Egen korv, på riktigt!

Jag skrev tidigare om att göra egen korv, när jag varit på korvmakningskurs i Gnesta. Det är fortfarande i linje med min, ska jag säga, matideologi, att försöka undvika halvfabrikat och i mån av tid och ork göra mat från grunden, själv.  (Och jag bor inte ens på Söder). 

Att göra korv hör då till detta som faktiskt är rimligt i sammanhanget. Egentligen är det inte så mycket omständligare än att laga mat, om man nu ändå ska göra någon slags "ordentlig" måltid. Men jag lärde mig att man ska ha ordentliga grejor, det underlättar och gör jobbet snabbare och enklare. Så nu har jag, tillsammans med några kompisar, skaffat en korvstoppningsapparat. En hushållsassistent fanns sedan tidigare, komplett med köttkvarn och allt, så nu gällde det bara att komma igång. 

Det här är själva korvstoppningsapparaten. Man fyller på behållaren med korvsmet, sedan vevar man ner  en kolv och trycker ut massan genom pipen, där det är uppträtt fjälster, och så blir det korv på ett magiskt sätt. 

Och så här blev en del av den första korvbatchen. Chorizo Asturiano, Lite vint och skevt, lite variation i tjocklek och längd, men smaken är himmelsk! Och snart ska vi fortsätta, och vi hoppas på att övning ger färdighet. 

Receptet för den som önskar:

Magert fläskkött 1500 g

Nötkött 500 g

Späck cirka 400 g (ska vara ungefär 20%)

Och sedan kryddor; Lök- och vitlökspulver cirka 5 g vardera, chilipulver 7 g, vitpeppar 12 g, oregano 3 g, och till sist rökt paprikapulver runt 70 g, som ger den karakteristiska smaken. Sen är det som jag förstår lite farbror Melkerattityd när det gäller proportionerna med kött och kryddor, inom vissa ramar förstås ändå. Det är också viktigt att ingredienserna är kalla när man jobbar, särskilt späcket ska vara närmare fryspunkten n är det mals, annars blir det segt och klibbigt och smakar illa. 

Men, korven blev magiskt god. Och så vet man alltså vad som är i, vilket är mer än vad man kan säga om mycket annat man köper. Och det här får duga som julkorv.

På återseende//Göran 

Gatu-och konsertfoto. Med den bästa kameran (som alltså var med!)

Håller på att testa lite nya marker. Ja, kanske inte helt nya motiv eller genrer, men det var ett tag som jag använde min alternativa kamera. 

Transportmöte

Gatufotofika

Det hörs inte här, men det här är så bra och högkvalitativt att man får gåshud och bara njuter. Och, det är meningen att de ska blunda, just här var det bara så vackert.

Bilderna tagna med kameran i min nya mobil. Jag är faktiskt lite häpen, det var som vanligt mörkt och underligt och dåligt ljus på O'Learys, som jag tycker kameran hanterade bra. Jag har inte ens haft in bilderna i Lr. 

Och sen, jag vet att gatufoto, och gärna konsertbilder också, ska vara lite sådär skitigt svartvita. Men, jag gillar färg. 

På återseende//Göran

VAD ÄR EN BRA FOTOGRAF? NÄR BLIR MAN EN BRA FOTOGRAF?

En bra fotograf tar bra bilder, som många (vissa) tycker om. En ba fotograf tar bilder som berör

Och vad är då bra bilder? Den frågan har stötts och blötts i många diskussioner, inte minst här. Det finns flera definitioner, men en av dem kan vara just det att en bra bild är en bild som berör, som blir omtyckt (får många likes) eller som i övrigt väcker känslor, speglar stämningar etc.

Det där att en bra bild är en bild som många tycker om kan vara kontroversiellt, men är likafullt sant. Den är bra för alla dem som tycker om just den bilden. Och då kan den vara hur obra (inte dålig, nota bene) som helst egentligen, ur andra bedömningsgrunder.

Sen har vi det där med målgrupper. Bilder som i andra sammanhang är tämligen ointressanta, som kanske inte i ett större (eller annat) perspektiv ”håller måttet” kan för vissa vara just de där bilderna som berör, som väcker känslor, som berättar något som är viktigt för dem. Och då är ju den fotografen som tar de bilderna en bra fotograf, som förstår att ta och förmår fånga de stunderna som är viktiga och intressanta (och därmed bra) för just den målgruppen.

Vad jag antagligen vill säga kokar ner i den nu närmast triviala slutsatsen att sanningen ligger i betraktarens ögon. Men också att det finns många målgrupper, att olika stilar har olika publik, inom fotografin såväl som inom andra branscher som musik, litteratur, konst etc etc.

