En epok som (möjligen) kommit till sin ände
Maj 1973; Lasse, Mon och jag sitter hemma hos mig i Västra Frölunda och diskuterar att åka och fiska. Mon har fått en fiskerulle i present för sin nyvunna doktorsgrad, Lasse är fritidsfiskare sen barndomen och jag har ganska nyligen upptäckt det här med att fiska, så sagt och gjort, utan större tvekan eller ens förberedelse far vi iväg till Norge. Den veckan, skulle det visa sig, blev sedan startpunkten för fortsatta årliga fiskeresor tillsammans. I år firade vi vår femtionde fiskeresa.
Lasse och jag var kompisar från universitetet då vi träffade en amerikansk doktorand som var i Sverige för att göra del av sina studier – jämförande studie av barn på daghem respektive i hemmiljö - och behövde medhjälpare för datainsamling. Vi hakade på, inte minst för att vi skulle få använda data helt fritt för vår egen trebetygsuppsats, men också för att ämnet som sådant var väldigt intressant. Det här med daghem var ganska nytt även i Sverige, inte minst med en allt större del kvinnor ute på arbetsmarknaden. Så vi blev en grupp studenter från pedagogiska och psykologiska institutionerna som jobbade tillsammans med vår amerikanske vän, Mon, i stort sett ett år, ett år fyllt med en väldig massa jobb, men också glädje och kamratskap.
Mon som ju normalt och annars bodde (och bor) i USA kom i början regelbundet till Sverige på somrarna på grund av sin dåvarande svenska fru som passade på att hälsa på släkten. Efter Norgeresan blev det naturligt att fortsätta planera en fiskevecka då Mon var i Sverige, och så fortsatte det under årens lopp. Genom åren har det utkristalliserats favoriter, som Jormområdet, Vojmån och förstås Tjuonajokk. Vi har också fiskat i USA; i Yellowstone, Glazier National Park i Montana, i Klippiga Bergen i Colorado och i Addirondacksbergen i norra delen av staten New York, bland annat. Vi har sett andra delar av våra respektive länder än om vi varit ”vanliga” turister och upplevt mycket som man annars inte får vara med om.
I år var det alltså vår femtionde (50!) fiskeresa tillsammans. Tidens tand gnager på våra liv vare sig vi vill eller ej, så möjligen var det den sista, i alla fall i nuvarande form. Resandet tär, inte minst på klimatet, men också på oss, och det är inte lika lätt att vada på ojämn botten i strömmande vatten som tidigare, eller orka långa dagsmarscher i oländig terräng för att komma till fiskevattnen.
Årets resa blev en flopp ur fiskehänseende; vädrets makter spelade in med inte minst mycket regn vilket innebar betydligt mer vatten i åar och älvar, med högre vattenstånd som följd och sålunda en situation då fisken inte nappar normalt. Men fiskeresan blev en höjdare ur andra avseenden; vi kunde återigen och en gång till njuta av vår samvaro, av att vara ute i skog och mark och bli trötta på det där naturliga sättet, och även om man inte får något eller om fångsten inte är lika stor som förväntat är själva fisket ändå en eftersträvansvärd situation, något som är bra både för kropp och själ.
På återseende//Göran
/Affe
Hälsningar Lena
Nu var det här vår 50:e fiskeresa tillsammans sedan 1973. Vi har farit och flugit mellan Sverige och USA, fram och tillbaka, vi har vadat och fiskat i en väldig massa vatten, vi har vandrat med tung utrustning oräkneliga mil, men, tidens tand nöter på kroppen och jag märker tydligt att jag inte har samma balans som tidigare, eller ens ork, och resorna tär inte bara på en utan också på klimatet - det är inte lika självklart längre att flyga som vi har gjort.
Så den här fiskeresan blev något av "wrapping up", "a kind of celebration", ett avslut eller bokslut.
Jag utesluter inte att åka och fiska igen förstås, men man vet aldrig, det blir nog ändå under andra omständigheter i så fall.
Ha det//GöranR
Hälsningar Lena