Och solens ljus och skogens sus och vågens sorl bland viden...

Våra bedömningar görs utifrån den egna situationen, alla våra tillgångar vägs ju utifrån våra särskilda behov.

Jag har behov av att kunna komma ut i lite vildare mark, lite mer naturliknande områden ganska snabbt, dvs ha natur i hyfsad närhet av där jag bor, av flera anledningar. Dels tycker jag om att gå i skog och mark när jag är ute och går, eller promenerar (i tidigare skeden av mitt liv har jag sprungit mycket, och gått med stavar – samma behov), men nu har det behovet blivit än starkare i och med det (inte längre så) nya husdjuret. Det är skillnad på att rasta M på trottoarer jämfört med att gå en skogspromenad. Det är nånting med alla dofter, alla färger och former, allt man hör av fågelsång etc som gör skillnad, stillheten. Och jag inbillar mig att hunden tycker likadant. I skogen kan hon gå lös, hon har inte visat något jaktbeteende utan snarare tvärtom, hon är mer för att nosa omkring och "läsa" sina nyheter, vilket hon verkar gilla väldigt mycket.

Dessutom finns det ett lugn i skogen som är läkande, det ger utrymme för tankar, trots många intryck blir man inte distraherad, märkligt nog. Och så får man se sig för där man går, akta på rötter och stenar – det känns som sinnena skärps.

Så ibland kan jag känna mig priviligierad, dvs när jag tänker på det, för där jag bor har jag verkligen skogen runt knuten, ett par minuters gångväg, med sjöar, gångvägar och mystiska stigar som tar av från gångvägarna och slingrar sig in i skogen… Och ändå lätt att ta sig in till stan och "civilisationen", om man nu skulle vilja.

Vi passade på att gå ut en sväng i skogen mellan regnskurarna idag, Mystique och jag, dvs som vi brukar göra varje dag. Men idag hade jag med mig kameran. Jag har inte alltid det, men då och då tar jag med den, med lite olika objektiv, för att pröva olika fotosituationer.

Olympus OM-D E-M 1 mkII med mZuiko 12-100/4

På återseende//Göran

Blommor och bär och vildbin, eller humlor?

Vid den här tiden året brukar jag alltid ha tagit en massa trädgårdsbilder. Det har blivit mindre i år. Möjligen på grund av att det varit en sådan underlig sommar för trädgården, perennerna har varit sena, eller tidiga, i sin blomning så jag har aldrig riktigt kommit till skott. Med fotograferandet alltså. Sen har jag i och för sig fått flera motiv att välja på, inte minst det nya husdjuret.

Så idag, när jag väntade på att grillen skulle ta sig, det hade ännu inte börjat regna och hunden låg och sov, tittade jag mig runt bland blommorna, buskarna och bären och fann att det faktiskt fanns motiv. Och även om man tidigare fotograferat sin trädgård i övermått, så visade sig det finnas ytterligare saker att dokumentera. Andra vinklar, nya blommor etc.

Naturens egna symmetri, alltid lika gåtfull och tankeväckande.

Bolltistlarna är sena i år. Så här dags borde de vara fullt utslagna.

Men de amerikanska blåbären är på gång.

Och anisisop är humlemagneter, eller är det vildbin? Också för fjärilar, även om det inte blev nån idag. Fjärilsbusken som var så populär förra året står fortfarande ensam. 

Inte bara humlor. Steklarna vill också ha. Inuti en lilja. 

På återseende//Göran

En promenad i parken - längs Årstaviken

Idag utökade vi våra promenadstråk, Mystique och jag. Vi tog bilen till stan, till Södermalm och knallade längs norra stranden av Årstaviken, från Eriksdal till Tanto och tillbaka.

Vi var inte ensamma, det var en livlig trafik längs hela vägen, inte minst med cyklar som frejdigt sicksackade och, trots skyltar som manade just cyklister till försiktighet och hänsyn, körde slalom mellan barnvagnar, gående och joggare och andra ekipage, många andra hundar. Och solen sken från en himmel med lätta sommarmoln, åtminstone i början, och det var varmt och skönt. Mot slutet hopade sig emellertid molnen och det började till och med regna.

