Möten i skogen

Även om man går i skogen är man inte ensam. Man möter alltid någon eller något. Har man dessutom hund med i sällskapet är chansen än större att man faktiskt på riktigt möts, och inte bara går förbi varandra. Har den man möter också hund, vilket faktiskt händer rätt så ofta (obs underdrift), så kan man lätt bli vänner för livet.

 Här mötte M och jag till exempel Erik med sin Edda, en vacker vit jämte. Ett långt och trevligt samtal om allt mellan himmel och jord. Det visade sig att Erik var från Pite, och han hade många trevliga historier därifrån, inte minst om jakt.

 Fortfarande höstfärger vid den gamla bron.

 Ett gäng änder hade samlats. Nu hör inte M till de som jagar sådana här underliga varelser. -Vad är det för roligt med det? säger hon, det finns mycket mer spännande saker att lukta på här borta istället…

 En skidåkare – men var är snön? Men han försvann snabbt i fjärran.

 Det finns nästan inget roligare än att springa i skogen , galoppera omkring helt vilt och så alla dessa lukter och spår…

Jag tycker likadant. Fast jag springer inte så mycket... På återseende//Göran