Fotofällor och strandliv

Det finns fotofällor överallt. Strandliv kan ju i någon mån betraktas som gatufoto – gatans (strandens) teater, människor som rör sig, situationer som uppkommer etc. Ligger stranden dessutom i anslutning av en stad (som här), blir det urbana närmast självklart.

Nå, fotofällorna då. Jo, tittar man på mycket gatufoto, finns det en del situationer och scener som återkommer hela tiden; människor som går fram och tillbaka, situationer där människor står och pratar, lustiga människor och lustiga situationer. En del fällor är också konstruerade så att bilderna försöker likna sådana bilder som är tagna av erkända gatufotoikoner, som Cartier-Bresson et al, svartvita bilder  med mörka skuggor och mycket vemod, eller färgglada strandbilder a la Parr. De bilderna må likna sina förebilder, men blir sällan lika bra.

Och är man sen på stranden återkommer alla de här gatufotofällorna; människor som går fram och tillbaka, situationer som uppkommer men sällan säger något- med alla färgglada parasoll, och handdukar och denna stora variation av människor i alla åldrar, alla storlekar och utseende och utrustning, så är exempelvis tanken på Martin P aldrig långt borta. Men det vill liksom aldrig bli samma. Det är lika lätt på stranden att det bara blir dokumentation, precis som i gatufoto annars.

Men, det får aldrig avhålla oss från att fotografera. Om inte annat är det viktigt att dokumentera vad vi håller på med, skapa minnen för oss och våra efterlevande, tidsdokumentera.

Och sen om det är gatufoto eller inte, eller om våra bilder aldrig når samma verkshöjd som exempelvis hos Vivian Myer, spelar ingen roll i det långa loppet.

På återseende//Göran

En lugn kväll framför TV´n - och ett plötsligt fynd

En lugn kväll, inget särskilt att göra. Så jag satte mig framför TV´n. Men där fanns inget av värde, så jag bläddrade lite håglöst bland serier och filmer på HBO då jag plötsligt fann en film, Public Eye, med en bild på en kille med en kamera. Uppenbarligen handlade den om en fotograf och fotografi, vilket också visade sig vara fallet.

I filmen såg man fotografen Lou Bernstein, en frilansande dokumentärfotograf som av allt att döma inte skydde några medel för att få sina bilder av baksidan av depressionens USA.

Fotografen var verklig, även om just storyn i filmen inte stämde med hans liv. Leon Bernstein var en av gatu- och dokumentärfotgrafernas stora profiler, och flera av hans bilder (på riktigt alltså) användes i filmen.   

Allt som handlar om fotografi är intressant för mig, och filmen var riktigt bra, som film betraktat. Och den blev nästan ännu bättre när den hade en, visserligen tunn, men dock verklighetsbakgrund. Det var många väldigt bra bilder med, bilder som engagerade och berörde.

Filmen kan rekommenderas. Jag kände inte till den här fotografen, men det har varit synnerligen intressant att lära mer om honom och se hans bilder. Det rekommenderas också.  

En fotoblogg utan foto duger ju inte. Utan att på minsta sätt vilja förhäva mig eller ens avlägset jämföra med Lou Bernstein, så hittade jag ändå den här bilden från 2010, som jag kommer ihåg att jag gillar. 

På återseende//Göran