En chokladbit på posten

Idag fick jag en chokladbit på posten från en välkänd fotoaffär. I paketet hade de också skickat med ett objektiv, det är ju en fotoaffär. 

Det är svårt att sätta stopp, när man äter Plopp är ju en sak, och den gick åt, men  objektivet har jag gått och längtat efter så länge jag har hört talas om det, och tar förhoppningsvis inte slut lika fort. 

45m,m f/1,2, dvs ett kort tele med en för m43 väldigt stor bländare, inte minst bra för porträtt. Exempelvis sådana som jag tar på Tårtan. Lär vara väldigt skarpt, och med en - enligt Olympus - feathered bokeh, som ingen verkar kunna förklara på ett vettigt sätt. Möjligen har det med de olika glaselementen  i objektivet att göra. De bilder jag sett hittills är emellertid väldigt fina och lovar gott. 

Nyss uppackat.

Nu får vi se hur det fungerar ute i det verkliga livet. 

På återseende//GöranR

Hemslöjd i köket, med Leica.

Idag har jag gjort något jag tänkt att göra länge, men inte kommit mig för. Det började egentligen i förrgår, när jag skulle handla mat för kvällen. Fiskdisken på mitt lokala Hemköp hade strömmingsflundror, och alla vet ju hur gott det är, med kaviar och dill emellan och potatismos till. Så, jag började räkna på hur många jag behövde för min tänkta måltid, när jag plötsligt kom på att jag kunde göra fler, många och lägga in de som blir över. 

Detta ledde i och för sig till en lång och trevlig pratstund med damen bakom disken, om husmanskost, om dansk mat och rödkål och en "lille en" - hennes man var dansk och man hade nyss kommit hem efter ett besök i grannlandet. 

Idag har jag alltså kokat en standard 1-2-3-lag, med rödlök, slantade morötter och kryddpepparkorn och tryckt ner mina flundror i glasburk med lagen. Spännande väntan nu i två dygn - tänk sen en strömming på hårt bröd, kanske en kall pilsner och möjligen till och med en lille en!

Bilden tagen med min nya Leica, helt obearbetad, dvs rätt ur kameran, eller rättare mobilen, för det är där kameran sitter. Faktiskt lite imponerad. Naturligt ljus, den vanliga kökslampan.

På återseende//Göran 

Det är bara att inse att man är blåst och lurad som konsument.

Å andra sidan är det med öppna ögon och nästan fullständig självkännedom och acceptans jag spelar med i spelet.

En fråga som ständigt är aktuell är ju detta med nya grejor, uppdateringar, uppgraderingar etc. Frågan om man blir en bättre fotograf för att man köper en ny kamera eller ett nytt objektiv som ju definitionsmässigt  är bättre än det man har. 

Svaret är givet. Nej, man blir inte bättre fotograf. Man tar sannolikt inte heller bättre bilder – just den biten beror faktiskt mest på fotografen.

Men där finns en annan sida av saken; det kan bli roligare! En ny grej är alltid kul och trevlig att hantera. Och det är inte bara lukten av nyuppackad elektronik som lockar, utan detta med en ny pryl, annorlunda design och känslan av fler pixlar, bättre AF-modul etc. En present! Och vem faller inte för en present, även om den är från mig själv.

Och frånsett ny inspiration så håller man hjulen snurrande. Nu säljer jag min gamla kamera och bidrar till ruljangsen ytterligare. 

Min grundinställning står i alla fall kvar. Man blir inte bättre fotograf, man tar inte bättre bilder, man är i grunden blåst, och man behöver sällan det nya, men man blir åtminstone tillfälligt mer inspirerad. Och även om jag inser att jag är snuvad så har jag i alla fall kul under tiden. 

På återseende//GöranR

Svartvita tankar

Sitter och funderar över var magin ligger i det monokroma. Att i en gråskala försöka täcka alla de färgnyanser som ursprungsbilden – vare sig den är från platsen, där man såg motivet, eller emanerar från den ursprungliga färgbilden – visar i färg, de olika färgerna som vi känner dem, respektive de olika färgnyanserna; mättnad, nyans, klarhet etc etc.

Det svartvita blir också mer av grafik, där linjespelet spelar kanske större roll än i färgbilden, och där linjerna inte bara är själva strecken, utan också hur ljuset faller, hur skuggorna förstärker linjerna.

Det svartvita sägs ju ofta vara mer dramatiskt än samma bild i färg, hur det svartvita förknippas med dysterhet. Färg glättar upp, och det kan vara svårt att se riktigt dramatiska och mörka motiv i färg. Vi pratar om glädjens ljus och sorgens mörker. Men det stämmer inte alltid.

Men svartvitt kan betyda nostalgi. När jag började fotografera fanns nästan inte färgfilm, den som man kunde köpa var dyr och de glättiga färgerna höll dåligt över tid. Så fotografi var närmast definitionsmässigt lika med monokromt. Egentligen är det först nu, i det digitala tidevarvet, som färgbilder kan nyanseras på ett (för mina ögon) rimligt sätt, som de kan uttrycka känslor över ett större spektrum.

 Den här bilden var monokrom från början. Om jag anstränger mig kommer jag ihåg färgerna. Men det var inte färgerna som var viktiga, då heller utan mer linjespelet i trädet och skuggorna, ljuset på grenarna. Och det finns inget av dysterhet i hur jag kände mig då, snarare tvärtom. Så möjligen handlar det om effektsökeri. 

På återseende//Göran