Prylar och teknik och tillräckligt bra.

Alla pratar om prylar och teknik. Ingen vill medge att prylar och teknik är viktigt. Det som anses och anges vara viktigt är resultatet, dvs bilden.

Gott så. Och där är de gamla talesätten; ”den bästa kameran är den du har med dig” och ”en tillräckligt bra fotograf kan ta bra bilder med vilken kamera som helst”.

Och det stämmer ju också, till viss del.

Men, sen har vi ju till ändå skillnad mellan olika kameror; exempelvis sensorstorleken. Ju större sensor ju bättre bild. Eller? Och alla andra finesser, som snabbhet, dynamiskt omfång, storlek, ergonomi och utseende och filmmöjligheter i 4K – you name it!

Så, när ett gäng fotografer samlas har alla med sig sina kameror, man klämmer och känner på dem och diskuterar fördelar och nackdelar med de olika, man jämför gamla analoga kameror med nya (och inte så nya) digitala, man diskuterar gamla objektiv på nya kameror, nostalgin flödar samtidigt som diskussionens vågor går höga. Vilket ter sig helt självklart. Kamerorna och objektiven är våra verktyg. Alla verktyg passar inte alla, och de olika verktygen är olika utformade för att svara mot olika behov.

Verktygen är alltså viktiga. Tekniken är viktig. Objektiven är viktiga relativt vad man fotograferar. Kamerorna, eftersom de är så specialiserade och olika numera i sina specifikationer är viktiga relativt vad man fotograferar. Utvecklingen, på gott och ont, går framåt i den fotografiska världen, liksom överallt annars. Och för oss vanliga amatörer är det viktigt vilka kameror vi använder, hur de känns, vad de kostar, vad vi använder dem till.

Jämför skidor. För 50 år sedan, och ännu längre tillbaka, hade man skidor, ungefär samma oavsett hur och var man åkte. Nu finns det specialskidor för precis alla olika varianter; skating eller klassiskt, hur brant det är i backen etc etc.

Och målarna använder inte samma penslar hela tiden till det de målar – och jag ger mig den på att de diskuterar olika sorters penslar, olika sorters borst när det gäller material, mjukhet/styvhet och så när de träffas.

Sen kan jag hålla med om att det blir för mycket ibland. Tekniska specifikationer och hur kamerorna respektive objektiven presterar i tester blir lite larvigt. Prestations- och specifikationsskillnaderna blåses upp och motsvarar inte praktisk fotografering. Skillnaderna i exempelvis bokeh eller skärpedjup blir inte meningsfull när man sen ser bilden på normalt sätt, på normalt betraktningsavstånd.

Så låt oss fortsätta diskutera prylarna och tekniken. Det är både viktigt och intressant, och roligt. Men, låt oss också vara praktiska i vårt fotograferande. De flesta av oss tar våra egna bilder, för våra egna minnen och dokumentationer, och då blir det gott nog, dvs tillräckligt bra. Och då spelar kameramärket, sensorstorleken och alla andra finesser mindre roll, förutom att de är intressanta att diskutera. 

På återseende//Göran

Att lösa världsproblem

Fotofikasammanträde på Tårtan, som vanligt varannan onsdag eftermiddag - alltid lika trevligt att vara med, även om det inte kan bli så ofta som jag önskar. 

Stort som smått avhandlas, tekniken får sin beskärda del, gamla och nya objektiv diskuteras liksom andra viktiga problem och frågor av globalt, politiskt och humanitärt intresse. 

Och gyllene tillfällen  för nåt jag gillar väldigt mycket inom fotografin, nämligen  snapshotporträtt. Om inte annat fritt fram att fotografera förebärande kontroll av det eller det objektivet, eller den där kameran, eller nåt - men egentligen behövs inga förebäranden eller speciella anledningar.

På återseende//Göran

Stativ eller bildstabilisering

Jag är oftast för lat för att släpa med mig stativ. Ibland kan enbenet få följa med, men inte sällan glömmer jag det ändå i bilden. Men det gör ju mindre med de moderna kamerorna, där det oftast finns ett bildstabiliseringssystem som kompenserar för skakiga händer eller långa slutartider. Och de systemen fungerar ofta väldigt bra, även om de kanske inte når upp till vad som anges i specifikationerna. 

Mina Olympuskameror har bildstabilisering där sensorn rör sig och kompenserar. Om jag inte minns fel var Olympus ganska först med just den här tekniken, som under årens lopp finslipats. En stor fördel med  bildstabilisering i sensorn innebär att man kan använda alla objektiv, de behöver inte ha någon stabiliseringsfunktion  och kan då dessutom byggas lättare och mindre. 

Ibland b lir jag förvånad över hur bra det fungerar, och hur gamla regler om relation brännvidd och tid kan sättas ur spel, mer eller mindre. Nedan en kvällsbild från Skeppsholmen i Stockholm; slutartid 0,6 sek vid f/2,8, ISO 3200 och brännvidd 17mm (ungefär 35 mm i FF). Handhållet!

På återseende//Göran

Alla Hjärtans dag

eller Valentindagen infaller den 14. februari. Det här är en av de lite udda högtiderna som vi inte importerat rakt av från det stora landet i väster. Det handlar om kärlek, förstås, och om pojkar söker flickor och tvärtom, och har gamla anor. Kopplingen med helgonet Valentin, vars namnsdag det är, är väl ändå lite oklar.

Idag, några dagar i förtid, firades kärleken med en konsert i Eric Ericssonhallen på Skeppsholmen i Stockholm. Två av världens bästa körer, faktiskt, manskören Zero 8 och den kvinnliga kören  Stockholm City Voices, gjorde gemensam sak och sjöng både var för sig och tillsammans i en Valentinkonsert. Det blev en sådan där konsert, när jag fick en klump i halsen redan vid första låten, och sedan blev det bara bättre. 

Fantastisk musik i en lokal med en mäktig akustik, men som vanligt lite tveksamt ljus, det är i sådana här stunder jag skulle vilja ha en lite större sensor....

På återseende//Göran

Makrill, i Stockholm?

Som tidigare västkustbo van vid den pinfärska makrillen som är så god. Som stockholmsbo lite mer skeptisk; makrillen är en skör fisk som inte far väl av lagring, och jag har aldrig känt mig säker på att få makrillen så färsk som förut. 

Men efter att ha blivit upplyst om de sanslösa förhållandena där fisken skeppas fram och tillbaka från överallt i Sverige, innan de når ut till restaurangerna eller affärerna har begreppet "färsk" lite tappat sin laddning. Och när jag då såg några makrillar ligga i fiskdisken hos min lokala handlare kunde jag inte låta bli, utan slog till. 

Och stekta makrillfiléer, med en gräddig vitvinssås med dill, kokt potatis (jag är svag för kokt potatis) och lättkokta sparrisstjälkar, är en högtidsmåltid i all sin enkelhet. Med en ljus dansk pilsner till, förstås (makan fick vitt vin, en StClair, Chardonney - inte dum faktiskt). 

Omsorgsfullt byxade makrillfiléer

Och sen ner i pannan

för att sedan avnjutas...

På återseende//Göran