Stjärnjul

Eller sången ädla känslor föder, hjärtats nyckel heter sång. Fast det är också ibland hårt arbete

Stjärnjul är en produktion av körerna Rönninge Show Chorus och The Entertainmen tillsammans med gästartister och ackompanjerad av en orkester ledd av Mattias Bylund, nybliven Grammisvinnare. Årets gästartister var Bruno Mitsogiannis, Nina Söderquist och Janne Åström, i musik och musikalvärlden kända profiler. Björn Kjellman  agerade konferencier, men sjöng också, faktiskt.

Det är hög klass på tillställningen, som för 24:e året i rad ägde rum i Filadelfiakyrkan i Stockholm, och den har blivit något av tradition för många stockholmare och andra. Våra gästartister var synnerligen lyckade och duktiga, både var för sig och tillsammans, och som korist i The Entertainmen var det förfärligt roligt att sjunga tillsammans med dem och med vår systerkör.

Nu trött men ändå speedad efter helgens föreställningar då vi gett allt. Avslutningsfesten var också lyckad, med mycket sång, förstås, inte minst av våra gäster, som samlade ihop sig till en specialsång för oss andra i körerna.

Olympus OM-D  E-M 10 mkII med Olympus mZuiko 45mm/1,8. Vidriga ljusförhållanden, ISO 1600 och full öppning. Hade väl kunnat skruva upp ISO mer, men det är alltid en balansgång. 

Fast, bildens budskap viktigare, liksom kontexten, åtminstone för oss som var med om hela resan. 

På återseende//Göran

Grubblar fast ej det lär båta, över en evig gåta

Fast egentligen ska det vara underlig gåta, och det kanske det är. Nämligen det här med en "bra bild". Igen. 

När man läser bloggarna här på fotosidan, eller tittar på andras bilder, särskilt om man följer fotografer, märker man hur ibland det blir liknande bilder, inte samma, men motiven tenderar att hamna inom ungefär samma kategori och återkomma. Några är väldigt intresserade av fåglar, andra har sina ställen vi får se i olika situationer, olika ljus och olika säsonger, för några är en driven  stil uppenbar - svartvitt, porträtt, nattvandringar och mycket mer. 

Och det blir väldigt ofta väldigt bra bilder! Bra i bemärkelsen att de ger något till betraktaren, att de är intressanta att titta på, inte minst i sin kontext. 

Den eviga diskussionen vad som är en bra bild har innehållit, bland annat, motiv, komposition, skärpa, men också känsla och budskap, förutom målgrupp och att bilden "gör jobbet", för en själv, för andra etc. 

Det som verkar vara gemensamt för alla bra bilder, där motiven eller motivtyperna återkommer (som jag ser i bloggarna och annorstädes) - och då menar jag inte att det är samma motiv, utan mera "stilen", sättet att fotografera - är att vederbörande fotograf förefaller ha en mer eller mindre stark känsla för vad hän fotograferar, det tycks som om fotografen känner för sina motiv, tycker om att fotografera just så här och har en egen relation med vad man fotograferar. 

Och en utrustning som man själv tycker om och känner sig bekväm med, förstås.

Typ; en som älskar fotboll och kan sporten tar också bra fotbollsbilder, allrahelst om vederbörande har en utrustning som den gillar. Den som gillar Kent (och är ackrediterad) tar bra Kentbilder. Och så vidare.

De av mina bilder som jag oftast är mest nöjd med är just sådana bilder. Snapshotporträtt av familjen, särskilt i musiksammanhang och andra bilder från mina musikupplevelser och mitt eget musikliv, bilder från mina fiskeresor (riktade natur och porträttbilder) eller blommorna och humlorna i min trädgård. Det är ju förstås inte de enda bilder jag tar, men "gilla"faktorn är nog högst här (också för min  bildpublik). 

Exempel: 

En nära anhörig, en av mina favoritkörer i ett sammanhang jag känner mig synnerligen bekväm, nämligen barbershop music.

