Stunder i livet

Det finns en scen i Monty Pythons film Meningen med Livet, jag tror att det är direkt efter att Mr Kreosot har exploderat av sitt måttlösa ätande, där servitören (Eric Idle) vill visa sin mening med livet. Med slängen (servitörens handduk) över armen tar han oss, betraktaren, med på en vindlande promenad, genom små byar, på stigar och över hagar och fält, en lång promenad, tills han kommer fram till en liten stuga. Där hejdar han sig, börjar harkla och humma, tydligt besvärad och generad, som om hans mening med livet var för litet och obetydligt, att det inte duger och att vi inte ska fatta, att han lett oss hit i onödan. Och så med ett ”fuck off” vänder han på klacken och går.

Men det var hans syn på det här med meningen med livet, och tanken blir ju att ingenting kan vara för litet eller obetydligt för att ändå betyda mycket för oss, även om alla andra inte förstår att uppskatta…

Och då blir frågan om vi själva förstår att se och uppskatta de här små, kanske obetydliga, stunderna i livet som vi får.

Jag kom att tänka på detta när jag nu satt på altanen. Jag hade skyfflat undan en stor hög med grus som legat på gräsmattan efter en plantering av en plymspirea och hittat ett ställe där jag kunde dumpa den. Jag kände mig nöjd, med ett stort glas vatten och kunde unna mig en liten cigarill. Hunden hade gått med och ”hjälpt” mig, okopplad i trädgården, och låg nu bredvid och kollade läget. Molnen drog över himlen och släppte då och då fram lite sol, det rasslade i löven i vinden och några fåglar (koltrasten?) kunde fortfarande höras.

Det här var en sådan där stund, en sån stund som i sin relativa obetydlighet (och en ganska platt bild) är värd att tas tillvara, ett kort ögonblick av ro, gemenskap och tillfredsställelse, när man mår bra. Typ meningen med livet.

På återseende//Göran

Vad är det med det här med fotofika?

Jag introducerades för fotofika för flera år sedan då jag noterade i en blogg att man med Affe skulle samlas för fotofika på ett kafé nere på Hornstull i Stockholm. Jag var ny som bloggare då och kände ingen av de övriga och visste inte vad fotofika var. Men det lät intressant och jag gick dit och fann en samling trevliga gubbar som alla var duktiga och hängivna fotografer och där samtalet rörde sig mellan NIK Collection och avancerade politiska samhällsanalyser. En ny värld på nåt sätt. Och sen rullade det på, jag deltog flera gånger, jag började besöka Tårtan och lärde känna ytterligare fotograferande personer och så har det varit nu i flera år. Och Dagnyfikat i Uppsala, Viksängen i Sötälje, Korsheden…

Det är en alldeles speciell institution, det här med fotofika. Det handlar om något till synes så banalt som att man sitter och pratar med varandra i det verkliga livet, företrädesvis på ett kafé, där man diskuterar olika aspekter på fotografi, man känner på alldeles verkliga kameror och objektiv och allsköns andra fotografiska prylar under det att man dricker kaffe och äter bullar/motsvarande.

Men det är inte banalt. Möjligen är det inte så väldigt vanligt att man samlas på det här sättet när vi nu kan kommunicera på andra, lättare(?) sätt via vår utvecklade teknologi, så bara ur den aspekten är det märkligt. Och att sitta mitt emot varandra och anmäla avvikande åsikter men göra det i realtid och i verkligheten, notera skiftningar i ansiktsuttryck och kroppshållning, välja ord och hur man uttrycker sig utan att såra eller vara oförskämd men ändå hävda sin egen mening – håller vi på att tappa den kompetensen när vi mer eller mindre anonymt kan säga vad vi vill och hur vi vill på nätet?

Här samlas alltså människor från skilda hörn i samhället, alla med olika bakgrund och ställning, olika kunskaper och erfarenheter både när det gäller livet och fotograferandet, och det vi har gemensamt, som något slags alibi för att träffas, är intresset för fotografi. För diskussionerna blir inte alltid bara om det fotografiska – detta att mötas med skilda förutsättningar och erfarenheter och dryfta allmängiltiga problem och händelser ur så många skilda synvinklar ger så mycket större perspektiv. Precis som i bastun saknas epåletter och gradbeteckningar, det kvittar vem du är och varifrån du kommer, det är inte det som räknas. Det som räknas är att du fotograferar och tar fotograferandet, och därmed livet, på allvar. I den här brokigheten finns en generositet som jag tror åtminstone delvis grundar sig i en ödmjukhet inför tillvaron och varat, en värme ur ett allmänmänskligt perspektiv som jag inte upplevt alltför ofta annars (utom i musiken).

Som fotografer, eller fotograferande personer är vi ofta(st) betraktare. Här är vi också deltagare. Och då finns inget som är för högt eller för lågt för att diskutera.

Det finns fotoklubbar förstås. Och de är viktiga. Men jag tror att avsaknaden av struktur kan vara viktig ibland, att mer eller mindre förutsättningslöst sätta sig ner och se hur samtalet undan för undan och växer fram, ad hoc liksom, hur olika trådar tas upp och följs för att sen deviera och bli nya ämnen som i sin tur leder in på ytterligare saker att prata om.

