Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Lucia – djävulens brud eller helgon från Sicilien?

Det är dessa tider nu. Alla Luciatåg som vandrar omkring i hemmen, på arbetsplatserna, på gator och torg och i kyrkor, man sjunger och sprider glädje och julstämning bland människorna och hitresta nobelpristagare som skräms upp i ottan men får en kopp kaffe och en pepparkaka som tröst och alla andra får en anledning att dricka glögg på jobbet, redan på morgonen.

Men, har alltid undrat varför ett helgon från södra Italien går runt med tomtar och stjärngossar så här långt upp i Norden i december. Och varför i så fall helgonet ska vara en blond kvinna eller flicka? Så diskussionen som varit aktuell nu de senaste dagarna, med ifrågasättande av en liten grabb som Luciasymbol har varit helt obegriplig, framförallt ur aspekten hur man ser på människor överhuvudtaget, men också ur ett rent historiskt perspektiv.

Så här: Sankta Lucia var ett helgon från Sicilien, en kristen kvinna som ljöt martyrdöden för sin tro. Hennes koppling till vårt firande ställer sig ändå direkt oklart, förutom det vanliga kristna övertagandet av från början hedniska tillställningar (och att det då passade bra med namnet).

13.e december var tidigare betraktat som årets längsta natt (den julianska kalendern), full med oknytt och obehagliga väsen, vilket innebar karneval och fest som skulle skydda.

Lussebrud, dvs Lusses brud, ska alltså snarare betraktas som en djävulens (Lucifers) kvinna, och framställdes mycket riktigt i festsammanhangen som något slags sköka, i halmkläder med rött band.

Seden med vit särk och ljuskrona härstammar möjligen från Tyskland, kom till Sverige på 1700-talet och blev mer nationell i början av 1900-talet, eller snarare slutet på 1800-talet, då Skansen tog över (Artur Hazelius).

Lucia hade då i Sverige dittills mest varit män - drängar och studenter - som klädde ut sig och gick omkring och bjöd på bröd och dricka, tydligen (möjligen) med en större skämt- och glamfaktor än nu. Så det där med en blond kvinna har en tveksam förankring, historiskt

Och så fortsätter det.

I den forna Skeppsholmskyrkan i Stockholm, numera Eric Ericssonhallen som är dedikerad för att vara en arena för körsång var det också Luciafest. Min absoluta favoritkör, Stockholm City Voices ställde till med Luciakonsert, med sin gäst Joa Helgesson, en svensk barytonsångare verksam i Tyskland numera.

Synnerligen vackert; skönsång och fest, svängigt och traditionellt i en salig blandning. Och nog är det något visst med musik och fest, oavsett om det förpackas i traditionella eller otraditionella förpackningar.