För mig personligen  handlar det om att jag kan se att en bild säkert är eller kan vara ”bra”ur många aspekter; tekniskt/motivmässigt/känslosamt/ja, vad ni vill, men tycker jag inte om den, om den inte säger mig något så är den inte bra, för mig.

Man kan i den här diskussionen också plocka in smakbegreppet, dvs dålig respektive god smak, precis som man gör i andra sammanhang som musik, konst, litteratur etc. Men det blir, precis som i de sammahangen, ofta något slags snobberi, ett elitistiskt avståndstagande, inte sällan tämligen trendkänsligt.  

Så kontexten är viktig, dvs sammanhanget. Och när fotografen kan berätta något som är intressant för sin målgrupp, är bilderna bra för de som tillhör, och då är det en bra fotograf. 

Jag är en intresserad om än i många fall ganska medioker fotograf. Ändå lyckas jag tydligen ibland berätta något för min målgrupp med mina bilder på ett sätt som uppenbarligen berör och väcker känslor, vilket räcker väldigt långt för mig. Den här bilden, till exempel är inte någon märkvärdig bild. Men för oss och de som var med när hon sjöng, representerar den här bilden just den skira stämningen i situationen, hur vackert och känslosamt det var, vilket renderade den ett väldigt stort intresse (=många "likes") när jag lade ut den på nätet. Och då är frågan om det är en bra bild i ett större perspektiv inte längre så viktig.

På återseende//Göran

Cool Yule

Men inte bara julkonsert utan också Luciatåg, och annan skönsång. 

Det är alltså mycket nu, bråda dagar, särskilt när man är i körbranschen. Och särskilt om man sjunger barbershop, en kulturyttring som är synnerligen livskraftig, inte minst här i Stockholmsområdet, med några av världens absolut bästa körer som alla uppträder och ger fantastiska konserter. 

Efter att ha slutfört de 5 konserterna i Filadelfiakyrkan med min kör Entertainmen och vår systerkör Rönninge Show Chorus och våra fantastiska gäster Fred Johansson och hans hustru Hazel Gonzales hann man knappt torka bort teatersminket innan det var dags att vara publik hos en annan kör, Stockholm City Voices, som konserterade tillsammans med Babben Larsson och Jan Johansen på Skeppsholmen, före detta Skeppsholmskyrkan som nu profanerats och blivit en lokal för körsång, Eric Ericsonhallen. 

En underbar konsert med en underbar kör, en Babben i högform och Jan Johansen i gammal god form. Och ett väldigt stämningsfullt Luciatåg alltså, dagen till ära. 

Babben och Jan Johansen i full gång.

Ett bejublat inhopp i kören där Babbens kontraalt gjorde sig väl i basstämman. 

Var är mitt luciatåg, eller Lucia Train som hon berättade om för de utländska gästerna....

Synnerligen stämningsfullt, och som vanligt synnerligen svårfotograferat...

En suverän duett; Baby It's Cold Outside (fast tvärtom)

Och avslutningsvis tillsammans med körens dirigent, Mo Field.

Lite brusigt (höga ISO), och inte alltid helt skarpt, men det här är dokumentation, och jag är faktiskt ganska nöjd, efter omständigheterna...

Glad fortsättning på december och Lucia på er alla - på återseende//Göran

Torsdag; ärtsoppa med pannkakor och sylt! Eller bara pannkakor, eller kanske crepes?

En crêpe eller crepe är en tunn pannkaka, som vanligen tillverkas av vetemjöl (crêpes de froment) eller bovetemjöl (galette). Namnet har franskt ursprung och härrör från det latinska crispa, som betyder "böjt". Medan crêpes är ofta förknippade med Bretagne i nordvästra Frankrike, är konsumtionen utbredd i såväl Frankrike, Belgien, Quebec som stora delar av Europa, Nordafrika och Sydamerika.

Crêpes kan serveras med en mängd olika fyllningar; som efterrätt med frukt eller sylt eller bara socker, eller som varmrätt med egentligen vad som helst i övrigt. Det är inte ovanligt att man flamberar crepes.

Det är alltså i princip pannkakor med fyllning det handlar om. Jag visste inte det när jag var liten. Jag visste inte heller att det var det man åt till ärtsoppan.

Idag är det alltså torsdag. På torsdagar serveras ärtsoppa med fläsk (det senare kan undvaras om man är vegetarian) och pannkakor med sylt.

Här blev det emellertid ingen ärtsoppa. Däremot blev det pannkakor, eller snarare alltså crepes, men inte med sylt, utan med fyllning av kinesisk kalkon i plommon- och ingefärssås, och salladslök. Det fungerade bra också. 

Fast jag flamberade inte. 

På återseende//Göran