Att fotografera barn. Eller barbershop? Eller straight photography?

Inspirerad av ett blogginlägg av Bengan B. om fotografen Anita Lönn och barnfotografi. Här pratades om två kategorier barnfoto: den vattenkammade och uppställda bilden och den lika uppställda, lika artificiella  bilden men med rufsigt hår, slipsen på sned, dvs den lite "busiga" bilden. Detta ställdes i kontrast till att fotografera barn i deras miljö, utan uppställning eller (som jag fattar det) regi, mer av dokumentär fotografi, eller straight photography, dvs realistiskt och "objektivt" utan manipulering. Och det blev ju helt underbara bilder, att döma av de exempel som visades av Anita Lönn.

Men jag funderar (och utan någon jämförelse i övrigt!) - det gäller väl inte bara barnfotografering? Det måste ju gälla även annan fotografering, som för mig till exempel; barbershopfotografering.

Man kan ställa upp en kvartett till exempel och köra den regisserade, "vattenkammade" bilden (med lite bus i), som här nedan:

Eller så här, lite mindre busig.

Som jag sagt så känner jag mig inte helt bekväm med den här typen av fotografering, att manipulera objektet, tala om hur de ska stå eller sitta eller så, dvs regissera. Jag går hellre omkring med kameran och tar bilder som jag ser dem och hittar dem. Utan att manipulera eller regissera, utan helt enkelt avbilda som jag uppfattar "verkligheten".

Som  exempelvis som bilderna nedan, en barbershopkör som repeterar inför tävlingar, sång, avspänningsövningar, diskussioner, dvs en kör med dess medlemmar i sin verkliga miljö, sin naturliga situation:

Frågan är om man behöver bilder med uppställda, vattenkammade barn med sedesamt sänkt blick, eller ens samma bild med det rufsiga håret och den "busiga" framtoningen. Bilderna med barn i sin reella miljö var ju betydligt intressantare, starkare och med mer närvaro.

När det gäller livet i övrigt är det inte lika enkelt. Den uppställda och regisserade bilden på en barbershopkvartett har sitt sammanhang, liksom "verklighetens" barbershopkör, den mer dokumenterande bilden. 

Sen är ju barnfotografering erkänt svårt. Och mina reflektioner gäller alltså utan några som helst jämförelser i övrigt!

På återseende//Göran

2022-05-16 09:19   Benganbus

Det är intressant det här!
" - det gäller väl inte bara barnfotografering? Det måste ju gälla även annan fotografering...."

Man kanske startar på en viss platå, där man känner igen sig, för att sedan försöka gå vidare av någon anledning! Om man nu vill gå vidare, eller tycker att det behövs att gå vidare!
/B

Besvara

Svar från gorred 2022-05-19 20:55

Bengt - inte helt säker på att jag fullt ut förstår vad du menar, men, i grunden handlar det ju (väl?) om Straight Photography, dvs realism, objektivitet och utan manipulering...
//GöranR

Svara

2022-05-18 13:23   mombasa

Hej . Jag är rätt säker på att Rune J syftade på det uppställda porträttet i studiomiljö där fotografen försökte excellera i Winqvistskt ljus. (Nio konsonanter och två vokaler :-) särskilt med intellektuella och djupsinniga personligheter framför linsen. Barn sågs endast i två kategorier, egna barn och andras ungar, ljuva och vän eller busfrön. Det som Anita och andra dokumentärt inriktade fotografer sysslade med var väl ett försök att se längre och djupare in i barns ögon och själar.
Dokumentärt porträtt, som dina har ju alltid ett inslag av omedelbarhet och stund. Kul att se dina dokumentationer, oavsett om det är porträtt eller reportage, av svensk barbershop.
/Gunnar S

Besvara

Svar från gorred 2022-05-19 21:06

Tack Gunnar, Kul att du gillar mina bilder - uppskattas! Det är ju i mycket min värld liksom.
Och jag uppfattar det som att det är två olika och skilda världar, uppställnings/studiobilden och bilder på - i det här fallet - barn i sin miljö, dvs dokumentärrealism. Och Anita L såg ju längre och djupare in i barnens ögon med sina bilder.
//GöranR

PS: Gillar den här lingvistiskt Winqvistska knorren, lika svårt att skriva som att säga...

Svara