Mer strandliv – utan boll! (och varför tar man egentligen sådana här bilder?)

Hela kusten – Costa Blanca - är i stort en enda lång strand, även inne i städerna och byarna, som här i Torrevieja. Stranden fungerar, kanske särskilt utanför själva turistsäsongen, som en plats att träffas, ett ställe att umgås. Man sitter under sina parasoller, man läser, löser korsord eller sudoku eller bara pratar. Och så går man. Fram och tillbaka, ensam eller i små grupper, tysta eller livligt diskuterande.

Här, och nu i maj innan turistinvasionen, är det oftast medelålders eller medelålders plus, med några inslag av yngre personer, några barnfamiljer. Det är inget flashigt, ingen som stilar, det finns inte några sådana här tivoliförlustelser som är vanliga på en del turiststränder, utan här är det vanliga människor som solar och badar och umgås.

Jag är och har nästan alltid varit mer av iakttagare eller åskådare snarare än deltagare (vilket åtminstone delvis har bäring för mitt fotointresse), och jag har alltid varit nyfiken på livet runt omkring mig, människor jag ser och träffar, situationer jag möter. Och här på stranden kan jag sitta långa stunder och bara se och uppleva och titta på alla människor som passerar framför mig där jag sitter i min solstol nere vid vattenbrynet, fundera över livet och livets olika öden med Medelhavets vågor brusande in mot stranden i bakgrunden, och vara en åskådare.

Det här är ju egentligen inte några direkt intressanta bilder, inte ens gatubilder, det händer inte mycket. Och det är mitt på dagen, ljuset är obarmhärtigt och skarpt med hårda kontraster. Men, när jag sen tittar på bilderna minns jag; lukterna, solen, värmen, havet, de olika människorna och själva atmosfären runt omkring. Och det är en njutning bara det.  

Så, på återseende//Göran