Och åtminstone för mig är det så inspirerande att vara med om sådant här. Det finns alltid nåt man lär sig, något som man inte hört förut, nån ny sida av saken man inte tänkt på. Jag menar, jag har till och med varit nära att börja fota analogt och svartvitt, igen, och kanske till och med att skaffa en obsolet Leica!?! Fast, nej, det finns gränser, och en verklighet även om man dras med i stunden.

Nå, som jag sagt tidigare; det spelar ingen roll om livet ter sig svartvitt och dystert. Efter fotofika ser man alltid tillvaron i ljusare färger, även om kontrasten kan vara stor ibland.

På återseende//Göran

Tänk vad mycket man kan prata om på en fotofika

Second Hand i Viksängen, Sötälje, en vanlig onsdag. Stor uppslutning, nya trevliga bekantskaper. Egentligen var det väl tänkt att bli en mätsökarträff, med den nygamla Bessan i blickfånget, och det blev det också, men som vanligt också en prestigelös och varmt glädjefylld diskussion om allt möjligt, där ändå det blev en lite slagsida åt hundhållet – direkt expertis fanns tillgänglig inom ramen för gruppen inte minst!

Med Voigländer Bessa R2 i blickfånget var det ja. 

 På vägen dit for jag genom Södertörn, ett blomstrande och frodigt landskap som trots den relativa närheten till storstaden direkt tar en ut på landet.

 Och som sagt – diskussionen om människans bästa vän har inga gränser. Trygg och säker, men förstås mitt i vägen för alla, för kontrollens skull....

Och när man säger ”ordet” (vad var det nu igen Dan?) blir det gärna bra, på nåt sätt.

Fotofika är bra för själen!

På återseende//Göran

Om att ha hund - tankar som nybliven hundägare

Man ska fundera över om man ska skaffa hund om man:

• Är morgontrött

Jag är kvällsmänniska. Det betyder att jag gärna sover länge på morgnarna. Men nu hampar det sig så, att min fru gärna tar ut M på en tidig och snabb skvättpromenad. Och hinner hon inte det ligger hunden kvar och väntar på mig. Fungerar faktiskt.

• Inte vill ha hundhår överallt, speciellt i soffan

Just den här rasen, Australian Multigenetic Labradoodle, fäller inte. Möjligen lossnar det lite tunt hår i samband med borstning. Baksidan är att hon måste klippas regelbundet, åtminstone ett par gånger per år. Och det är inte gratis.

Jag har haft hund som fäller. Det är inte kul! Vi funderade då en period allvarligt på att sluta dammsuga och gå barfota nån vecka, för att få en sammanhängande, tjock och tät tovad matta… Och jag hittar fortfarande hundhår i filtar från den tiden.

• Jobbar mycket och inte är hemma på dagarna

Jag har lämnat större delen av arbetslivet bakom mig. Jag är hemma hela dagarna i stort sett. Enstaka ärenden fungerar, M klarar lätt att vara ensam hemma ett par timmar. Å andra sidan blir jag nästan nersprungen när jag kommer hem, glädjen över att husse är hemma är monumental, vilket i sig är en egoboost. Så går vi ut på gräsmattan och leker lite och oxytocinet svämmar över. Men hundar ska helst inte vara ensamma.

Sen när hösten kommer och jag börjar jobba igen rör det sig om en dag i veckan och då har vi skaffat hundvakt. Inte billigt det heller, men vill man ha kvalitet så…

Samma gäller resor. Man ska vara klar över att man ska ha någon bra stans att lämna hunden om man åker bort. Hundhotell – tja jag vet inte, det bästa är ju om man känner någon privat som hunden kan vara hos.

• Egentligen är lat

En hund kräver uppmärksamhet och aktivitet. Jag är i grunden lat. Men, jag gillar att vara ute, och behöver en trigger för att komma ut. M är en bra sådan trigger, det blir åtminstone en längre promenad per dag, och sen är ju hon så rolig att vara med, att träna lite vardagsträning med och leka med. Och sen börjar hon mer och mer bli ett fotomotiv.

• Inte vill städa jämt eller har ett utpräglat ordningssinne

Även om hunden inte fäller blir det lämningar. Grus och gräs dras ofrånkomligen in och det blir lätt lite hundmatslukt i köket. Det är alltid en pöl med vatten runt vattenskålen. Men kärleken övervinner allt, till och med min fru har rundat hörnena en hel del när det gäller vad vi står ut med städningsmässigt.

• Bor mitt i stan

Bara asfaltspromenader är inte ett värdigt hundliv. En hund behöver ytor, gräs och liknande för att kunna springa. Nu har M en trädgård att springa i, och eftersom vi bor tämligen långt ut från stan finns både skog och stora ängar i hyfsad närhet när trädgården inte räcker till.

Sen ska man komma ihåg att det är ett längre projekt än vad man tror. En hund lever i snitt 10–12 år, inte sällan längre. Och man ska vara med hela tiden. Så man får tänka igenom det här med hund ordentligt.

Med detta sagt, och givet kort observationstid – en månad nu, men det känns som mycket, mycket längre - fungerar det. Det är mycket glädje, och vi går och skaver mot varandra ur vardagsvanesyn punkt och hittar förhoppningsvis mer och mer en vardagslunk som passar oss alla i hushållet.

Och det är en utmaning. Utmaningar lär vara bra, har jag läst nånstans...

På återseende//Göran