Fotografi – en prylsport?

Läste just bland bloggarna synpunkter på att foto har blivit en prylsport; det spottas ut nya kameror på löpande band och när det kommer en uppföljare till den som finns är den redan gammal, för då ligger ytterligare en ny version i pipeline. Och att alla pratar kameror istället för att vara ute och fotografera.

Det må så vara. Kameran är ju viktig, den är ju vårt verktyg. Men ”har blivit” är en sanning med modifikation. Foto har väl alltid varit en prylsport. Eller?

Även om uppgraderingshastigheten med nya kameror inte var lika snabb på den gamla goda (=analoga?) tiden, så nog flockades fotograferna runt nyheterna som kom och jämförde de olika kamerorna. Hur stod sig till exempel Asahi Pentax Spotmatic mot en Ricoh Singlex TS (med skruvfattning), hur mycket diskuterades det inte när bländarautomatiken utvecklades så sakteliga, eller fördel respektive nackdel med snittskiva istället för raster som fokuseringshjälp?

Jag minns när jag stod på skolgården till Gamla Skolan i Skövde och tillsammans med min skolkamrat Alf Ö (för övrigt son till lokalblaskans chefredaktör) dreglade över de nya kamerorna; Voigtländer, Yashica och Rolleiflex och alla de andra. Jag minns att just Voigtländern hade en slutartid på ofattbara 1/500 sekund. Det ni! Prylsnack på högsta nivå.

Och snacket kring Nikon och Canon har väl alltid varit aktuellt. För att inte tala om Leica, som ju uppenbarligen alla de stora fotograferna hade. Leicas status som ikon har alltid varit högst.

Men visst. Visst finns en tendens att själva kameran hamnar före fotograferandet, åtminstone om man ska döma av diskussioner på nätet. Men prylar är roligt. Och det är nåt visst med lukten av nyuppackad elektronik, med nya finesser som man inte klarar sig utan.

Då är det nästan värre med bilder och bildvisning. Att titta på fotografier på en datorskärm är inte en lika häftig upplevelse som att se bilden utskriven på fotopapper, som ett riktigt fotografi. Och om något så står det klart att det visas för få bilder på det sättet. Till och med på anrika fotofikatillställningar är det för få bilder, även om diskussionen ändå till slut handlar om bilden.

 Så låt prylsnacket blomma. Särskilt om det inte inverkar menligt på fotograferandet. Snarare vill jag slå ett slag för mer bildvisning av riktiga fotografier. Det är så bilder ska betraktas.

Möjligen kan man visa bilder i en fotobok också ;)

På återseende//Göran

Vår i luften, eller på marken...

En liten promenad längs kajen på lunchen. Ett sånt där grådisigt väder, där det inte spelade någon roll att fotografera i färg, det blev monokromt ändå.

Ett omisskänneligt vårtecken ändå.

Men här gäller fortsatt vinterförvar

Fastän det fanns små färgklickar

Behov av förnyelse, grådaskigt och dammigt efter vintern. Just den här perioden, innan det börjar bli grönt är rätt tråkig, faktisk. 

Men det är på gång!

På återseende//Göran

Riktigt fin kultur

Sedan tidigare biljetter till Tartuffe, på Dramaten. Jag  tror faktiskt att det var någon slags present sedan tidigare, möjligen till svågern eller svägerskan som fyllt år. Men vi följde med, makan och jag, det är ju inte så man springer benen av sig till nationalscenen. 

Annars är jag inte så mycket för teater. Tycker inte sällan att det gärna blir överspelat och jobbigt. I så fall går jag hellre på någon konsert och njuter av musiken.

Men, det är något visst med Dramaten. Och med de klassiska  styckena, och Moliere är speciell, så...

Andra ringningen

Tid att förbereda sig

Sufflösen på plats. Fattar inte hur skådespelarna kommer ihåg sina repliker, särskilt här, långa reciterande stycken på vers...

Och så blev det paus

Och då serverades champagne, eller Cava, sak samma, bara det bubblar - hör till i sådana här sammanhang.

Fint i taket också...

En upplevelse. Visst skrek de på scenen och var nära att trampa över flera gånger, men i det stora hela en trevlig upplevelse. Och som sagt, Dramaten är det nåt visst med.

På återseende//Göran

Kultur i Skaraborg - tror att det ligger nånting i det här med Svea Rikes Vagga.

Jag är född och upppvuxen i Skövde. Mitt landskap, i numera före detta Skaraborgs Län (nu heter ju allt Västra Götaland), präglas av mjuka och böljande kullar och fält, ekängarna och alla de små kullarna som fins överallt och som sades vara vikingagravar. Det kan mycket väl stämma, ingenstans har man väl egentligen hittat så mycket från tiden före medeltiden som här. Och att vara viking i Skaraborg är inte så underligt som det kan te sig idag; floderna var mycket större då (landhöjning etc), och havsgående fartyg tog sig ända upp till Hornborgasjön. Överhuvudtaget är Skaraborg en fullkomlig skattkammare när det gäller kultur.

Varnhems kyrka och klosterruin har blivit omskrivet och fått ny aktualitet sedan Jan Guillos böcker om tempelriddaren Arn. Kyrkan som sådan stammar från 1100-talet, tillsammans med klostret som i och för sig brändes ner av danskarna på 1500-talet. Kyrkan fick stå kvar emellertid och är i fullt bruk än idag, med hjälp av flera restaureringar under åren, inte minst tidigt 1900-tal, då man också grävde fram klosterruinerna. Varnhems kyrka är viloplats för flera prominenta statsmän som man läst om i skolan; Birger Jarl, hela Magnus Gabriel De La Gardies familj etc.

På platsen för kyrkan har man hittat den äldsta kristna kyrkogården, från tidigt 800-tal, vilket visar att kristendomen kom tidigare än man trodde till Sverige.

Genom alldeles aktuella utgrävningar på kullen ovanför kyrkan och klosterruinerna har man nu gjort sensationella fynd som berättar om platsen från tiden innan munkarna kom dit på 1100-talet. Här finns ruinen av en av Sveriges äldsta kyrkor, en privat gårdskyrka från vikingatiden. Kyrkans krypta är kanske Sveriges äldsta bevarade rum. Här finns också en kristen gravplats som började användas redan på 900-talet vilket är sensationellt tidiga dateringar. Runt omkring ligger de äldre gravhögarna från järnåldern som visar att gårdens historia går långt tillbaka i forntiden.

Här öppnades i maj 2017 en helt ny informationsbyggnad över utgrävningarna. Platsen kallas Kata Gård efter den kvinna som härskade på storgården under vikingatidens slutskede.

Så påsken har i allt väsentligt ägnats åt såväl natur som kultur. Och umgänge med familjen. 

På återseende//Göran