Vi gick i vår egen takt, det var en ju alldeles ny väg att gå för hunden, mycket att nosa på, många nya dofter, särskilt för en hund som M som går med näsan i marken mest hela tiden och läser av vad som har hänt, vilka som varit där förut etc.

Det märktes att sommaren och därmed turistsäsongen börjar lida mot sitt slut, många av kioskerna var stängda längs vägen och bara de större restaurangerna var öppna, plus glasskiosken vid Tanto förstås.

Det är vackert i Stockholm, grönt och lummigt och med glittrande vågor som tittar fram mellan träden, till och med mitt inne i stan som ju detta är. Och alla koloniträdgårdar längs vägen, prunkande av alla sorters blommor och broarna som spänner djärva bågar över viken.

Det fanns mycket att titta på också längs vägen, inte bara att nosa på. Och kul att se nåt nytt, även om det är lite bökigt att behöva ta bilen.

På återseende//Göran

Det finns bara en sanning! Eller?

Det finns universella sanningar, även inom fotografin. Endast en kan ha rätt, ty så är det!

Jag har i detta funderat över några vanliga fotografiska diskussioner;

RAW – Jpeg: Om man fotograferar i RAW är man en riktig fotograf. Då bestämmer man själv, man låter inte japanska ingenjörer avgöra bildens inställningar från början. Och dessutom har man ju så mycket mer information att handskas med. Samtidigt manipulerar man när man drar i spakarna i Photoshop; Jpeg är ärligare, mer direkt ut ur kameran. 

Analogt – digitalt: Att fotografera analogt, med film, istället för digitalt gör bara de allra främsta, de som kan fotografins innersta väsen och det här med inställningar och exponeringsparametrar. Det digitala är för enkelt, då kan ju alla få en bra bild utan att egentligen veta hur man gör. Och man har i det analoga läget kontroll över hela processen, från ax till limpa liksom, särskilt om man framkallar och kopierar själv. Att det digitala fotograferandet kräver samma kunskaper rent fotograferingsmässigt som hos den analoga kameran tänker man inte på. Och att det, oavsett hur man fotograferar så är det bilden som spelar roll…. 

Färg – svartvitt: Färg är distraktion. Monokromt är avskalat, tydligare och mer konstnärligt, se bara på de gamla, stora mästarna som ju fotograferade i svartvitt. Men man ser ju världen i färg, de flesta av oss i alla fall, det kan bli större dynamik med färgbilder, eller var det svartvita bilder…? 

Sensorstorlek; Småbildsformat/FF – APSC - m43 – medium(mellan)format(?): Ju större desto bättre, vilket säger sig självt. Det är alltid så. Ju mer ljus som kan släppas in mot sensorn, ju fler pixlar får plats på sensorn desto bättre blir ju bilden, förstås. För att inte tala om skärpedjupet. Att sedan skärpedjupet ibland blir så besvärande kort eller tunt att man måste blända ner för att inte bilden ska bli konstig och man ska kunna få skärpan någorlunda rätt… Just nu är FF det som gäller, diskussionerna går i riktningen att de mindre sensorformaten kommer att fasas ut. Mediumformatet är man mer osäker om. 

Leica!: Det finns av diskussionerna att döma två sorters fotografer; de som har Leica och de som önskar att de hade den. Leica är ojämförlig, Leica tål å andra sidan inga jämförelser och kostar upp till tre gånger så mycket som andra kameror som presterar lika bra. Men så är det det här med känslan då, och då kan det bli fattbart, om än på en annan nivå. 

Mobilkamera – ”riktig” kamera: Mobilkameran är ingen riktig kamera, tankar och tyckanden lever kvar i att den är ett extra, inte särskilt bra tillbehör till en telefon. Att sedan ”alla” använder den att fotografera med och inte sällan tar så bra bilder att de inte går att skilja ut från andra bilder är försumbart i diskussionen. Att använda mobilkameran trivialiserar fotografin, och varför har man då den stora och tunga ”riktiga” kameran? 

