Går det för lätt att fotografera idag?
Och det här med långsamhetens lov – hur är det egentligen? Och varför?
Och om vi utgår ifrån att allt ska vara så enkelt idag, allt ska gå så fort, vi ska vara tidssmarta och inte tillåta några tidstjuvar…
Idag är det väldigt enkelt att fotografera. Väldigt mycket är automatiserat; fokuseringen, bländar-slutarrelationen, ISO och hur många bilder kan du inte ta per sekund med moderna kameror? Allt går väldigt snabbt, vilket kan vara bra för att fånga snabba skeenden, samtidigt som man får med en stor mängd skräp och oönskat material (vilket kanske spelar mindre roll idag med stora minneskort och så).
Men det går alltså fort och smidigt att fotografera. Det blir lätt en tendens att fotografera utan eftertanke. Man bara bränner av, liksom. Eftertanken och begrundan över vad man egentligen fotograferar kommer bort, iakttagandet kommer till korta, med den stora risken att bilden förlorar i djup och mening och att bildens själ går förlorad.
Frågan är om det blir bättre fotografier om det skulle vara ”besvärligare” att fotografera, om det skulle vara bökigare med inställningarna innan bilden kan tas; bilder med mer djup, med mer mening, mer genomtänkta och planerade bilder? Jag tänker på gamla kameror och objektiv från 1940-talet, kanske ännu äldre…
Nu blir det här bara ett hypotetiskt resonemang, vi har ju våra (mestadels) moderna grejor. Men ponera att vi använder exempelvis gamla objektiv, som går utmärkt att sätta på moderna kameror med rätt adapter, som saknar all elektronik vi är vana vid idag? Ofta är de ju speciella, ger en särskild rendering av motivet, trots en smula kantoskärpa och mjukhet i övrigt (åtminstone enligt användarna). Och det går långsammare. Det kanske är en vinst i sig?
Alla har inte tillgång till gamla ryska eller östtyska förkrigs- och krigsobjektiv, eller ens gamla kameror. Men vi andra får väl lov att fundera lite extra på vad vi tar för bilder och, framförallt, hur vi tar dem, med våra moderna grejor. Vem vet, man kanske till och med danar den fotografiska karaktären?
På återseende//Göran
Men jag märker på mig själv att det ibland kan bli för för lätt att smattra iväg bilder i hopp om att åtminstone någon ska bli bra istället för att ta det lugnt och vara mer omsorgsfull i planeringen av bilden. Och då en fundering om mindre automatik skulle sakta ner...
Hälsningar//GöranR
Mycket vackra blommor du har hittat! Härliga färger från en vacker, fast i år lite väl torr, tid.
Hälsningar, Bjarne
Jo det kan ibland lätt bli mer "spray and pray" än vad som är bra och roligt. Och som sagt en tanke om man skulle bli mer omsorgsfull om det inte var så automatiserat - lite inspirerad av Bengans blogginlägg.
Sen kan jag hålla med om ditt resonemang i din blogg - hur man fotograferar beror mycket på situationen.
Ha det//GöranR
Överhuvudtaget behöver man kanske dra ner tempot i jakten på den perfekta bilden. En gång p den tiden jag undervisade hade jag ett moment med produktfoto vilket ligger väldigt nära stilleben. Trots mycket tydliga instruktioner om att långsamt ge sig in i uppgiften och verkligen tänka igenom ljuset, skuggor, komposition och resonemang om skärpedjup så dyker det upp en och annan elev som smattrar iväg en serie som om det vore en sporthändelse. Då blir majjen lite, lite trött. Ha det gott!
Håller helt med, och något jag försöker sträva efter, även om det ibland krävs snabba ryck för att få bilden som ju bekant kommer som en snigel men försvinner som en blixt (eller hur det var).
Och egentligen tror jag inte att det behöver vara så stor skillnad med långsam fotografering och snabb fotografering - det mer omsorgsfulla planerandet kan kanske göra att man är mer beredd när det gäller. Och det kan man göra med moderna grejor också, med lite eftertanke.
//GöranR
Hälsningar//GöranR
Jag kan ju bara tala för mig själv, men det står helt klart att den eftertanke som den gamla fotografin föder, till följd av den mer svårhanterliga tekniken, leder till bättre bilder. Färre bilder, men bättre bilder.
//GöranR
Tror att det beror på att jag lagt ribban högre med åren.
Och det är fortfarande en bra hjärnjympa att gå ut med kameran och försöka både "se" motivet och hinna knäppa i rätt ögonblick också.
Men kämpar fortfarande efter alla år med att få till en bild utan alltför stora brister och med ett uttryck som i alla fall fungerar för mej själv.
Kan man sin utrustning kan man ägna sej mera åt motivet och det är en klar fördel tycker jag.
//GöranR