Ode till en relikt

Tänk er en höstkväll 1955 (eller nåt). Filmen har just börjat, publiken har satt sig i sina bänkar, man tar fram sitt Toy och bjuder, efter att ännu en gång dragit kammen genom den brylkrämade locken, sin bänkgranne. Alla är förväntansfulla, snart är journalfilmen slut och den riktiga rullen bryter fram på duken. 

Se lämningarna från svunna tider, hur den typiska dekoren på väggen, byggnadssättet, hela designen och layouten är så typiska för sin tid - det tidiga 50-talet. Folkhemmet var under uppbyggnad, man ville skapa platser utanför citykärnan där man kunde låta arbetsplatser, bostäder och kulturen samsas och leva tillsammans. 

Den här platsen är i allra högsta grad levande även idag, så titeln här ovan är något missvisande, faktiskt. Fortfarande trängs de små affärerna och affärsrörelserna, och även om bion inte är någon riktig bio idag, så är det fortfarande fullt med liv och rörelse alla dagar och kvällar i Årsta C. 

På återseende//Göran

Apropå kulturdebatten

Vår nya kulturminister har fått ta emot mycket kritik, och mycket skit, om jag ska vara ärlig, hon var ju till och med avrättad och borträknad innan hon ens hade tillträtt. Personligen kan jag tycka att kritiken delvis har varit grundlös, och också till stor del orättvis - jag menar, hur mycket hinner man uträtta på den korta tid som stått till buds hittills? 

Emellertid: Det finns en myckenhet kultur i det lilla, som pågår oavsett och kanske trots alla skriverier i media. I Årsta till exempel, med torget och centrum från sent 40-tal och tidigt 50-tal lever allmänkulturen i allra högsta välmåga. Där finns små affärer och fik, i teatern och bion är det en hög aktivitetsnivå i stort sett alla dagar och kvällar; körer och ensembler av alla slag samsas med aktiviteter i övrigt för både barn och vuxna, det är dans och musik och jag vet inte vad - jämt och överallt. En barbershopkör övar i teaterlokalen, efter att ha plockat undan rekvisita från teatergruppen som var där före, samtidigt med ukuleleundervisning i foajén, bredvid trapporna ner till toaletterna, och utanför trängs föräldrar med barnvagnar med alla andra, på väg hem efter dagens aktiviteter för sig själva och sina barn. 

Så, här finns en levande kultur för folket. Idéerna om en plats, där bostäder kunde samsas med affärer, samtidigt som det fanns lokaler för såväl arbetsplatser som för sociala och kulturella ändamål lever än idag.

Och så här kan det alltså se ut i den lokalen som jag var i, Årsta Teater:

Jag vet inte något bättre sätt att tillbringa mina måndagskvällar.  Och underbart att vara med i ett levande större sammanhang.

På återseende//Göran

Like a walk in the park, and a piece of cake

Egentligen  kända amerikanska uttryck för något som är enkelt - men igår blev det verkligen så, bokstavligt talat. 

Stockholm är en vacker stad, och en grön stad, med en myckenhet, för att inte säga mångfald av parker. Det finns gröna områden precis överallt, mitt i stan och centralt såväl som i stadens utkanter. Parkerna och grönområdena varierar också från en liten gräsmatta med några träd till vidsträckta skogsområden. 

En av de mest kända parkområdena är Hagaparken, både för sitt läge vid Brunnsviken och för anknytningen till kungahuset. Det finns ett slott inne i parken, från början en sommarbostad, en extra bostad för kungen, men nu hem för kronprinsessan med familj. Det blev mycket diskussion och skriverier i samband med att huset eller slottet togs i anspråk för Viktoria, eftersom en stor del av parken hägnades in och och sålunda minskade på användningsarean för vanliga människor. Och det dystra stängslet, med övervakningskameror på i det närmaste var tionde meter är väldigt tydligt när man promenerar där, exempelvis på den Hälsans Stig man kan följa. 

