En juleblogg – Lilleljulafton eller Man måste ta vara på de goa stunderna (när de dyker upp)
Idag slog det mig, igen, att man måsta vara vaksam på, och passa på att njuta av de små stunderna av glädje och lycka som ändå kommer till oss. Idag lillejulafton, det mesta ordnat med – och det har ju hjälpt att tiderna är som det är, så någon större cirkus är ju julen inte att tala om i år, men i alla fall, en potentiellt bra dag. Solen tittade fram och plötsligt såg allt annorlunda ut, jämfört med den gråtrista tillvaron vi tvingats stå ut med en längre tid. Skinkan på (i?) grillen, Kamadon, där den puttrade på i 120 grader, och under tiden den kokade där gavs tid och utrymme för skogspromenad med hunden som i vanlig ordning inte väjde för lerpölarna utan glatt plaskade runt och skvätte.
Och så nådde skinkan sina magiska 69 grader och togs ut för att svalna på förstukvisten. Där höll sedan hunden och jag den sällskap, där jag också satt och svalnade efter bastun med en pilsner och en liten cigarill innan det var dags att stryka skinkan med den sedvanliga ägg-och senapsblandningen och beströ den med ströbröd för att griljera den.
Sen var det dags. De första skinkskivorna skars upp och visade sig hålla måttet. En vacker färg, en påtaglig saftighet och den goda doften av varm, nybakad skinka som är så speciell och typisk. Tillsammans med en till pilsner och en lille en (rysk vodka, талка) och de varma skinkskivorna på nygräddat vörtbröd och senap på det – det är alltså stunder att ta vara på. Det hela förgylldes ytterligare av en frisk rödbetssallad, och just där och då fanns inte mycket övrigt att önska. Få måltider når upp till, eller kan ens mäta sig med denna!
Efteråt kändes det helt rätt att se på sista säsongsavsnittet av I Vår Herres Hage, en remake av den populära serien som gick i TV för några decennier sedan, och som handlar om en ung veterinär som får jobb hos en excentrisk kollega på landsbygden i Yorkshire. Den här nya versionen är väldigt bra, väl i klass med den tidigare och med riktiga feel goodvibbar. Passande nog handlade det här sista avsnittet för säsongen om julfirande som för vår unge hjältes del till stor del kom att handla om en valpningssituation med förhinder långt ute på landsbygden tillsammans med flickan han älskar men som ska gifta sig dagen därpå, med en annan… Vi ser fram emot nästa säsong!
Sådana här dagar, och stunder, är ändå inte helt självklara. Det gäller att fånga dem, och både orka, vilja och våga ta vara på dem: Ofta försvinner de i den vanliga vardagslunken, eller så tappar man bort dem i bruset av allt annat man måste tänka på och göra, och så passerar de förbi medan man är upptagen av att ta hand om livet i övrigt.
Kommer osökt att tänka på det gamla och numer rätt så slitna och uttjatade uttrycket Carpe Diem. Det ligger mycket i det ändå. Och i morgon är det julafton. God Jul!
På återseende//Göran
Tillönskar dig detsamma!
//GöranR
God Jul!
God jul till dig också!
//GöranR
Hälsningar Lena
God fortsättning//GöranR
/gunnar S