanligt fika, dvs om man vill.

Matte och Mystique. Vi möte också ganska många fler hundar.

Det är inte bara lätt att gå, det finns också vackra rastplatser med grillmöjligheter som det är lätt att ta vara på. 

Om någon undrar varför det heter Barnvagnsleden...

Fascinerad av speglingarna i vattnet. 

Det är verkligen balsam för själen att gå här.

Och tecken på naturens kraft. Det här trädet har bokstavligen sprängt stenen det växer på och runt. 

Det blev en härlig promenad. Vi var alla ganska trötta, vi hade pinnat på bra i långa stycken, så det satt bra med en lite försenad lunch när vi kom hem, och så en bastu på det. Och promenaderna har taggats upp minst ett snäpp med sällskap av Mystique. 

På återseende//Göran

Husmanskost, promenad i skogen och så några tankar till om det här med kultur och politikers klåfingrighet

Skogsbad är ett nytt begrepp för en gammal sanning: Det är välgörande att gå i skogen, att lyssna till skogens ljud – vindens sus i träden, fåglarna, prasslet av löv på marken - och känna skogens lukter, känna hur vinden smeker din kind.  Nu är det definitivt höst, det regnar och är uschligt ibland, men så bryter solen igenom och det blir sådär lite kallt men krispigt, med hög och klar luft.

Att gå i skogen är bra ur alla aspekter. Blodtrycket går ner, man blir lugn, har möjlighet att låta tankarna flöda fritt, vilket är bra för kreativiteten och själen i sig; och det är faktiskt en vanlig ordination för människor med stressproblematik.

Med den nya familjemedlemmen blir det minst en – ofta fler – promenader i skogen. Vi har en liten sjö alldeles där jag bor, och det är precis lagom att gå runt den. Och det blir aldrig tråkigt, även om vi går samma runda varje dag finns det alltid nåt nytt att upptäcka. Jag mår bra av det. Och jag har ett gott sällskap.

Jag har märkt att det finns mycket i vår gamla husmanskost, ofta enkelt men väldigt gott, till dels säsongsanpassat. Så idag gjorde jag kålpudding. Lite tidsödande, men enkelt; strimlad kål som man fräser några minuter, en köttfärsblandning med bl a lök, fond och grädde, lite salt och peppar och så varvar man kålen och köttfärsen, in i ugnen och så är det klart. Och så gott!

Det blev väldigt bra, faktiskt gjorde jag två stycken, och det var nog bäst, den gick väldigt lätt att äta.

Sen hittade jag en intervju med Bengt Göransson, socialdemokratisk kultur- och utbildningsminister 1982-1991, i Sundsvalls Tidning från mitten av augusti i år, där han utvecklade tankar på kulturen i samhället. Han sa bland annat: ” Vi har ett kulturborgarråd i Stockholm som säger att "kulturarbetarna måste veta vad som förväntas av dem". Så sa man i det gamla Sovjet. Kulturborgarrådet är inte kommunist, men hon är ett offer för beställar-utförarmodellen. Stockholms kulturpolitik går mot en katastrof när politikerna ska gå in och precisera vad var och en ska göra.”

Läs gärna artikeln här.

Och som en vis man sa: Kulturen kan bidra till att stärka demokratin. Men bara om den inte får det till uppgift.

Under tiden får vi bada skogsbad och äta gott, gärna husmanskost.

På återseende//Göran

Hur mycket ska politiker lägga sig i konsten?

Jag har tidigare uttryckt min rädsla för att konsten alltmer blir styrd av politikers krav och värderingar, och exemplifierat med vad jag har tagit del i media; Järfälla som rensar ut politiskt anstötlig konst*, Sölvesborg som väldigt tydligt går ut med vad slags konst som ska vara godkänd och Nacka kommuns råd och anvisningar hur graffitikonstnärerna skulle måla i den Wall Street Festival man anordnade på sensommaren.

Min tes är att konsten och kulturen, och här inkluderar jag fotograferandet, ska stå fri från politikers tyckande och värderande, minst alltså ”armlängds avstånd”. Konsten ska vara fri, rebellisk, nyskapande, djärv, gränsöverskridande, kritisk. Den ska inte ”godkännas” ur några rådande politiska perspektiv! Det är då vi hamnar i situationer som vi kunnat se tidigare, det forna östblockets syn på godkänd konst (och musik och kultur) och hur man betraktade konst från de styrandes håll under krigsårens Tyskland på 30- och 40-talet (hur bl a Joseph Goebbels med naturvetenskapligt biologiska begrepp argumenterade för att stöta bort degenerativa strömningar inom konsten för att rena det tyska kulturarvet) etc etc. Vi ser det nu i Mellaneuropa, fr a Ungern och Polen, vi har sett det annars också.

Och idag läser jag på DN Debatt om Nacka Kommun, igen, ett inlägg som berättar om hur Nacka Kommuns stadskreatör formulerar en önskan om att ändra ”konstens DNA-kod” – konst som står för ”rebelliskt, ilska, aggressivitet, protest, subkultur etc” ska ersättas med ett ”nytt DNA” som står för exempelvis ”mästerligt, visdom, klokskap, det goda samhället, tillit, fredligt, mjukt etc”. Man upplever i inlägget att synen att vissa konstnärliga uttryck skulle ha en degenerativ inverkan på vår kultur är bisarr, historielös och skrämmande, och att vår tids kulturbyråkrater lånar sig till uttryck som närmast hör hemma i ett av 1900-talets mörkare decennier är närmast chockerande. Jag instämmer.

I mina ögon är det här inte partipolitik det handlar om. Det är inte heller ”vänster” eller ”höger”. Och jag försvarar inte här någon politisk riktning. Det verkar mer vara en önskan om kontroll, som man tydligt kan se i stater som är eller försöker bli totalitära. Nåde oss om det här får fortsätta stå oemotsagt!

Så jag avslutar med en totalt opolitisk bild, kanske inte så djärv eller rebellisk, men fri!

På återseende//Göran

 *Förutom det tidigare beskrivna konstverket med träreliefen som var en hommage till Amelin och berörde arbetarrörelsen har man i Järfälla stoppat undan en beställd metallskulptur, en sjöstjärna som dels aldrig sattes upp, dels målades om från röd till gul – röd stjärna symboliserar kommunism…