Hon är fullständigt omedveten om mitt fotograferande, minen hör till situationen (mobbning och ignorans av olikheter, nämligen sin kamrat renen som har en röd näsa, ända tills denne får en favoritroll hos tomten, ni vet). I övrigt finns det säkert mycket att säga, förstås.

Och här är alltså samma situation, dvs Rudolf med Röda Mulen.

Många som gillar de här bilderna, många förstås inom målgruppen (bilderna som gör jobbet för sin publik), men ändå.

Eller vad säger ni?

På återseende//GöranR

Lucia – djävulens brud eller helgon från Sicilien?

Det är dessa tider nu. Alla Luciatåg som vandrar omkring i hemmen, på arbetsplatserna, på gator och torg och i kyrkor, man sjunger och sprider glädje och julstämning bland människorna och hitresta nobelpristagare som skräms upp i ottan men får en kopp kaffe och en pepparkaka som tröst och alla andra får en anledning att dricka glögg på jobbet, redan på morgonen.

Men, har alltid undrat varför ett helgon från södra Italien går runt med tomtar och stjärngossar så här långt upp i Norden i december. Och varför i så fall helgonet ska vara en blond kvinna eller flicka? Så diskussionen som varit aktuell nu de senaste dagarna, med ifrågasättande av en liten grabb som Luciasymbol har varit helt obegriplig, framförallt ur aspekten hur man ser på människor överhuvudtaget, men också ur ett rent historiskt perspektiv.

Så här: Sankta Lucia var ett helgon från Sicilien, en kristen kvinna som ljöt martyrdöden för sin tro. Hennes koppling till vårt firande ställer sig ändå direkt oklart, förutom det vanliga kristna övertagandet av från början hedniska tillställningar (och att det då passade bra med namnet).

13.e december var tidigare betraktat som årets längsta natt (den julianska kalendern), full med oknytt och obehagliga väsen, vilket innebar karneval och fest som skulle skydda.

Lussebrud, dvs Lusses brud, ska alltså snarare betraktas som en djävulens (Lucifers) kvinna, och framställdes mycket riktigt i festsammanhangen som något slags sköka, i halmkläder med rött band.

Seden med vit särk och ljuskrona härstammar möjligen från Tyskland, kom till Sverige på 1700-talet och blev mer nationell i början av 1900-talet, eller snarare slutet på 1800-talet, då Skansen tog över (Artur Hazelius).

Lucia hade då i Sverige dittills mest varit män - drängar och studenter - som klädde ut sig och gick omkring och bjöd på bröd och dricka, tydligen (möjligen) med en större skämt- och glamfaktor än nu. Så det där med en blond kvinna har en tveksam förankring, historiskt

Och så fortsätter det.

I den forna Skeppsholmskyrkan i Stockholm, numera Eric Ericssonhallen som är dedikerad för att vara en arena för körsång var det också Luciafest. Min absoluta favoritkör, Stockholm City Voices ställde till med Luciakonsert, med sin gäst Joa Helgesson, en svensk barytonsångare verksam i Tyskland numera.

Synnerligen vackert; skönsång och fest, svängigt och traditionellt i en salig blandning. Och nog är det något visst med musik och fest, oavsett om det förpackas i traditionella eller otraditionella förpackningar.

Och vi går vidare mot julen.

På återseende//GöranR

Lite mer spridda stadsbilder från Boston

Bostons arkitektur grundar sig dels i äldre hus, 3-4 våningar, mycket rött tegel och sandsten, men också i moderna byggnader, där glas och betong överväger. Inte sällan ser man dem tillsammans, särskilt i stadskärnan. 

Det här är inga egentliga streetbilder, utan mer ögonblicksbilder - gick omkring och knäppte när jag såg någonting lite mer intressant. Och det finns ju så mycket mer att avbilda....

Newbury Street - den lite finare affärsgatan mitt i city. Ett eldorado för alla shopaholics...

Och ett litet gräv i arkiven, sommar för några år sedan

Prudential - köpcenter och konferensanläggning

Sen finns det så mycket mer, men vad som är charmigt är just den här brytningen mellan gammalt och nytt man ser hela tiden. En trevlig stad, som sagt. 

