Höstlov. Och korta dagar är OK bara det är varma kvällar.

Höstlov? Eller semester? Känner mig lite som Pippi Långstrump. Hon hade ju inga skollov för hon gick ju inte i skolan. Så hon var ju lite avundsjuk på de andra barnen, som ju fick skollov…

Men bortsett från avundsjuka då – jag har ju ingen ordnad semester längre. Och jag är inte bitter. Eller avundsjuk. Det är faktiskt rätt skönt att kunna bestämma själv.

Och vid den här tiden brukar vi åka ner till Spanien några veckor.

Nu är det ju inte mycket av höstrusk i Sverige, som det brukar vara och kan vara, men det är skönt ändå att åter uppleva sommaren, med varmt i luften och i havet, där man klarar sig med kortärmat och shorts och kvällarna fortfarande är ljumma, om än mörka. Och man badar gärna, är det uppemot 24 grader i vattnet och solen skiner är det inte så heroiskt.

Olympus OM-D EM-10 mk II med mZuiko 17mm/1,8. 0,4 sek vid f/1,8 handhållet.

Kom sent hit igår kväll. Makan var redan här och hade förberett. Men innan jag gick till sängs var det så ljuvligt att sitta ute på terrassen med en kopp te och lite ost och oliver och titta på himlen och stjärnorna. Lite lustigt – just att komma iväg bjuder alltid lite motstånd. Men när man väl är här känns det väldigt självklart. Och väldigt avkopplande.

Idag lite planlöst omkringströvande på stan för att säga hej och göra lite ärenden.

Stan – Torrevieja – på Costa Blanca är byggd på en gammal fiskeby. I området finns en stor salttillverkning, men inga andra industrier. Området mellan saltsjöarna och havet bildar liksom ett mikroklimat med väldigt ren luft. På 90-talet byggdes det mycket och Torrevieja blev en resort till främst inlandsspanjorerna som kommer hit till havet på sina ledigheter och helger. Det finns rester av den gamla byn lite här och där.

På återseende//Göran

Jag har gått kurs på Fotografiska och känner mig som en ny människa/fotograf

Jag tycker om att ta porträtt, helst och egentligen ögonblicksbilderporträtt (snapshot portraits). Men, i detta vill jag gärna lära mig mer om att ta vanliga och ”riktiga” porträtt och göra dem bättre. Ofta blir det annars att man tar sina bilder lite rakt upp och ner, och sen blir det ingenting märkvärdigt, ofta lite platt, sådär.

Så när jag satt och bläddrade på Fotografiskas hemsida och hamnade i Fotografiska Akademien, dvs kursverksamheten man har på Fotografiska hittade jag en kurs i porträttfotograf som passade min almanacka.

Sagt och gjort. Förra helgen alltså, mer av en workshop fredag kväll och hela lördagen respektive söndagen. Kursledare Knut Koivisto, vilket väl inte kräver någon ytterligare presentation – en porträttfotoprofil av högsta rang, utomordentligt kunnig och kompetent, och med mycket att dela med sig av. Vilket han också gjorde!

Det blev minst sagt intensivt, med hemövningar redan från första dagen. Nu så här några dagar efteråt fortfarande fullstoppad med information och intryck, och jag börjar mer och mer tro på Knut Koivisto när han varnade för att det kommer att kunna ta lång tid att smälta allt.

Framförallt blev det väldigt mycket diskussion om bilden och förhållningssätt. Befriande fritt från allt för mycket tekniska detaljer och lösningar, inga egentliga eller enkla tips eller tricks. Det blev jobbigare på så sätt, men också väldigt mycket intressantare och roligare.

Vi hade förstås vår lokal inne på Fotografiska, med alla tekniska hjälpmedel, men vi var också utomhus och letade ljus och platser. 

Och så fikade vi uppe i kaféet. Den närmast obligatoriska bilden ut genom panoramafönstren...

 Lite ljussättningsdiskussioner mot slutet. 

Möjligen blir jag bättre på det här med porträttfotografi, förutsättningarna finns. Men, först en mognadsprocess alltså. I alla händelser och helt oavsett; en väldigt bra kurs att gå. Jag känner mig som en delvis annan människa nu.

