Hur mycket ska politiker lägga sig i konsten?
Jag har tidigare uttryckt min rädsla för att konsten alltmer blir styrd av politikers krav och värderingar, och exemplifierat med vad jag har tagit del i media; Järfälla som rensar ut politiskt anstötlig konst*, Sölvesborg som väldigt tydligt går ut med vad slags konst som ska vara godkänd och Nacka kommuns råd och anvisningar hur graffitikonstnärerna skulle måla i den Wall Street Festival man anordnade på sensommaren.
Min tes är att konsten och kulturen, och här inkluderar jag fotograferandet, ska stå fri från politikers tyckande och värderande, minst alltså ”armlängds avstånd”. Konsten ska vara fri, rebellisk, nyskapande, djärv, gränsöverskridande, kritisk. Den ska inte ”godkännas” ur några rådande politiska perspektiv! Det är då vi hamnar i situationer som vi kunnat se tidigare, det forna östblockets syn på godkänd konst (och musik och kultur) och hur man betraktade konst från de styrandes håll under krigsårens Tyskland på 30- och 40-talet (hur bl a Joseph Goebbels med naturvetenskapligt biologiska begrepp argumenterade för att stöta bort degenerativa strömningar inom konsten för att rena det tyska kulturarvet) etc etc. Vi ser det nu i Mellaneuropa, fr a Ungern och Polen, vi har sett det annars också.
Och idag läser jag på DN Debatt om Nacka Kommun, igen, ett inlägg som berättar om hur Nacka Kommuns stadskreatör formulerar en önskan om att ändra ”konstens DNA-kod” – konst som står för ”rebelliskt, ilska, aggressivitet, protest, subkultur etc” ska ersättas med ett ”nytt DNA” som står för exempelvis ”mästerligt, visdom, klokskap, det goda samhället, tillit, fredligt, mjukt etc”. Man upplever i inlägget att synen att vissa konstnärliga uttryck skulle ha en degenerativ inverkan på vår kultur är bisarr, historielös och skrämmande, och att vår tids kulturbyråkrater lånar sig till uttryck som närmast hör hemma i ett av 1900-talets mörkare decennier är närmast chockerande. Jag instämmer.
I mina ögon är det här inte partipolitik det handlar om. Det är inte heller ”vänster” eller ”höger”. Och jag försvarar inte här någon politisk riktning. Det verkar mer vara en önskan om kontroll, som man tydligt kan se i stater som är eller försöker bli totalitära. Nåde oss om det här får fortsätta stå oemotsagt!
Så jag avslutar med en totalt opolitisk bild, kanske inte så djärv eller rebellisk, men fri!
På återseende//Göran
*Förutom det tidigare beskrivna konstverket med träreliefen som var en hommage till Amelin och berörde arbetarrörelsen har man i Järfälla stoppat undan en beställd metallskulptur, en sjöstjärna som dels aldrig sattes upp, dels målades om från röd till gul – röd stjärna symboliserar kommunism…
Men visst är hon lite fotogenisk, så där..😉.
//GöranR
Däremot kan jag väl tycka, ursäkta, att man som kommun kan välja litet vad som passar i en lokal där alla invånare skall känna sig bekväma!
Det e annat i en konsthall! Där e det frivilligt att gå in! Där kan konsten få frodas fritt! Utan DNA! :)
/B
Men när politiker, eller andra företrädare för det allmänna, ger uttryck för att vilja styra konstens, eller kulturens (musik, teater etc) inriktning på ett mer övergripande och generellt plan så att det ska passa in i en korrekt kontext känns det inte bra.
Konsten i sig ska vara fri från all påverkan. Vad vi sen föredrar och vill ha och köper eller vill/kan se i en konsthall är en annan sak, oavsett om vi är privatpersoner eller myndigheter/motsvarande.
//GöranR
Det är ju faktiskt så att konsten är till 100% fri i Sverige – precis som det anstår ett västerländskt rättssamhälle och en fri demokrati. Det står konstnärerna fritt att göra exakt vad dom vill – om dom finansierar sin verksamhet själva. Ingen lägger sig i deras produktion. Det du antagligen menar är att konstnärerna skall vara fullständigt fria i sitt utövande, medan dom förbrukar allmänna medel. Det är här som diskussionen börjar: Den som pröjsar har nog rätt att komma med synpunkter på vad pengarna används till. Det anses man ha i en rättsstat. Här börjar alltså den politiska diskussionen och den politiska processen om formerna för konsten. Majoritetsbeslut tas i vanlig demokratisk ordning.
I det forna östblocket och i Tyskland under 1930-talet, kunde konstnärerna till skillnad från i Sverige av i dag, inte producera viss slags konst – vare sig dom betalade själva eller inte. Då hamnade dom i finkan. Det är skillnad det! Din jämförelse saknar relevans.
//GöranR
Det är den här typen av beslut som öppnar dörrarna för politisk konst. Alltså ”rätt” politisk konst. Så där som man gjorde i Sovjet. Eller Kina. Eller i Nordkorea. Eller i trettiotalets Tyskland.
Tack för din kommentar.
//GöranR
Det kan vara men är nog oftast inte ett medel att påverka, och det är nog där makthavarna ser ett hot. "Den här konsten tycker inte som jag, så den är farlig." I det läget har armlängds avstånd krympt ordentligt och vi medborgare borde reagera; Vår företrädare i makthuset har blivit skrämd -vad är det för ynkling vi har?
Kulturyttringar, som "mods" på 60-talet, kan ju också ses ur ett konstnärligt perspektiv. Så din opolitiska bild på den brittiska vespaägaren måste jag nog ändå anse vara lite politisk :)
Ha det gott! /Thomas
Och modset kan nog vara lite politiskt - "Till skillnad från brittiska mods, som var apolitiska och nästan uteslutande arbetarklass hade svenska mods en tydlig vänster- och medelklassprofil" (Wikipedia), men jag tror inte att hon bryr sig så mycket, bara hon får komma ut på långa promenader i skogen och mat och godis och så 😁.
Tack för kommentaren.//GöranR
Klapp!
//GöranR
Men visst, jag kan ha fel. I så fall gäller min grundtes - politiker ska inte lägga sig i konstens uttryck!
//GöranR