På återseende//Göran

Var kommer du ifrån? Och lite spridda Bostonbilder

Vi har de senaste 7 åren haft anledning natt besöka Boston, USA, minst en gång om året, ibland oftare, för att hälsa på studerande dotter men också vänner på Cape Cod. Det här var nog ändå sista gången, åtminstone på länge – dottern är klar nu och flyttar hem till Sverige igen, om än tillfälligt.

Boston är en synnerligen trevlig stad, lättillgänglig och generös. Man har stolta anor där på östkusten och New England, inte minst med Mayflower, som man räknar som nationens födelse på något sätt. Boston är också en kultur- och lärdomsstad, med alla sina högskolor och universitet, vilket också innebär att det finns många unga människor där, vilket sätter sin särskilda prägel på staden, men också att det sålunda finns människor från alla jordens hörn som samsas på gator och torg, i skolor och överallt annars. Och alla frågar varandra varifrån de kommer. Inte bara oss turister, som är så tydliga, utan det finns av allt att döma ett genuint intresse för varandras ursprung. ”Where are you guys from? Oh, Sweden, nice. Always wanted to go there. I know someone in Jotteburg…” Och det är lika OK att fråga tillbaka. Men det är alltså vanligt i hela USA. Jag har överhört konversationer i en kö i Bryant Park i New York där två medelålders män frågade om varandras ursprung och sedan diskuterade fördelar och nackdelar med att bo i Indiana respektive NY och vara född i Guatemala. Och taxichauffören eller expediten som stolta berättar att de, eller föräldrarna kommer från Polen , Spanien, Libanon etc etc, utan att göra avkall på sin stolthet över att vara amerikaner. För så är det. Man är född någonstans i världen, men bor man i USA är man amerikan.

I Sverige är det direkt annorlunda. Där får man inte fråga efter ursprung utan att riskera att bli stämplad som rasist, eller i alla fall främlingsfientlig. ”Vad spelar det för roll? Vad har du med det att göra?”. Och närmast oavsett så är man inte ”svensk”, om man har ett annat ursprung, inte i allas ögon.

Nu ska sägas att integrationen i USA lämnar mycket i övrigt att önska, stora grupper lever parallellt, sida vid sida, som exempelvis asiater i China Town, italienare i Little Italy, områden som klart irländska etc. Men man lever ändå tillsammans, med respekt för skilda kulturer, där man inte bryr sig så mycket om hur grannen firar jul, om den ens gör det. Och alla respekterar den amerikanska flaggan, man sjunger nationalsången och hejar på det lokala fotbollslaget, även om man går i skilda kyrkor, eller moskéer eller synogogor, och man jobbar med och bredvid varandra, oavsett ursprung. Samtidigt finns ett krav från samhället att alla ska respektera landets lagar och fana om man bor där, vilket kan synas rimligt.

Mot bakgrunden av detta, och med vetskapen om att det ändå inte är paradiset för alla att bo i USA, så blir en del diskussioner i Sverige väldigt underliga, och inte så lite irrelevanta, där vi mer eller mindre accepterar lagöverträdelser som barngifte och omskärelse, där det blir diskussioner om man verkligen ska hissa svenska flaggan på skolavslutningen eller sjunga svenska psalmer, med hänsyn till alla som inte är födda i Sverige.

Så för mig är det tämligen enkelt; människor får se vilka program som helst på julafton, äta skinka eller inte, klä sig som man vill, men i övrigt gäller svensk lag och svenska seder. Och sen är det inte mer med det. Eller borde i alla fall inte vara det.

Fast vi får se hur det kommer att fungera med den nya regimen, som känns direkt osäker i sammanhanget.

Nedan följer några bilder från downtown Boston första veckan i december 2016. 

Och Tomten säljer tidningar (motsvarande "Situation Stockholm")

Porten till Chinatown i Boston . Lite längre bort en fantastisk dumplingrestaurang.

Som synes inte särskilt braskande julskyltning eller prydnader/lyktor etc, vilket gjorde i alla fall mig en smula förvånad.

På återseende//Göran