Vardagsflow
När jag nu är i trädgården på dagarna, då vädret tillåter och jag har tid, så inträder ett lugn hos mig, då mår jag bra. Jag brukar gå ut efter frukost och DN (pappersversionen, förstås) och bara gå en liten sväng och fundera över nästa steg. Och det finns alltid nåt att göra, kanske inte alltid nödvändigt, men ändå, ett litet projekt, ett större projekt, eller kanske bara vara, gå omkring och njuta.
Det finns något för alla sinnen i trädgården. För synen alla färgerna, alla gröna nyanser, bladens olika utformning, kompositionen i perennrabatten, hur långt bären har kommit eller om rosorna har nya knoppar, medan solens sneda kvällsstrålar letar sig ner genom lövverket. Fåglarna kvittrar fortfarande, särskilt vår koltrast är aktiv, liksom andra småfåglar, men även skatorna på lite håll överröstar vindens sus i träden, så det finns mycket att lyssna på. Smaken är ju självklar, det finns alltid något nyligen mognat smultron att plocka, och snart är krusbären, hallonen och blåbären mogna, ja, eller snart, men om ett tag i alla fall. Jag använder inte alltid handskar när jag är i trädgården, det är en särskild känsla att känna de olika texturerna på bladen och hur jorden reder sig när man smular den mellan fingrarna, för att inte tala om rosornas taggar… Men då åker handskarna på. Och sen alla dofterna, honungsrosen som liksom översköljer en med ett doftmoln när jag passerar, alla de andra rosorna, den speciella lukten efter regnet och den svaga men omisskänneliga doften av gödsel från jorden.
Så när jag är ute så här hamnar jag ofta i ett tillstånd när tiden försvinner, då jag långt senare nästan som vaknar upp och upptäcker att timmarna gått, inte sällan utan lunch men i alla fall en kopp kaffe på altanen, helt upptagen med vad jag har för händer, funderande på nästa steg och kanske en snabb tur till handelsträdgården för komplettering. Men det är väl det som kallas ”flow”.
Ett porträtt från perennrabatten.
Ett par rhododendronbuskar som blivit skalliga och spretiga och som jag efter att ha konsulterat Google och den samlade kompetensen där ute helt sonika klippte ned. Nu får vi se. Jag tror att det är tålamod som gäller, för sannolikt har jag i alla fall (bästa fall) sabbat nästa blomning.
Och det var här rhododendronbuskarna stod. Nu är planen klätterrosor; en vit New Dawn ska samsas med och tillsammans med den röda Flammentanzrosen klättra upp och sprida sig i spaljén, flankerat av Hosta, eller Funkia – Patriot. Men som synes är det tålamod som får gälla här också. Och mycket jobb som ligger bakom, men den här dagen gick fort, liksom bara försvann.
Höstsilverax - gör sig också som solitär.
På återseende//Göran