Men parken är stor, och ligger vackert vid vattnet, och det var alltså där makan och jag förlade vår lördagspromenad. 

Det var grått på himlen till en början, men det sprack upp efterhand.

Ekotemplet - från början en slags utematsal för den kungliga familjen. Nu av allt att döma en populär plats om man till exempel vill gifta sig. 

Gustav den III's paviljong räknas som en av höjdpunkterna i den svenska konsthistorien. Det var här han hade förfest innan han gick över till den för honom så olycksaliga festen och maskeradbalen på operan 1792.

Det var många joggare ute på vägarna och stigarna, bland de promenerande. Men eftersom förutom Ekotemplet också de blåmålade Koppartälten  är ett populärt ställe att gifta sig på stötte vi också på det här sällskapet, av allt att döma försök till nya och djärva grepp för bröllopsfotografen.... Koppartälten från början stall- och förråds/logementbyggnader, nu museum och kafé.

De öppna ängarna och gräsmattorna, med promenadstigar som går kors och tvärs plus de olika byggnaderna är exempel på inspiration från engelska parker vid den här tiden, dvs sent 1700-tal.

Och sen lite streetinspirerat foto, från det trendiga kafeet vid Odenplan som vi fikade på efter vår promenad.

Lite kaffe, en grillad macka och en butterkaka satt fint, även om det var trångt. Så, det blev verkligen en bit kaka efter en promenad i parken. Och så svårt var det inte ;)

På återseende//Göran

Och här bor kocken, bland sina grytor och kastruller...

Men knivarna är inte slöa här hemma! Det är i matlagning, som på så många andra områden, viktigt med bra grejor att arbeta med , och bra råvaror där det blir ett självklart val för mig att välja det naturliga så långt som möjligt.

Överhuvudtaget har jag svårigheter att förstå varför man, istället för att använda naturliga varor, försöker framställa motsvarande varor på ett konstlat sätt. Som smör till exempel; här har man en fullständigt självklar och naturlig produkt, jämfört med margarin som är en kemisk gegga med smak- och färgtillsatser för att så långt som möjligt likna den ursprungliga.  Nå, nu finns väl möjligen en historisk förklaring i någon mån just med smöret, men ändå. Det finns fler exempel på hur industrin med växlande framgång försöker framställa något som aldrig kan bli lika bra som originalet, möjligen likna det, men ändå alltid bli en blek efterapning.

En annan sak med våra matvaror, som ändå är direkt glädjande, är att det finns ett sådant stort utbud av ekologiska varor i affärerna. Det är nästan så att just det ekologiska verkar ha blivit något som är hett, på mode liksom. Bara på den senaste tiden förefaller det ha exploderat. För inte så länge sedan misströstade belackarna; det fanns ingen ekonomi i att odla ekologiskt, ingen skulle köpa, ingen skulle betala det ofrånkomliga högre priset etc etc. Men det verkar alltså ha svängt nu, vilket gillas.

På återseende//Göran

Sången ädla känslor föder

Min blogg handlar om dokumenterande fotografi i mitt liv. En av de sakerna jag gör, förutom att fotografera, är att sjunga i kör, vilket har framgått av en del tidigare inlägg. 

Att sjunga tillsammans, att göra musik tillsammans är något alldeles extra, och positivt för både kroppen och själen. Otaliga måndagar har jag känt mig trött och sliten efter arbetsveckans första dag, och undrat hur jag ska orka med at sjunga med kören hela kvällen . Och sen kommer jag hem, efter repet, speedad och pigg, fylld med glädje och positiva känslor. 

Det finns också vetenskapliga belägg för att musicerande, och särskilt att sjunga i kör är livsbefrämjande, och motverkar  stress och depression, dvs våra vanliga besvär i vårt mer och mer hektiska liv med alla måsten. 

Och ibland fotograferar jag, eftersom jag ju alltid har någon kamera med mig. Inget märkvärdigt, men alltså bilder ur mitt vardagsliv. 

Extra notstudier

På återseende//Göran