Mikrofotosafari i vinterträdgården

Det känns som det var jättelänge sedan jag fotograferade, fastän det bara rör sig om några dagar. Och då räknar jag inte enstaka Instagramupplägg från mobilkameran. Men jag har helt enkelt inte kommit mig för, inte orkat uppbåda energi nog för att ta mig ut någonstans och fotografera, och har inte ens haft med mig kameran när jag ändå varit ute.

Det ger lite perspektiv, faktiskt. Man tar alltså ganska mycket bilder annars, dvs om bara några dagars frånvaro från fotoscenen ger den här känslan. Finns man då, om man inte fotograferar? Om man inte regelmässigt lägger upp bilder på Facebook eller något av de andra sociala medierna, om man inte underhåller sin blogg? Intressant känsla.

Men jag har ju tidigare funderat i termer av at gräva där jag står, alltså fotografera mer i mitt absoluta närområde, utan att komma till riktigt skott ens här. Det är lätt att åka på fotosafaris till fjärran länder, fotografera The Big Five i Afrika, ta bilder på tigrar och elefanter i Indien, till och med ta stämningsfulla strandbilder på västkusten här hemma, med silkesmjukt vatten som strömmar in över strandstenarna eller mossklädda stenar i Tivedenskogarna. Det är också hyfsat lätt att göra minifotosafaris med kompisar i fotoklubben och fotografera grodor i en liten damm i utkanten av Tyrestareservatet inte så väldigt långt ifrån där jag bor, eller solnedgångar utanför Nynäshamn. Men det absoluta närområdet glömmer man bort, eller möjligen till och med inte tänker på. Det är liksom alldeles för nära, för trivialt. Och kanske särskilt nu, när det är snö över rabatterna och man inte heller har några blommor eller humlor att fotografera.

Men så såg jag det sneda solljuset över trädgården, de små iskristallerna på nyponbusken och de perenner som fortfarande står upp, och så blev det ändå en liten mikrofotosafari, dvs alldeles utanför dörren. Och då blev det kul igen. Och det finns mer potential i sådan här fotografering.

På återseende//Göran