På återseende//Göran

Om antropomorfism. Och porträtt på kattjävlar.

Djur kan inte tala. Men vi människor vill gärna försöka läsa in tankar, känslor och meddelanden i djurens beteende.

Fast i stället för att förstå djurets känslor projicerar vi människotankar och känslor på dem. Historien är full av det här med förmänskligande av djur, antropomorfism. Se bara på våra folksagor som ofta använde djur som allegorier, och vi ska väl inte bara tala om Disney. Ta sen alla berättelser om människor som försöker leva som djur, dvs enligt djurens villkor, för att de inte klarar av det mänskliga samhället, som Treadwell, The Grizzly Man, mannen som trodde att han kunde leva bland björnar i Alaska, tills de åt upp honom, eller hur man försöker, på riktigt, domesticera djur som med schimpansbebisen i dokumentären ”Projekt Nim” som man försökte uppfostra som människa. Det gick naturligtvis åt pipsvängen. Och det finns så många andra exempel.

Samtidigt är det ironiskt att vi tillskriver djuren mänskliga sysslor och beteenden. På nåt sätt sätter vi ju då in dem i det begränsande ekorrhjul som är den mänskliga tillvaron, samtidigt som det är det djuriska vi beundrar djuren för.

Djuret gör vad djur gör. Lyder instinkter. Det är människorna som har svårare att fatta.

Frågan är varför vi gör så, då. En strävan mot det rena, det ursprungliga, en tanke om frigörande från civilisationens ok…

Så vad vill Stalin här? Vad är det han försöker säga oss? Förutom en önskan om godis.

Fast jag minns salig Boris, den svarta katten. Han pratade! Åtminstone med mig. Och jag förstod precis vad han sa, förstås.

På återseende//Göran

Att bli sedd

Vi som fotograferar vill ju visa våra bilder. Och då vill vi att bilderna ska bli sedda. Internet är världsomspännande och ett självklart forum för bildvisning, där inte minst Google kan vara en plattform.

Jag har lagt ut lite bilder på Google Maps, inga märkvärdigheter, utan snarare lite dokumentära bilder från resor, ibland till platser som inte är särskilt vanliga resmål. 

Förra året var jag tillsammans med mina fiskekompisar och flugfiskade i Klippiga Bergen i USA, i Colorado. På vår resa hamnade vi i en liten stad långt uppe i bergen, Marble City, där det tidigare varit marmorbrytning. Rester efter brytningen fanns kvar, inte minst med vita skimrande stenar i floden, Marble River. Jag tog några ganska standard resebilder som jag sedan lade upp på Google Maps, och häromdagen fick jag ett mail som talade om att det blivit över 10 000 visningar av de här bilderna. Lite svindlande, faktiskt. 

Så här skrev Google Maps i mailet:

"Hej Göran!

Dina foton är populärare än någonsin 

Du har slagit nytt personligt rekord: 10 000 visningar! Utmärkta foton som dina hjälper människor att se hur det verkligen ser ut på platser runt om i världen."

Bilderna som alltså renderat 10 000 visningar, faktiskt särskilt bilden på kyrkan:

På återseende//Göran

Dolda färger

Som alla noterat är ju hösten här. Kantareller, vissna blommor i perennrabatten (och en del som fortfarande blommar), frost på bilrutan och så förstås trädens färger. Om det är den vackra och varma sommaren som det beror på, men nog verkar det som om färgerna är mer prunkande än förut, dvs tidigare år.

Men man behöver inte gå så långt för att hitta färgerna. För mig räcker det att gå ut i trädgården. Blåbärsbuskarna lyser rött, liksom den sibiriska kornellbusken, som dessutom får röda lysande stammar.

Färgerna finns där hela tiden, men när det är mycket ljus (=sol) överväger klorofyllet, den gröna färgen. Mindre ljus = mindre klorofyll = mindre grön färg och de underliggande nyanserna i rött och gult tar över. Alltid lika fascinerande. Och hittar man därtill motljus i form av en låg eftermiddagssol kan det bli riktigt fint.

Kornellbusken i motljus

Men även hortensian prunkar.

På återseende//Göran