Utsikt över Medelhavet

Tidigare har jag föredragit utsikten över skärgården, att se vattenytorna brytas av land, med kontraster och mönster.  Att se ut över det tomma havet har känts mer innehållslöst och, alltså tomt. 

Emellertid har jag mer och mer kommit att uppskatta utsikten över havet. Att kunna drömma mig bort mot horisonten, att själv ge innehåll till bilden utan att den ska vara färdig och givet. Inte alltid, men mer och mer, alltså, ibland. 

Här ner på Costa Blanca växlar vädret mellan lite sämre sommarväder och lite bättre sommarväder, sett med svenska sommarögon. Men solen skiner ofta och det hettar i ansiktet lite grand på kvällarna. Och det är skönt. 

På återseende//Göran

Moderna Museet - Verklighetsmaskiner; Olafur Eliasson

Och plötsligt två inlägg samma dag!

Intressant utställning på Moderna – Olafur Eliasson – Verklighetsmaskiner. En annorlunda typ av utställning eller konst, lite mer konceptuell, mer av installationskaraktär, där installationerna (enligt presentationen av utställningen) som är gjorda av vardagliga material blir liksom ett maskineri som skapar nya verkligheter. Det handlar mycket om upplevelse här, inte bara vad vi ser utan också hur vi ser.

The Seeing Space. En glassfär infälld i väggen, som en optisk lins som förvränger perceptionen om vad vi ser på andra sidan väggen.

Less Ego Wall. Geometriska mönster, här kantiga, diamantformiga speglar i rostfritt stål, där man aldrig är säker på om det är människorna på andra sidan väggen eller sin egen spegel bild man ser.

Beauty: En dimridå av fina vattendroppar som sprayas ut genom en perforerad slang. Här ser man också detta med färger och optiska fenomen som konstnären leker med.

 Sammantaget en trevlig utställning. Inte förstod jag så mycket, men jag blev glad av att gå där, och det fanns utrymme för många tankar om just vad vi ser och hur vi ser det. Utställningen aktuell mellan 30/810 2015 och 17/1 2016, så idag var sista dagen. 

På återseende//Göran

Mikrofotosafari i vinterträdgården

Det känns som det var jättelänge sedan jag fotograferade, fastän det bara rör sig om några dagar. Och då räknar jag inte enstaka Instagramupplägg från mobilkameran. Men jag har helt enkelt inte kommit mig för, inte orkat uppbåda energi nog för att ta mig ut någonstans och fotografera, och har inte ens haft med mig kameran när jag ändå varit ute.

Det ger lite perspektiv, faktiskt. Man tar alltså ganska mycket bilder annars, dvs om bara några dagars frånvaro från fotoscenen ger den här känslan. Finns man då, om man inte fotograferar? Om man inte regelmässigt lägger upp bilder på Facebook eller något av de andra sociala medierna, om man inte underhåller sin blogg? Intressant känsla.

Men jag har ju tidigare funderat i termer av at gräva där jag står, alltså fotografera mer i mitt absoluta närområde, utan att komma till riktigt skott ens här. Det är lätt att åka på fotosafaris till fjärran länder, fotografera The Big Five i Afrika, ta bilder på tigrar och elefanter i Indien, till och med ta stämningsfulla strandbilder på västkusten här hemma, med silkesmjukt vatten som strömmar in över strandstenarna eller mossklädda stenar i Tivedenskogarna. Det är också hyfsat lätt att göra minifotosafaris med kompisar i fotoklubben och fotografera grodor i en liten damm i utkanten av Tyrestareservatet inte så väldigt långt ifrån där jag bor, eller solnedgångar utanför Nynäshamn. Men det absoluta närområdet glömmer man bort, eller möjligen till och med inte tänker på. Det är liksom alldeles för nära, för trivialt. Och kanske särskilt nu, när det är snö över rabatterna och man inte heller har några blommor eller humlor att fotografera.

Men så såg jag det sneda solljuset över trädgården, de små iskristallerna på nyponbusken och de perenner som fortfarande står upp, och så blev det ändå en liten mikrofotosafari, dvs alldeles utanför dörren. Och då blev det kul igen. Och det finns mer potential i sådan här fotografering.

På återseende//Göran

Teknikfientlig? Eller bara lat?

Eller båda? 

Satt i ett långt samtal med en fotokompis häromdagen. Han sitter till största delen i samma familj som jag, m43 -gänget, med Olympuskameror och lite blandade objektiv. 

När det gäller kameror har jag märkt att jag bara använder en bråkdel av de finesser som finns. På mina kameror finns till exempel en mängd filter som ger olika bildstilar till resultat,ungefär som på Instagram, fast direkt i kameran så att säga. Vidare finns det en mängd inställningar i övrigt, där man exempelvis kan göra bilderna mer levande ("Vivid"), eller kontrastrika, öka färgmättnaden etc. etc. 

Men eftersom jag alltid fotograferar i RAW och fixar med mina bilder i Lightroom har jag ingen vare sig glädje eller nytta av de här inställningsmöjligheterna, eftersom det då uteslutande rör sig om jpeg-bilder. Dessutom, när det bjuds för många möjligheter har jag en tendens att stänga av, och bara köra vidare med det jag kan, dvs basinställningarna; bländare, slutare, ISO. Det blir för mycket! 

En inställning som jag emellertid sneglat på men alltså inte orkat ta tag i är Wifi. Eftersom jag ibland lägger upp bilder på Instagram har jag saknat möjligheter att ta en bild med min vanliga kamera och lägga upp där.  När det gäller Instagram är det ju annars bara mobilens kamera som gäller. 

Men det är då det är bra att ha fotovänner som kan mer i olika sammanhang. Min kompis hade koll på Wifi i våra kameror, och nu kan jag det också. Jättebra, inte bara för Instagram, utan också för att man kan fjärrstyra kameran.

Bilden nedan är alltså tagen med min vanliga kamera, fjärrstyrd via mobilen och direktuppladdad till nätet. 

Ibland behöver man en lite knuff för att komma vidare. Och det här kanske inte låter så märkvärdigt, men det som är ett litet steg för mänskligheten i övrigt kan vara ett stort steg för mig. Som här. 

På återseende//Göran

Nyår på stan

Efter en lugn och trivsam nyårssupé i hemmet begav vi oss alltså ner på stan för att se nyårsfyrverkerierna. Vi var inte ensamma! Det visade sig att vi var närmare 70 000 personer ute och trängdes på alla kajer och gator runt Strömmen i Stockholm, där fyrverkerierna avfyrades. 

Vi hamnade uppe på Söder, Fjällgatan, där vi kunde fått en magnifik utsikt, om vi varit där i tid. Nu kom vi inte ända fram, men vi såg mycket ändå. Fyrverkerierna var häftiga - se föregående blogginlägg - men det fanns lite annat att fotografera också.

Långa slutartider och relativt liten bländare ger lite roliga effekter.

Lite bättre utsikt när folk började dra sig hemåt.

Utsikt över Söders takåsar.

Med lite möda ser man också hur mycket folk det är även mittemot där vi stod.

God fortsättning och på återseende//Göran