Vem kan vi lita på när det gäller fotokonst?

Frågan om vad som är bra fotokonst, vad som är en bra fotografisk bild och varför har kommit upp här i våra bloggar. Frågan om vem som bestämmer vad som är bra och vad vi får se följer ju i den diskussionen, vilket pekar mot vad vi som vanliga människor, oavsett om vi är fotografer eller inte, faktiskt har möjlighet att se, vad som kommer oss tillhanda – underförstått genom vanliga normala kanaler, vad vi blir givna att se. I detta ligger faran för, eller rädslan för mainstream; det udda och svårtillgängliga får stå tillbaka för det vanliga och lättillgängliga, det likriktade, vilket mjölkar ur och tunnar ur kvaliteten av det vi kan ta del av.

Alla fotograferar idag. Det finns idag orimligt stora möjligheter att visa sina bilder för alla. Det finns i detta ett orimligt stort antal bilder att ta del av, inte minst, eller snarare framförallt,  på nätet. Bara det gör det svårare att välja och vraka i bildflödet för att hitta det som sticker ut, det som inte är mainstream, det som tar tid att lära sig se. Många bilder är likadana, antingen det är svartvita gatusituationsbilder eller solnedgångar.

Men förutom vår egen möjlighet att hitta bilder i det översvämmande antal bilder som finns tillgängliga, framförallt på nätet finns den möjligheten som vi får via de stora institutionerna som Moderna eller Fotografiska, förutom alla gallerier, restauranger etc som visar fotografisk konst.

Kan vi då lita på Fotografiska? Eller på Moderna?  Får vi se både det vanliga och lättillgängliga och det svåra, otillgängliga, det udda,  som ändå kan vara högkvalitativt?

Svaret är att vi naturligtvis inte kan det. Vi lever i en kapitalistisk värld. Alla vill tjäna pengar, och kan ha svårt att ta risken att inte behaga.

Så, det är inte där vi ska söka det udda, det annorlunda. Det får vi nog göra själva.

En annan fråga i sammanhanget; vad är det då som skulle vara så bra med det udda, det som sticker ut, det som är svårtillgängligt? Vad är det för fel på det som alla gillar, det lätta?

Fotovisning i vår lokala fotoklubb. Ett annat sätt att se och ta del av bilder.

På återseende//Göran

Ett temainlägg, igen: Tema 260 Skir (95/365)

Finns det något skirare än körsbärsblommen nu på våren? Missade Kungsan, men hittade detta utanför Hotel Scandic i Nyköping.

Jag börjar halka lite efter, det har blivit en väldig massa annat fotogragerande...

På återseende//Göran

Sångglädje (bra musik!)

Kvinnlig barbershop - i helgen i Karlstad; Nordic Light Region Championships. Jag kunde vara med och se kvartettävlingen, som var bland det bästa jag hört och sett någonsin i den här branschen, oerhört hög nivå, fantastiska sångprestationer och synnerligen hög klass ur ett underhållningsperspektiv. 

Det förväntansfulla sorlet hos publiken, bara avbrutet av hejaramsor till favoritkvartetterna. Det var i det närmaste fullsatt i Karlstad Cultural Conference Centrum, och stämningen var hög och tät.

Lättnaden och glädjen efter fullgjord insats. Nu kunde man sitta och se och höra på de kvartetter som var kvar. 

Yess! We did it!

Och vi också, minsann! Nöjda och glada med insatsen och placeringen.

Och hur coolt är det inte att vara två kvartetter från samma kör bland de fem bästa. 

Den obligatoriska bilden på mina favvokvartetter Twist och krÄm från min favvokör, Stockholm City Voices (som vann körtävlingen och sålunda får åka och representera regionen i de internationella mästerskapen i Las Vegas 2015) med dirigenten Mo Fields i mitten.

(Man fick inte fota privat under tävlingarna, det stör för mycket.)

Det här är så bra musik, förutom att det är direkt högklassig underhållning. Även om jag är inblandad kan jag tycka det är lite synd att det inte når ut till fler.

På återseende//Göran

En bra bild! Och vad är det?

Frågan är ställd tidigare, jag vet. Icke desto mindre giltig. Jag funderar nästan stundligen, ja i alla fall dagligen, över mitt fotograferande, vad jag håller på med, vad jag kan göra för att göra det bättre, och framförallt, vad är det för slags bilder jag tar, egentligen, dvs vad slags fotograf är jag. Är etiketter viktigt då? Eller att hamna i nåt slags fack?

Egentligen inte. Men, om jag skulle vara mer medveten om vad jag håller på med, kanske det finns en större potential för att bli bättre på det jag gör, större möjlighet att bilderna blir intressanta inte bara för mig och närmast sörjande utan får en större allmängiltighet. Blir spretigheten för stor finns möjligen risk för att det riktigt allmängiltigt intressanta går förlorad.

Tittar jag tillbaka på mina bilder ser jag att det framförallt är mitt liv i vardag och fest jag fotograferar, dvs det jag är med om, det jag ser; mitt liv, min familj och mina intressen. Jag går sällan ut och försöker hitta bilder bara för sakens skull, jag försöker sällan ta exempelvis konstbilder. Jag har lite svårt för gatufoto – ser sällan det intressanta i slumpmässiga bilder på människor som är totalt okända och ointressanta för mig, för så vitt inte det handlar om särskilda situationer som kan äga allmänintresse.

Exempel: Att ta en bra bild på en barbershopkvartett låter sig göras, kompositionsmässigt, färgmässigt, uttrycksmässigt. Vi som var där vet hur kvartetten låter, vi känner dessutom oftast sångarna och kommer ihåg stämningen i ögonblicket. Men vad behöver en sådan bild för att andra än barbershoppare ska tycka att den är bra och intressant?

En hyfsad sådan bild kan få många ”likes” på Facebook, om man nu är ute efter det. Men jag tror att det då inte är bilden som blir bedömd som bild, utan mer situationen, ögonblicket.

Så, vad är en bra bild? Fantastiska färger? Läcker komposition? Angeläget motiv? Eller vad?

Jag tror att sanningen, som oftast, ligger i betraktarens ögon. Jag, personligen, tycker det är bra som jag är intresserad av, det är det som attraherar mig och som får bilden att riktigt betyda något för mig. Jag kan tycka andra bilder är bra, givet färg, komposition och motiv, men ändå inte särskilt intressanta.

Men det är en svår fråga. Och under tiden får jag fortsätta min strävan efter en ”bra” bild, som blir intressant inte bara för mig eller de mina. 

Här till exempel ett typiskt snapshotporträtt. Jag och vi som känner honom, var där och vet vad vi pratade om kan tycka att bilden i hög grad speglar och uttrycker hans sinnesstämning, vilket jag tycker understryks av den svartvita redigeringen. Men, framgår det för andra?

En sångkvartett (barbershop) i en lite annorlunda, och för oss som var där rolig slutpose. Men sedan?

På återseende//Göran