SOOC – ”manipulation”: SOOC kan här uttydas Straight Out Of Camera, dvs bilden är inte manipulerad i något datorprogram utan alla inställningar som behövs är gjorda i fotograferingsögonblicket. Bilden är därför "renare" och "sannare" än om man kört den i Ps eller Lightroom eller liknande. Diskussionen sammanfaller inte sällan med RAW-Jpeg varianten ovan, men då åt andra hållet så att säga.

Sen finns det fler typiska diskussioner: Gatu/natur/djurfoto – uppställda regler där bilden inte räknas om den inte följer uppställt regelverk, oavsett hur bra den är, Dogma där bilden blir underordnad om man följt dogmatiken eller ej plus förstås den gamla antagonismen mellan Nikon och Canon och Canikon relativt alla andra märken… Det finns säkert fler.

Bilden från fotofika på Tårtan.

Jag har börjat fundera över var bilden har tagit vägen i alla dessa diskussioner. Gör man nämligen fel i någon diskussion ovan, det kvittar vilken sida man hamnar på, så spelar det ingen roll hur bilden blev, i någons ögon är den ändå FEL!

Och det finns i alla diskussioner alltid någon profet som missionerar, i alla läger; där det egna budskapet blir viktigast, det egna sättet att fotografera på mer konstnärligt, där allt annat än den egna uppfattningen är skit – den som inte gör som jag gör fel, oavsett!

Vi människor har ju en tendens att dikotomisera diskussioner, det tycks ju bli enklare så. Men även om vi strävar efter enkelhet och klarhet – typ Oscar Wilde som lär ha sagt: -Min smak är mycket enkel, endast det bästa är gott nog – så kvarstår ju att det finns en massa fotograferande människor som både använder svartvitt och färg, som struntar i dogmatiska regler, fotograferar med mobilen och kompaktkameror med små sensorer och hanterar sina bilder i datorn oavsett om det är RAW eller Jpeg och ibland bara för att det är skoj fotograferar analogt med gamla kameror och objektiv och framkallar själv. Och det blir oftast bra, i någon mån och för någon. Och till slut är det ju ändå bilden som är viktigast, inte verktyget, eller hur den kom till.

De här diskussionerna skulle kunna vara positiva, klargörande och informativa och kanske till och med underhållande om det inte vore för den oförsonlighet som ofta finns med i bilden. Men, det blir ju gärna så när man diskuterar på nätet, där man är anonym, där man inte ser varandra och sitter trygg bakom sin egna dator.

Så man kan se det här inlägget som ett slag för IRL, In Real Life, och i förlängningen alltså fotofika av alla de slag. Där sitter man öga mot öga i verkligheten och diskuterar. Det är mycket trevligare så.

På återseende//Göran

Med både kamera och hund på promenaden

Tyresöreservatet och Tyresta flikar in sig i utkanterna av där jag bor, med skog och små sjöar, och massor med stigar och gångvägar som är som gjorda för hundpromenader. Och det är mycket hundar här, man möter alltid flera stycken bär vi är ute. Mystique far med nosen i backen fram och tillbaka på stigen, det verkar som det finns mycket att ”läsa” för den som kan, mycket intressant som hänt sen sist.  

Vår nya familjemedlem, labradoodletiken Mystique, är inte så ny längre, det är 2 månader i dagarna och det känns mycket längre. Rutinerna börjar falla på plats också och det förefaller som om hon inte bara funnit sig tillrätta i sin alltså förhållandevis nya tillvaro utan också trivs bra. Men det är klart, det är bra väder, hon är ute mycket och får så mycket mat, motion och kärlek som hon vill ha. Och det är kul, det är väldigt trevligt med sånt här sällskap, särskilt som hon är så lättsam att ha att göra med. Men det ska ju vara så med den rasen.

Och jag kommer ut mycket också, vilket jag vill och behöver. Nu finns också det här drivet på ett annat sätt, så nu blir det av.

Jag kom på häromdan att jag inte haft så mycket kamera med mig på våra promenader. Det borde ju annars vara ett gyllene tillfälle, och jag brukar alltid annars ha det.

Så jag tog med mig kameran idag, och kommer säkert att göra det mer och mer.

På återseende//Göran