Svartvita tankar
Sitter och funderar över var magin ligger i det monokroma. Att i en gråskala försöka täcka alla de färgnyanser som ursprungsbilden – vare sig den är från platsen, där man såg motivet, eller emanerar från den ursprungliga färgbilden – visar i färg, de olika färgerna som vi känner dem, respektive de olika färgnyanserna; mättnad, nyans, klarhet etc etc.
Det svartvita blir också mer av grafik, där linjespelet spelar kanske större roll än i färgbilden, och där linjerna inte bara är själva strecken, utan också hur ljuset faller, hur skuggorna förstärker linjerna.
Det svartvita sägs ju ofta vara mer dramatiskt än samma bild i färg, hur det svartvita förknippas med dysterhet. Färg glättar upp, och det kan vara svårt att se riktigt dramatiska och mörka motiv i färg. Vi pratar om glädjens ljus och sorgens mörker. Men det stämmer inte alltid.
Men svartvitt kan betyda nostalgi. När jag började fotografera fanns nästan inte färgfilm, den som man kunde köpa var dyr och de glättiga färgerna höll dåligt över tid. Så fotografi var närmast definitionsmässigt lika med monokromt. Egentligen är det först nu, i det digitala tidevarvet, som färgbilder kan nyanseras på ett (för mina ögon) rimligt sätt, som de kan uttrycka känslor över ett större spektrum.
Den här bilden var monokrom från början. Om jag anstränger mig kommer jag ihåg färgerna. Men det var inte färgerna som var viktiga, då heller utan mer linjespelet i trädet och skuggorna, ljuset på grenarna. Och det finns inget av dysterhet i hur jag kände mig då, snarare tvärtom. Så möjligen handlar det om effektsökeri.
På återseende//Göran
//GöranR
Jag har kommit fram till två signifikanta omständigheter:
Den första är att svartvitt är bra på bilder med form, det blir lättare med formspråket när man använder svartvitt. Om egentligt formspråk saknas, så blir det i regel bättre med färg,
Den andra omständigheten är att svartvitt är minnenas bilder. Kan ha att göra med det förhållandet att vi har svårt att memorera färger – vi kan inte ens beskriva en färg utan att referera till andra färger. Jag erinrar mig att jag kände mig närmast chockad då jag första gången såg en färgbild av Hitler eller Gustaf Mannerheim.
Tankarna går vidare.
//GöranR